Skip to main content

Full text of "Historiskt-politiska anteckningar för åren 1743-1796"

See other formats


This is a digital copy of a book that was preserved for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 
to make the world's books discoverable online. 

It has survived long enough for the copyright to expire and the book to enter the public domain. A public domain book is one that was never subject 
to copyright or whose legal copyright term has expired. Whether a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 
are our gateways to the past, representing a wealth of history, culture and knowledge that's often difficult to discover. 

Marks, notations and other marginalia present in the original volume will appear in this filé - a reminder of this book's long journey from the 
publisher to a library and finally to you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken steps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying. 

We also ask that you: 

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these filés for 
personal, non-commercial purposes. 

+ Refrainfrom automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 

+ Maintain attribution The Google "watermark" you see on each filé is essential for informing people about this project and helping them find 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can't offer guidance on whether any specific use of 
any specific book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
any where in the world. Copyright infringement liability can be quite severe. 

About Google Book Search 

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps readers 
discover the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 



at |http : //books . google . com/ 




Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibhotekens hyhor innan Google omsorgsfullt skannade in 
den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet. 

Den har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 
som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte 
varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 
som många gånger är svårt att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens 
långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer för användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete med bibliotek och göra dem tillgängliga för 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 

Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit fram Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, och vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, text igenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• Bibehålla upphovsmärket 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är lagligt. Förutsätt inte att en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt. 

Om Google boksökning 

Googles mål är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världens böcker och författare och förläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben 



på följande länk http : //books . google . com/ 



SKRIFTER UTGIFNA AF 

SVENSKA UTERÄTURSÄLLSKAPET I FINUND. 
vin. 



HISTORISKT-POLITISKA. 



ANTEGKNINGIAE 



A*^ 



HENRIK TOMAS ADLERCREUTZ. 



1743-1796. 




Helsingfors 1887. 



HISTORISKT- POLITISKA 

ANTECKNINGAE 



FOR AREN 



i-r^rS— irQö 



ÄSSESSOREH 

HENRIK TOMAS ADLERCREUTZ. 



UTGIFNA 



AP 



ELIS LAGERBLAD. 



HELSINGFORS 1887. 



HELSINGFORS 
Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets tryckeri 

1887. 



INNEHÅLL. 



Sid. 



Inledning VII-XV 

TiU Läsaren 1 

Första afdelningen, £rän och med 1743 till och med 1772 2—19 

Politiska tilldragelser under åren 1743— 1751, sid. 2.— Hofvets 
revolutionsförsök 1756, 4. — Pommerska kriget och riksdagen 
1760—1762, 8. — Domen öfver delägame i växelkontoren och 
riksdagen 1765—1766, 10. — Konungens tronafäägelse och riks- 
dagen 1769—1770, 13. — Adolf Fredriks död och riksdagen 
1771—1772, 15. — 1772 års revolution, 17. 

Andra afdelningen, i&än och med 1773 till ooh med 1788 20-48 

Särskilda regeringsåtgärder under åren närmast efter revolu- 
tionen, 20. — Gustaf III och adeln, 24. — Hofskandaler, 25. — 
Riksdagen 1778—1779, 26. — Konungens resor till Spaa och 
Italien, 27. — Riksdagen 1786, 29. — Husbehofsbränningen, 
35, — Orsakerna och rustningarna till kriget 1788, 36. — Sla- 
get vid Högland, 38. — Skärgårdsflottan 1788, 40. — Beläg- 
ringen af Fredrikshamn 1788, 41. — Myteriet vid Husula, 42. 
Återtåget till gränsen, 43. — Liikala noten och Anjala för- 
bundet, 45. — Danska anfallet, 47. — Förberedelser till 1789 
års riksdag, 48. 

Tredje afdelningen, aren 1789-1792 49-112 

Riksdagen 1789, 49. — Arresteringar af oppositionens le- 
dare, 52. — Förenings- och säkerhetsakten, 53. — Riksgälds- 
kontoret och finanserna, 55. — Konungen och de ofrälse stån- 
den, 59. — Rådets upplösning, 60. — Konungens och andras 
skrifter till försvar för Förenings- och säkerhetsakten, 61. — 
Örlogsflottan 1789, 63. — Landtaimén under 1789 års fälttåg, 
65. — Skärgårdsflottan och slaget vid Svensksund 1789, 67. 
— Krigsoperationer på södra kusten 1789, 69. — Kriget i Sa- 
volaks 1789, 70. — Göran Magnus Sprengtporten, 71. — Slut- 
ord om kriget 1789, 73. — Krigsrätter i Sverge och Finland, 
74. — Domen öfver de förrymda anjalamännen, 75. — De ry- 
ska fredsvilkoren, 76. — Orlogsflottans operationer 1790, 78. 



VI 

— Landtarmén under fälttåget 1790, 80. — Skärgårdsflottan 

1790, 81. — Viborgska gatloppet, 83. — Slaget vid Svensk- 
sund 1790, 85. — Freden i Wärälä, 86. — Betraktelser öfver 
kriget, 87. — Domen öfver anjalamännen, 89. — Finanserna 
efter kriget, 92. — Subsidietraktat med Eyssland, 93. — Ko- 
nungens förnyade vistelse i Spaa, 93. — UtrikesfÖrhållanden 

1791, 94. — Regeringsåtgärder, särskildt många rörande mili- 
tären, 1791, 95. — Finanserna 1791, 98. — Grefve Muncks 
myntförfalskning, 99. — Eiksdagen i Gäfle, 100. — Hemliga 
utskottets finansbetänkande, 103. — OMlseståndens skriftliga 
tacksägelse för Förenings- och säkerhetsakten, 105. — Mynt- 
väsendet, 107. — Gustaf Illts mord, 108. — Interimsregering 
och uppvaktningar, 109. — Konungens sista stunder och död, 
110. — Eftemäle åt Gustaf III, 112. 

I^ärde afdelningen, innehållande förmyndareadministrationen 

1792-1796 113-168 

Trohetseden och konungens begrafning, 113. — Anckar- 
ströms dom, 114. — Svea hofrätts undersökning och dom öfver 
Anckarströms medbrottslingar, 115. — Högsta domstolens ut- 
slag, 119. — Hertig Karls dom, 120. — Författarens tankar 
om konungamordet, 120. — Förmyndareregeringens första åt- 
gärder 1792, 122. — Gustaf IILs gunstlingar, 124. — Grefve 
Muncks sedelförfalskning, 124. — Förändringar inom den högre 
förvaltningen, 125. — Upphäfvande af anjalamännens dom, 128. 

— Karlbergs kadettskola stiftas, 129. — UtrikesfÖrhållanden 

1792, 130. — Prosten Widéns och Thorilds uppträdande, 131. 

— Stockholmspöbelns upplopp, 133. — Regeringsåtgärder 1793, 
134. — Förhållande till Ryssland, 135. — Ombyte af högr^ 
ämbetsmän, 136. — UtrikesfÖrhållanden 1793, 138. — Arm- 
feltska högmålsprocessen, 139. — Domen öfver de i Armfelts 
högmål indragna personerna, 143. -- Författarens bedömande 
af högmålsprocessen, 145. — Konventionen med Danmark, 147. 
Tacksägelseadresser till regeringen, 147. — En pastoratsMga, 
148. — Styrelsen öfver flottan återflyttas till Karlskrona, 149. 

— Ordensutnämningar, 149. — UtrikesfÖrhållanden 1794, 150. 

— Svenska akademins upphäfvande, 153. — Restitution af de 
i armfeltska högmålsprocessen dömda, 154. — Förhållande till 
Ryssland, 155. — Netherwoodska affären, 156, — Fredens 
upprätthc^Uande, 157. — Förändringar inom administrationen, 
157. — UtrikesfÖrhållanden 1795, 158. — Vidare restitution af 
personer, invecklade i armfeltska högmålet, 162. — Konun- 
gens och hertigens resa till S:t Petersburg, 162. — Gustaf IV 
Adolfs tronbestigning, 164. — UtrikesfÖrhållanden 1796, 165. 



IHLEDNINa. 



Det förra århundradet med dess revolutioner och väx- 
lande samhällsideal, dess intriger och stämplingar har lok- 
kat mer än en boksynt man att söka på pappret fasta en 
bild af det skiftesrika lif, som han med sina samtida ge- 
nomlefvat. Särskildt var Gustaf IILs för den literära alst- 
ringen i allmänhet väckelserika regering egnad att främja 
det slags skriftställen, som finner sitt uttryck i bref, dag- 
böcker och historiska anteckningar. Därför finnas än i dag 
i behåll rika samlingar af dylik literatur från senare hälften 
af sjuttonhundratalet. 

De historiska anteckningar, som härmed öfverlämnas 
åt allmänheten, hafva också ursprungligen afsett att till- 
fredsställa ett af deras författare lifligt kändt behof att i 
minnet återföra de märkliga tilldragelser, till hvilka han 
varit ett vittne. Såsom bosatt i en aflägsen landsort har 
dock författaren endast på afstånd kunnat betrakta händel- 
sernas förlopp. Hans skildring grundar sig fördenskull till 
det mesta på hörsägen eller såsom han själf uttrycker sig: 
^händelserna äro anförda så, som de lupit man och man 
emellan bland undersåtame i riket^. Likväl har författaren 
äfven utom den då för tiden tämligen magra tidningslite- 
raturen anlitat trykta källor, till hvilka han på sina ställen 
hänvisar. Alt eftersom källorna flutit rikare eller skådeplat- 
sen för händelserna varit närmare, har författaren gjort 
berättelsen fullständigare. Också tilltaga anteckningarna 
i omfång ju längre de fortskrida och närma sig tiden för 
nedskrifvandet, hvilkct att döma af manuskriptet torde hafva 
skett på 1790-talet. Dock har författaren sällan gått in i 
detaljer, utan är det mera kortfattade öfversikter af politi- 
ska och ekonomiska förhållanden, som han meddelar läsa- 
ren. Men om vi således sakna den intressanta detaljteck- 
ning, som möter oss i memoirvärk, hvilkas författare arbetat 



VIII 

under det omedelbara och friska intrycket af egen åskåd- 
ning, är likväl detta lilla arbete, tack vare författarens 
raska skildring samt lediga och klara stil, än i dag läsvärdt. 
Af särskildt intresse äro de bedömanden af personer och 
ft)rhållanden, hvilka här och hvar finnas inströdda. Väl 
äro hans omdömen ingalunda fria från ensidighet och den 
bitterhet mot Gustaf III:s minne, som genomandas Forsens 
och andras skrifter från denna tid, påträffa vi äfven här; 
men å andra sidan varsna vi också bemödanden om objek- 
tivitet, så mycket mera aktningsbjudande, som de äro säll* 
synta hos ett barn af partitidehvarfvet. 



Då författaren till här följande historiskt-politiska an- 
teckningar, koUegiiassessoren Henrik Tomas Adlercreutz,*) 
är en föga känd person, kan det vara af intresse för läsa- 
ren att erhålla några upplysningar om hans lefnadsförhål - 
landen. Tack vare den gynnande omständigheten att inom 
omslaget på originalmanuskriptet till de historiska anteck- 
ningarna påträffats instucken en af författaren egenhändigt 
skrifven själfbiografi, kunna dessa upplysningar blifva både 
fullständiga och tillförlitliga. Vi intaga den här i dess 
helhet och i oförändradt skick: 

BIOÖKAPHIE 

öfver 

ASSESSOREN HINDRIC ADLERCREUTZ, 

författad af honom sjelf. 

Assessoren Hindrick Adlercreutz, enda sonen af herr hof- 
irättsrådet Erick Adlercreatz och dess fru Brita Maria von We- 
sterling, född i Stockholm den 15:de maji 1732 gamla stylen.**) 

Ehuru icke mycket intresserande vid en biographie och mera 



*) Så skrifves namnet i Anreps och Wasastjernas ättartaflor^ 
men man ser det äfven skrifvet Thomas Henrik, Själf tecknade för- 
fattaren, såsom af biografin framgår, endast det ena förnamnet Henrik^ 
hvilket han skref Hindrick och Hindric. 

**) Andra biografier angifva såsom födelsedag den 17 maj. 



IX 

angelägit vid en catholsk än lathersk församling, kan likväl an- 
märkas, att mina faddrar hafva varit herr riksrådet Olof Nor- 
denstråhle, herr statssecreteraren Anders Skatenhielm, herr archia- 
tem Johan CN^ordenheim, revisionssecreteraren Plaans enkefru Ee- 
becca Catharina Ehrenberg, fira kammarrådinnan Sandelhielm, född 
Adlercreatz, och fröken Sophia Adlermarck. 

1738 i början af året stäldes jag nnder privat information 
af herr Abraham Wetter, son af borgmästaren Wetter i Helsing- 
forss, som midsommarstiden 1739 lämnade conditionen och sncce- 
derades af då staderanden, sist vice presidenten i kongl. Åbo 
hofi*ätt herr Johan Ignatias, som med mitt handledande fortfor 
till hösten 1743. — Under samma tid 1741 inskrifven nti den 
academiska matrickelen i Åbo, enligit testimoniam af den 15 jnnii 
sagda år.*) 

1740 om hösten förlorade jag min mor och ett år däreflber 
1741 min far, som afled på Boe gård, och efter gifven faderlig 
välsignelse samt förmaning till dygd och gndsfragtan, något för 
sitt aflidande, för att skaffa mig andan fienden, som efter det 
oljckeliga Willmanstrandska slaget befarades tränga in i landet, 
försände mig med min informator till Åbo. Med honom tillbragte 
jag därstädes hösten och påförande vintern till dess vi om våren 
J742 i sällskap med de öfrige härifirån landet för fienden flyg- 
tande anlände till Stockholm. Jag emottogs där ntaf mine mor- 
föräldrar, faderlös, moderlös, flygting och af fienden beröfvad det 
arf, som skalle atgjöra min framtids sontien. En mera eftertänk- 
sam ålder hade säkerligen misströstadt, men mig var det en lycka, 
att jag icke käode min olycka. 

1748 ati maji månad, behagade äfven vår Herre hädan- 
kalla min morfader statscommissaiien herr Hindrick von Wester- 
ling uti en ålder af 78 år, och emot hösten, då efter lyckelig 
vunnen fred flygtingama begåfvo sig på återresan, måste jag 
likaledes sakna min goda och ömsinta informator. SkUlnaden var 
mig så mycket sensiblare, som han hade varit den enda jag då 
i tvänne års tid ifrån min faders död haft att hylla mig vid. 

Bedan uti sin lifstid hade min sal. fader atnämndt till för- 



*) W. G. Lagus uppger i sina ^Undersökningar om finska adelns 
gods och ätter*" året 1743. Enligt hvad af biografin framgår vistades 
Adlercreutz dock icke det året, men väl 1741 i Åbo. 



myndare för mig och min syster dåvarande assessoren, seder- 
mera presidenten och riddaren herr Johan Lagerflycht, tillika med 
cancellierådet herr Algot Searin. Desse herrar sågo sig numera, 
i anseende till pnpillenies förblifvande på svenska sidan, icke 
knnna fortfara med fdrmynderskapet, utan afträdde det till herr 
statcomniissarien och riddaren Bengt Rndenskiöld, äfvensom cura- 
talen öfver finska fastigheterna öfverlämnades till borgmästaren i 
Eorgå herr Gabriel Hagert. 

Under och vid allt detta träffade genom min fru mormoders 
goda omtanka, det f5r mig så lyckeliga tillfället, att i dåvarande 
ammiralens, sedermera presidentens m. m. friherre Ridderstolpes 
hns få i^'uta gemensam information och upfostran med dess med 
mig nästan jemnårige son, nuvarande herr riksrådet och presi- 
denten m. m. Fredrick Ridderstolpe. Ett hus, hvarnti jag ifrån 
hösten 1743 och följande sex år till samma tid 1749 erfarit 
mycken godhet och ynnest, och som fordrar hela min erkentsla 
och beständiga högaktning. 

Informationen bestriddes i böljan och någon kort tid ntaf 
en studerande vid namn Snndbeck, efter hvilken sedermera kongl. 
öfverho^redikanten och kjrrckioherden i Vingåker doctor Carl 
Fapke därmed fortfor till aprill månad 1746, efter det vi samma 
års vårtermin besökt Upsala och den 8:de febmarii uti academiska 
matrickelen blifvit inskrifhe. 

Få lärdomens vägnar hade vi under båda desse herrar icke 
mycket profiteradt, som ses af sedermera herr doctoren och kyrc- 
kioherdens i Eiddareholmen Abraham Petterssons därom afgifne 
berättelse och project till våra studiers fortsättande, då han oss 
emottog, och hvilket jag äfven måste besanna. 

Denna älskansvärda mannen har jag till att tacka for grun- 
deme, på hvilka jag sedermera bygt de insigter, hvarmed jag i 
samlefnaden försvarligen hulpit mig fram. Han var ej allenast 
trogen informator utan ock ömsint vän. Vår correspondence på 
den tiden, då han under högt sal. konung Friedricks sista sjuk- 
dom vid håfvet på Garlberg upvagtade, tjänar dämtinnan till 
vedermäle. Under hans handledande freqventerade vi academien 
och jemte enskyld undervisning åhörde professorerne, Ihre, Dal- 
man, Celsius och Amnell uti politiqven, historien och svänska 
språket, Linnée uti naturalhistorien och Elingenstiema i experi- 
mentalphysiqven. 1749 om hösten utsågs håfvet till det fäldt, 



XI 

hyaräst min scholkamrat, som äfven var tvänne år äldre, borde 
gjöra sin lycka, hvarföre vi åtskildes. Och som lagfarenheten 
skulle blifva mitt yrke, hvartill fordrades någon mera solidité, så 
nyttjade jag ännu ett år doctor Petterssons undervisning uti en 
del philosophiska vettenskaper och sedermera 1750 på egen hand 
tillbragte höstt^minen i Upsala, åhörande därstädes professoren 
Solanders och jurisa^juncten Walls föreläsningar i lagfarenheten 
och hvarmed äfven min lärda vandel slutades. 

Eedan 1748 in novembris hade jag erhållit beneficium auscul- 
tandi först uti Stockholms stads rådhusrätt och sedermera strax 
därpå uti kongl. Svea hofrätt. Numera 1751, 1752 och 1753 till- 
bragte jag på häradstingen med herr lagmannen och häradshöf- 
dingen Dnbbenhielm uti Roslags jnrisdictionen, föratan med åtskil- 
lige vice häradshöfdingar och emellanåt uti kongl. hofrätten up- 
vagtade, dels som amanuensis i fiscalscontoiret, dels som vice 
registrator uti cancelliet, äfvensom ock bestridde löningsprotocollet, 
hvarefter jag den 25 junii sistnämnda år befordrades till extra- 
ordinarie notarius vid criminalprotocoUet. 

1755 varit ledamot uti en i Westerås förordnad undersök- 
ningsrätt emellan riksens ständers banqve och magistraten därstä- 
deS; rörande förkommit och i banqven pantsatt järn. 

Vid 1756 års riksdag jemte numera herr statscommissa- 
iien Isaac Ekman och justitiseborgmästaren i Helsingfoi*ss herr 
Johan Kuhlberg fördt protocoUet och svarat för expeditioneme 
uti riksens höglofl. ständers secrete utskåtts statsdeputation, en- 
ligit det därom meddelte protocoUsutdrag af den 18:de october 
sagde år. 

Samma år och vid eftersinnande, att man vid landthnshåll- 
ningen och dess förbättrande kan vara fäderneslandet äfven så 
nyttig som uti tjenstevägen, och hvartill allmänna författningarne 
då äfven blefvo mera muntrande än någonsin tillförene, anhållit att 
ifrån kongl. hofrättens protocoll blifva entledigad, som ock jemte 
vittnesbörd af den 17:de november sagde år blef beviyat.*) 

1760 genom öppen kongl. fuUmagt af den 17:de aprill be- 
nådad med assessors namn och heder, lika med assessoreine uti 
kongl. collegieiiie. 



*) I de anförda genealogiska arbetena säges Adlercreutz hafva 
fått afsked först 1760 samma dag, som han erhöll koUegiiassessors titel. 



XII 

Bivistat 1769 års riksdag och därvid varit ledamot uti 
riksens ständers expeditionsdeputation. 

Allt sedan 1770 till närvarande tid, de sex första åren så- 
som ledamot och sedermera såsom ordförande biträdt Borgå sok- 
kens ägodelningsrätt. 

I anledning af kongl. författningen, det besuttna frälsemänn, 
i händelse af ordförandes jäfvighet i lagmansrättema samt leda- 
möters adjanction i hofrätterna, borde i sådana fall tillkallas och 
nyttjas, emellan åren 1777 och 1785 efter kongl. hofrättens för- 
ordnande varit ordförande uti Tavastehus och Kymmene lagmans- 
rätten uti 23 särskildte måhl. 

1779 utaf kongl. hofrätten kallad till adjunction uti herr 
hofrättsrådet Fredenskölds ställe, äfvensom 1787 under herr as- 
sessoren von Åkens permissionstid, men uti båda fallen i anseende 
till min svaga hälsa med flere oanmälta considerationer mig un- 
dandragit. 

1781 intagen såsom medlemm uti det kongl. patriotiska 
sällskapet. 

1789 då fråga varit om ledamöter till den då satte konungens 
högsta nämnd, har äfven jag i den vägen blifvit sonderad, men i 
af seende till en annallkande ålderdomb, mig detsamma undanbedt. 

1765 den 31:sta december trädde jag i äktenskap med min 
k[ära] hustru, fm Elisabet Sophia Tandefeldt, dotter af herrcor- 
netten Otto Tandefeldt till Koskipä och dess fru Ottilliana Lovisa 
Gyllenecker, ett muntert och gladt fruntimmer, egenskaper som 
i betydande måhn förmildi*adt mitt medfödda nog hypocondriska 
temperament. Detta vårt äktenskap har den Högste behagat 
välsigna med 15 barn, hvaraf för det närvarande 6 söner och 3 
döttrar lefva. 

Vid detta tillfället kan jag ej undgå, att till den Högste np- 
sända l^ertelig låf och tack, som utan särdeles krämpor låtit mig 
upnå nu snart 59 år. Såsom härstammad af sjukliga föräldrar, 
hvilka vid 30 och 44 års ålder redan lämnat detta timmeliga, 
har det varit emot förmodan. Men genom varsam lefnad från för- 
sta ungdomsåren kan med Guds l\jelp en svag constitution myk- 
ket underhjelpas. Och det är denna varsamhet å hälsans vägnar, 
som jag äfven vill hafva min posteritet högeligen recommenderad. 

Teckningen af min egen caractére torde icke trösta, hvarföre 
jag ock densamma förbigår. Keligion, dess sanningar, dess pligter, 



XIII 

hafva varit mitt första, skola ock med Gads nåd blifva mitt sista. 
Hnra jag i öfrigit förhållit mig som ämbetsmann, medborgare och 
husfader, därom måga de vittna, som varit och äro omkring mig. 
Mitt samvete förebrår åtminstone mig ej något. 
Vide plus ultra. 



Till ofvanstående kunna vi lägga några ord. Den 
Ådiercreutzska släkten ägde och äger än i dag stora jord- 
egendomar i Nyland^ därifrån den äfven härstammar. Ättens 
stamfäder kongl. räntmästaren Tomas Adlercreutz var en 
bondeson från Lojo,*) och bar ursprungligen det efter fä- 
dernegården Tentar eller Totar antagna namnet Teuterström. 
Han började som betjänt hos riksrådet Erik Fleming, trädde 
därefter i statens tjänst och vann som ämbetsman stort för- 
troende för nit och duglighet. Då han år 1700 adlades, 
antog han namnet Adlercreutz. Vid sin död år 1710 läm- 
nade han i arf åt sina barn de betydande egendomarna 
Eiala och Boe i Borgå socken samt Sjundby i Sjundeå. 

Af dessa egendomar förvärfvades Boe och Sjundby 
sedermera af Tomas Adlercreutz' sonson, vår författare Hen- 
rik Adlercreutz. Denne hade redan år 1754 kommit i be- 
sittning af största delen af Boe gård och blef 1757 ensam 
ägare af egendomen. Där tillbragte han ock sedan med 
obetydliga af brott sin återstående lefnad. Först senare eller 
år 1772 tillöste han sig af sina syskonbarn Vs ^f Sjundby 
gård och 1799 öfriga ^g. Genom ytterligare inköp af grann- 
hemman utvidgade han egendomen och lät där utföra åt- 
skilliga byggnadsarbeten, men var aldrig för längre tid 
bosatt på stället. Henrik Adlercreutz var således en af 
vårt lands mest betydande possessionater och åtnjöt såsom 
sådan stort anseende för drift och skicklighet. 

Ehuru Adlercreutz i sin ungdom under jämförelsevis 
kort tid bedrifvit universitetsstudier, hade han likväl för- 
skaffat sig ett godt kunskapsförråd, hvilket han med vaken 
håg beständigt förkofrade. Med förkärlek egnade han sina 

*) Anrep och Vasastjema uppgifva oriktigt Karis. 



XIV 

lediga stunder åt stadiet af Finlands ekonomi, geografi och 
historia. De historieböcker han författat öfver sina egen- 
domar vittna om goda insikter i hithörande ämnen. Ja^ 
hans kännedom af vårt land i allmänhet och särskildt hans 
hembygd Nyland var så utmärkt, att Porthan vid utarbe- 
tandet af sin nya upplaga af Tunelds geografi öfver Finland 
vände sig till Adlercreutz för att af honom erhålla upplys- 
ningar. Sådana meddelades äfven och upptogos såsom syn- 
nerligen värdefulla af Porthan. 

Sålunda delande sin tid mellan skötseln af sina egen- 
domar och literära sysselsättningar, tillbragte Adlercreutz. 
såsom lycklig familjefader sitt lif i anspråkslös tillbaka- 
dragenhet. Icke ens det lockande anbudet att varda lands- 
höfding i Nylands och Tavastehus län kunde förmå honom 
att byta bort sin fria, oberoende ställning i landtlifvets lugn 
mot ofriheten och oron på statslifvets höjder. 

Henrik Tomas Adlercreutz afled på Boe gård den 26- 
januari 1801. 



Originalmanuskriptet till detta arbete är en med pryd- 
lig gammalsvensk handstil skrifven foliant på 137 blad. 
Det har genomgått ett litet äfventyr, hvilket måhända för- 
tjänar omtalas såsom bevis på huru lätt literära alster, 
mången gång af högt värde, kunna råka på villovägar och 
gå förlorade. Ägaren till Sjundby gård, där manuskriptet 
förvararades, hade lånat ut det åt dåvarande sockneadjunk- 
ten i Sjundeå, hvilken hade gjort sig känd såsom historisk 
författare. Vid hans bortflyttning stannade boken kvar hos 
efterträdaren. Efter dennes död utbjöds den jämte öfrig 
kvarlåtenskap på auktion och gick under klubban tillsam- 
mans med en annan foliant, ^Scapulae Lexicon Graeco-la- 
tinum^. En torpare, som trodde att den sistnämda boken 
var en bibel, inropade de bägge folianterna för någon mark. 
Men när han senare såg sitt misstag, infann han sig hos 
dåvarande kuramgerens i Sjundeå med anhållan att mot en 
psalmbok med grof stil få utbyta de båda af honom oan- 
vändbara böckerna, hvilket ock skedde. Nämde prästman 



XV 

flyttade sedan som kyrkoherde till en annan ort och af 
honom förärades manuskriptet åt statsrådet Ad. Moberg, 
hvilken i sin tnr återstälde det till den egentliga ägaren. 

Med dennes begifvande hade statsrådet Moberg emel- 
lertid tagit en vacker afskrift af arbetet i och för dess be- 
fordrande till tryckning. Denna afskrift har Svenska Lite- 
ratarsällskapet med tacksamhet såsom gåfva emottagit och 
har den vid tryckningen af arbetet användts. Dock har 
korrekturläsningen skett vid sidan af originalmanuskriptet, 
som af Sjundby gårds ägare godhetsfuUt stälts till Sällska- 
pets förfogande. 

Vid utgifvandet har som grundsats följts att återgifva 
arbetet med diplomatisk noggrannhet. Ortografin har där- 
för i hufvudsak bibehållits. Endast med afseende på initialer 
och interpunktion har normalisering ägt rum. Ursprungli- 
gen ingick icke i planen att förse arbetet med rättande och 
upplysande noter, hvilka synts utgöra en onödig och tung 
ballast till en så litet i detalj gående historisk framställ- 
ning. Till de af författaren själf bifogade noterna hafva 
därför af utgifvaren endast några få blifvit tillagda. För- 
fattarens indelning af arbetet i fyra afdelningar har bibe- 
hållits, hvarjämte det till vinnande af större öfverskådlighet 
försetts med innehållsförteckning och ett tämligen omfat- 
tande personalregister. 

Helsingfors i december 1887. 

Elis Lagerblad. 



'^-A^j;^^^/-' 



Till Läsaren. 



Här öfyerlämnas dig en samling af historiska politiska 
händelser, tilldragne uti vårt k[ära] fädernesland innom en 
tid af något öfver fembtio år. 

De äro icke beskrifne sådane, som de till uphof blif- 
vit ihopspundne uti hemlige cabinetter och uti archiverne 
kunna finnas förvarade, utaf hvilka en efter århundrade 
framträdande pragmatisk historieskrifvare äger tillfälle sig 
begagna; utan de äro anförde som de uti riket ibland un- 
dersåterne lupit man emellan och kunna i sådant afseende 
jemföras med den framdeles utkommande rikshistorien. 

Författaren har varit född och upfödd på en tid, då 
det af ålder utsådda riksförderfveliga tvedrägtsfröet åter 
började lifvas, har tillbragt mannaåren under dess med en 
fräck gudlöshet förenade frodiga tillväxt och sluteligen på 
ålderdomen utaf sådant alt åskådat de fÖr fäderneslandet 
bittraste frugter. 

Kärlek för religionen och en laglig konungamagt i 
förening med fri undersåtelig rättighet torde på ett och an- 
nat ställe öfverdrifvit uttrycken mot en konung, som våld- 
fört lagarne; mot undersåtare, som stundom missbrukat, 
stundom vanvårdadt friheten, och mot präster, hvilka med 
en mer än likställig politique kastat skugga på sitt ande- 
liga kall; men välmening gifeer anledning till mycket och 
mångt, och det är icke här första gången, den stöter huf- 
vudet mot väggen. 



Historiska-politiska anteckningar 

mig sjelf till minnes författade. 



Första afdelningen. 

Ifrån och med 1743 tiU och med 1772. 

Ej något tidehvarf lärer hafva varit mera flödande af 
politiska drag i förening med partie hämnd och blodiga 
ap träden, än det jag öfyerlefvat. 

Det 1741 af fransyska partiet eller de så kallade Hat- 
tarne på tämmeligen goda apparencer mot Kyssland bör- 
jade, men illa och olyckeligit utförda kriget slöts under 
r[iksen]s st[ände]rs sammanvaro och friherre Alexander 
Mattias von Ungern-Sterenbergs ordförande såsom landt- 
marskalk; medelst Åboländske freden 1743, med förlust 
af trenne gräntse fästningar, mycket penningar och ett 
ej ringa antal dugtigt folk, utan annan ersättning än huf- 
vuden af generalerne grefve Charles Emil Levenhaupt och 
friherre Buddenbrock. — Såvida dessa herrar uti de all- 
männa affairerne voro af olika tankesätt och menigheten 
på något sätt skulle tillfreds ställas, så voro partierne i 
nödvändighet att på sådant sätt, som sades, qvitta med 
hvarandra. 

Under påstående krig hade 1741 drottning Ulrica Eleo- 
nora utan posteritet afsomnadt och nu var man omtänkt 
på thronfölgden, som faststäldes på Holstein-Eutinska huset 
och hertig Adolf Friedrick. Gontrapartiet, som formerades 
af Mössorna, lade sig ut för kronprintsen af Dannemark 
och understöddes genom dalkarlarnes resning, hvilken 
dock lyckeligen i Stockholm skingrades, hvarefter deras 
anförare Schedin jemte flere af hufvudmännen samma år 
1743 blefvo halshuggne. 

Den med konung Friedrick till vänster vigde riks- 
grefvinnan Taube dog 1744 och succederades i ämbetet af 



Politiska tilldragdser 1746—1751. 



grefvinnan Catherine Ebba Horn, sedermera gift med riks- 
rådet grefve Ulric Barck. 

Samma år och efter afslag hos kronprintsessan af Dan- 
nemarky fSrmältes hertig Adolf Friedrick med printsessan 
af Preusen, Lovisa Ulrica, som 1746 skänkte riket arfprint- 
sen Gustaf och utaf hvilken anledning ständerne samman- 
kallades. 

Vid denna riksdag, då friherre von Ungern-Sterenberg 
ft)r andra gången valdes till landtmarskalk, gjorde den 
1739 afsatte ministéren, likasom ft5rat 1743, försök att åter 
komma in uti rådet, men uträttade därmed ej annat, än att 
friherre Samuel Åkerhjelm, af samma tankesätt, äfven nöd- 
gades nedlägga sitt ämbete. 

Något efter riksdagens slut utfordrade ryske ministern 
von Korf riksrådet grefve Tcssin med flere af kejsarinnan 
vidrigt ansedde herrar, men utan värkan, ehuru till och 
med de lärde vid Upsala academie bjödo till att rättfärdiga 
ett sådant förfarande. Under cancellierådet Ihres presidio 
ventilerades och med bifall försvarades därstädes tvänne 
disputationer De victima publica och poBnis innocentium. 
Han blef f5r dem stäld till ansvar inför cancellie rätt, hvar- 
äst efter återkallandet af sin, f(5r tiden, felaktige politique 
han ändteligen slapp med skrapa och åtvarning. 

Ehuru faststäld och säker thronfölgden tycktes vara, 
funnos likväl de, som i löndom stämplade mot det unga 
håfvet till hertigens fördel af Cumberland, förmäld med en 
dansk printsessa. Såsom invecklade uti en sådan anlägg- 
ning blefvo 1747 engelska doctoren Blackvell, köppmannen 
i Göteborg Drake*) och några bönder halshuggne samt 
köppmann Springer landtförvist. 

Efter det 1748 de gamla Seraphimer och Svärds or- 
derne blifvit uplifvade samt Nordstjeme orden å nyo stif- 
tad, afsomnade konung Friedrick 1751 och konung Adolf 
Friedrick besteg samma år, vid ständemas sammanvaro, 
svenska thronen, varande då landtmarskalk grefve Hen- 



*) Drake dömdes väl till döden, men benådades af K. M:t och 
straffades med lifstidsfängelse i Marstrand, hvarifrån han dock lösgafs 
1762. Utg. anm. 



Hofvets ställning och revolutionsförsök 1756. 



ning Adolf Gyllenborg. Under denna riksdag återfick 1739 
års ministére ständernes förtroende. 

Vid regimentsförändringen 1719 hade man egenteligen 
tagit precantioner emot enväldet^ utan att eftersinna hvad 
aristocratie och mångvälde i längden skalle kunna åstad- 
komma. Det gamla håfvet hade väl vid 1727 års riksdag 
genom bondeståndet sökt förskaffa konungamakten någon 
tillökning, men uträttade därmed ej något annat än kongl. 
räntmästaren Lagersparres olycka, som var oförsigtig nog 
att utaf under händer hafvande räntekammaremedel under- 
stödja håfvets i sådant afseende erforderliga financer. Se- 
dermera gjorde konung Friedrick uti den vägen ej något 
vidare försök, utan med en årlig handpenning af 80,000 
hessiska ducater roade sig och dref igenom hvad han be- 
hagade. För det unga håfvet var det icke så; dem feltes 
både magt och penningar och tycktes som aristocraterne så 
väl i rådet som hos ständerne för dem ville draga töm- 
marne ännu hårdare till. Man vägrade konungen att resa 
omkring uti riket för att bivista munstringar, man påstod 
att riddarevärdigheten borde utdelas med råds rade, perso- 
ner, som uti cabinettet af konungen till ämbeten blifvit ut- 
nämnde, utvoterades i rådet, en oskyldig etiquette, som 
konungen innom sin borg etablerade till i akt tagande vid 
rådsvagnarnas inkjörande på borggården och som riksrå- 
dinnan Höpken för första gången blef nödsakad att i akt 
taga, ansågs såsom vådelig för friheten, med mera dylikt, 
som sammanlagt värkade den ohyggeliga sammansättnin- 
gen, h vilken vid 1756 års riksdag, då nu mera riksrådet 
grefve Axel Fersen var landtmarskalk, skulle förskaffa ko- 
nungen mera magt, men då den yppades, kastade lifvet för 
öfversten grefve Brahe, hofmarskalken baron Horn, capi- 
teinerne Ståhlsvärd och Puke, underofficerarne Mozelius, 
Christiemin och Eskolin jemte löparen Ängel. Öfversten 
grefve Hård, lagmannen baron Erik Wrangel jemte bonden 
Lars Larsson, hvilka räddadt sig med flygten, förklarades 
fridlöse. Capitein Gyllenspetz landtförvistes. För särskild 
anläggning till upror och stämpling mot regeringssättet hals- 
höggs lieutenanten Sahlfeldt och borgaren Hellberg, jemte 
det pagehofmästarne Ichsell och Bredha, magister docens 



Drottningens revolutiomplaner 1756. 



Söderberg och vice häradshöfdingen Fernbom för smäde- 
skrifters författande och utspridande blefvo landtförviste. 
Capitein Hästesko^ nti dessa mål invicklad^.dömdes till Mar- 
strand; och detta allt till följe af riksens ständers commis- 
sions under särskildte data utfärdade domar. Man anmär- 
ker något såsom icke särdeles vackert; att alla ledamöterne 
i denna ståndscommission låto utaf statsmedlen för besväret 
förnöja sig med 12,000 dal. kopparmynt hvarthera och för- 
bigår i öfrigit uprepa alla dem af håfvets anhängare, som 
vid den efter riksdagen satte commission på mer och mindre 
validable anledningar måste sistera. 

De till denna conspiration hörande planer och om- 
ständigheter utreda till det mesta denna tidsens tryckta 
handlingar; hvad jag får tillägga, är sådant som lupit man 
emellan och icke kunnat tryckas. Att konungen var i behof 
af mera magt är utom all fråga. Han var en herre from 
och god och sig sjelf lämnad nögd med den magt han fick, 
mycken eller liten. Drottningen däremot ett fruntimmer, 
qvickt, eldigt och tilltagsitt, och för sådana egenskaper var 
mera magt en nödvändighet. Man får således anse henne 
för den, som gaf ton till altsammans. För att vinna ända- 
målet skall hon ej eller varit nogräkrad om medlen. Hen- 
nes egen herres lif borde vid det tillämnade uplåppet icke 
sparas, och sedan ståndens talemän, grefve Fersen, archie- 
biskopen Troilius, borgmästaren Eierrman och Olof Håkans- 
son jemte inemot 80 personer, hufvudmännen af alla stånd 
för det aristocratiska partiet, blifvit utur vägen rögde, skulle 
regeringen enväldigt föras af drottningen, biträdd af grefve 
Brahe såsom vice Roi. Allt detta tyckes likväl snarare 
hafva varit sagt än gjordt. Om drottningens conversation 
i små rummen med grefve Brahe skall hoffröken Ström- 
feldts och kammarfruarna Haucks och Novairs inför com- 
missionen aflagda vittnesmål hafva varit mycket uplysande. 
De däröfver förda protocoUer blefvo vid 1765 års riksdag 
uppå ständernas föranstaltande upbrände. Eftervärlden torde 
dock likväl icke sakna erforderlig uplysning. Jag för min 
del kan, ehuru samtida, hvarken fria eller falla. Framde- 
les blifver man dock varse denna frus oroliga caractére 
och föga skonsamhet mot egen famille. 



Följdetma af revolutionens upptäckande. 



Genom löparen Ernst Ängels uti fylleri gjorde otidige 
allarme yppades midsommarsafton hela denna blodiga an- 
läggning. Gardiessoldaten Lustig underrättade sin corporal 
Schedvin, han åter sin lieutenant grefve Creutz, som vidare 
därom afgaf raport till grefve Fersen, då varande öfverste 
för kongl. lifgardiet. Genom natten skyndade han sig upp 
till konungen^ som vid Forsens åsyn häpen, bestört och 
prevenerad förestälte sig ej annat än detronisation, men då 
grefven försäkrade, att hans ärende endast var att fösta 
kronan på hans hufvud, så gaf herren sig tillfreds, blef 
stilla, och jemte det man försäkrade sig om de brottsligas 
personer, fogades anstalter om undersökning, med mera. 

Soldaten Lustig erhöll i belöning för sin uptäckt 12,000 
dal. kopprmt. Corporalen Schedvin blef lieutenant, adels- 
mann med devise i vapnet: ob cives servatos, och 100,000 
dal. kopprmt i contant till inkjöpande af en fideicommiss- 
ägendom; grefve Creutz öfverste med lön på värfvad stat. 
Vidare förordnade ständerne, att midsommarsdagen då och 
framdeles skulle firas med en särskild tacksägelse till för- 
synen, som om regeringssättet haft sin nådiga vård, hvilken 
upbyggeliga andakt 1765 års ständer dock sedermera af- 
skaffade. 

Man supponerade att, till erhållande af nödiga medel 
till revolutionens bedrifvande, drottningen pantsatt sina jou- 
veler, hvaribland en del rikets pretiosa voro instuckna, ocli 
utaf sådan anledning skred till den ytterlighet att låta in- 
ventera dem. Om därvid funnits någon defekt är mig icke 
bekant, ehuru jag författade den därom ifrån stats-deputa- 
tionen till secreta utskottet afgångna expeditionen. För 
öfrigit och under loppet af denna riksdag, sedan riksrådet 
grefve Tessin uppå begäran erhållit dimission ifrån goaver- 
neurs ämbetet för kronprintsen, utnämnde ständerne emot 
konungens vilja och samtycke uti hans ställe riksrådet 
grefve Carl Scheffer. Under-gouverneurs ämbetet, som var 
anförtrodt grefve Bielcke, indrogs och cancellie rådet von 
Dalin skilgdes ifrån informators sysslan med förbud att icke 
vidare få frenqventera håfvet. Den af konungen utaf egne 
medel upsatte cadette corpsen ansågs såsom vådelig för 
friheten och måste indragas. Hvarförutan riksens ständers 



BefleoDwner i aniedning af 1756 åra revolution. 7 

betänkande om tjensters bortgifvande^ som ibland annat 
förmälde att den, som stått trenne gånger på förslag, borde 
Qerde gången af konungen nämnas och, i händelse af väg- 
rande underskrift, namns stämpelen nyttjas, så yäl som för- 
fattningen om grundlagames yärkställighet kringskar ko- 
nungamagten på allt möjeligit yis. Korteligen sagt: var 
konungamagten ej stor förut, så blef han nu än mindre. 
Äpplet var ännu icke mogit. Uti oeconomiskt afseende an- 
märkes, att till lättande af penningerörelsen banqven öpp- 
nades till lån med mera lätthet än förut på fastigheter, 
hvartill nu äfven lades åtskilliga rikets utgående effekter. 
Detta riktade vissa hus och handelscontoir, men medförde 
i längden den för riket skadeliga höga vexelcoursen, som 
de följande åren varit ett så brydsamt öfverläggningsämne. 
Ständerne åtskildes i slutet af året 1756. 

Denna riksdag bivistade jag första gången såsom riks- 
dagsmann och var äfven så ifrig och nitisk partisan, som 
någonsin någon af denna tidsens ungherrar, men tackar 
innerligen Oud, som genom sjukdom hindrade mig att med 
min röst bidraga till utgjutande af medborgerligit blod. 
Statsbrått äro af den beskaffenhet, att det icke är gärnin- 
gen utan conjuncturen, som tillskapar den bråttsliga. Så 
snai-t den förändrar sig, så önskade man gjerna kunna sätta 
det hufvudet på, som man förut slagit af, hvilket jag äfven 
denna gången hade tillfälle att erfara. Ångern infant sig 
genast. Lifvet kunde man ej återställa, men vid 1765 års 
riksdag restituerades de olyckelige ära och ägendom, jemte 
det de fridlöse och biltoge återbekommo sin borgarerätt. 

Stämplingar mot regeringssättet medelst befordrande 
af oinskränkt magts införande uphörde dock icke. Till 
följe af commissionens dom af rättades 1760 en vid namn 
Landberg, *) och kongl. kammar laqvajen Liung, som fant 
atväg att rymma, förklarades fridlös. General Ramsay uti 
detta brått indragen kunde med möda rädda sig, men vid 
en redan 1762 förändrad conjuncture erhöll han af stän- 



*) Den egentlige upprorsmakaren bärgsmanoen J. Landberg dog 
i ransakningsfängelset d. 7 febr. 1759 och sonen Magnus dömdes d. 11 
juli 8. å. till döden, men benådades. Utg. anm. 



Fömmerska kriget och rikadagen 1760 — 1762, 



derna såsom reparation för sitt lidande 72,000 dal. kop- 
parmynt. 

Uti särskild författning om utrikes ärender hade 1756 
års secrete atskått tillstyrkt att nyttja den i tyska riket 
uprnndna eonjanctaren, och hvarntaf fransyska pluraliteten 
af regeringen ansåg, såsom en fölgd samt för att fuUgjöra 
garantien af Westphaliska freden, att deltaga i det på tysk 
botten mot konangen i Preasen då redan började kriget, 
utan att vidare i sådant afseende sammankalla riksens 
ständer. Emot konungens tanka och vilja börjades med 
arméens öfvertransporterande till Pommern 1757. Kron- 
printsen begärte tillstånd att vid sin morbroders, konungens 
i Preusen, armée få bivista fälttåget, hvilket dock rege- 
ringen, som tyckes, på goda skjäl afslog. Kriget fortsattes 
under öfverbefahl af tid efter annan fäldtmarskalk Ungem- 
Sterenberg, generalerne Hammilton, grefven och riksrådet 
von Rosen *), friherre Lantingshausen och Ehrensvärd, utan 
någon särdeles hvarken lycka eller olycka, till dess freden 
1762 träffades under ständernas sammanvaro, då grefve Axel 
Fersen för andra gången valdes till landtmarskalk. 

Vid denna riksdag förlorade Hattarne mycket af sin 
öfvervigt och stodo sig mera än jemt, hvartill bidrog den 
ringa nytta vi hade genom kriget. 

Fredstractaten, tecknad i Berlin **), bibehöll väl oss vid 
våra tyska besittningar, men 40,000 mann förlorade till 
lands och sjös och en åsamkad riksgäld af emellan 6 å 
700 tunnor guld hade kunnat undvikas och saken ända 
blifva i samma skick. 

Rådet stäldes till ansvar och var på vägen att mann- 
grant licentieras, men sedan utaf pluraliteten riksråden 
Ehrenpreus och Ruth med döden afgått, grefvarne Höpken, 
Tessin, Strömberg och Gyllenborg sjelfve nedlagt sina äm- 
beten, förblef det endast vid Palmstierna och Carl Friedrick 



'*') Namnet står i marginalen och föres genom asterisk oriktigt 
till detta ställe, ehuru det bort stå framför Hamiltons, dä ju Rosen 
var Hamiltons företrädare i öfverbefälet. 

Utg. amn. 
**) Bör vara Hamburg. 

Utg. anm. 



Penningeväsendet oeh 1765 års riksdag. 



Scheffer^ hvilka dock genast återkallades och hvaraf Schef- 
fer emottog förtroendet, men Palmstierna tackade med ut- 
låtande: vestigia me terrent 

Uti de afgångnes ställe inkallades Lieven, Raden- 
skiöld, Törnflygt, Hierne, Horn och FriesendorflF, hvarför- 
utom de af 1738 års ministére afsatte och ännu lefyande, 
men nog bedagade rådsherrar grefvarne Bonde och Bielcke 
uti sina ämbeten åter insattes. 

Öfverste Pechlin, amiralitets capiteinen Hammarberg 
och hofrättsnotarien Estenberg, hvilka i början af riks- 
dagen memorialiserade något hårdt emot rådet och beskyldt 
dem hafva tagit penningar på svänska männs blod m. m., 
blefvo efter många motsägelser ändteligen från riddarehuset 
utvoterade. Ett sätt att från riksdagsöfverläggningarne 
skilja sådane männ, som icke tänkte, talte och gjorde i 
conformité med den rådande ton och hvilket nu började 
komma mycket i brak samt svarar emot de under despotis- 
men sedermera brukliga riksdagsmanna arresteringarna. 

De öfriga riksdagsgjöromålen bestodo uti rättande af 
prejudice mål, som till myckenhet existerade emellan de i 
Pommern commenderade och här hemma blefne officerare. 
Därnäst var den höga vexelcoursen, som under krigsåren stigit 
till 108 ]^ [per] R:dr hamburger banco, ett bekymmersamt 
ämne och hvarvid så väl som all annan innästlad oordning, 
en af commercierådet och riddaren Anders Nordencrantz alt 
sedan 1760 med tillstånd utgifven skrift under titul af Word- 
sam föreBtällning till r:s ständer rörande rättegångars för- 
minskande, lag, domare och folck samt en rättskaffens fri- 
och säkerhet, jemte den höga växel coursen med dess ordsaker 
och botemedel nu väckte mycken upmärksamhet. Emed- 
lertid och som banqven ansenligen fått späda till Pommer- 
ska kriget, så för att indraga så småningom sedelstocken, 
öktes nu inbetalningsprocenten uppå privatas lån, hvarige- 
nom man förmodade växel coursens fall och tillgjordes ej 
mera denna gången. Men vid följande riksdag 1765 under 
landtmarskalken Thure Gustaf Rudebecks ordförande togs 
däraf anledning till mast alla då timade räfster, efterräk- 
ningar och förändringar. 

För att hålla sedelmyntet och coursen uti jämn pari, 



10 Domen öfver delägame i växelkontoren. 

hade alt sedan 1747, tid efter annan, dels ständerna, dels 
regeringen med vissa handelshus ingått contracter emot 
erhållande ansenliga förmåner af kronan och banqven. Långt 
ifrån att hafva gjordt skjäl för sig befunnos de, i synnerhet 
de sednare åren, nog groft och oförsynt hafva riktat sig 
på det allmännas bekåstnad. De kommo således ntaf sådan 
anledning under skärskådande och hvaribland det 1, 2, 3 
och 5:te växel contoiren formerade af Kierrman, Lefebnre 
och Grill, förutan afledne Erland och Carl Bromänner, Plom- 
grén och Stenmann, kändes skyldige att återbära några och 
sextio tunnor guU samt det 4:de eller König, Wittfoth och 
Claesson innemot fyra tunnor guU. Hvarförutan borgmä- 
staren Kierrmann, hvilken icke allenast såsom bancofnll- 
mägtig och tillika ämbetsmann styrkt till fördärfveliga 
finance operationer, utan ock som köppmann till rikets för- 
därf sig utaf dem begagnadt och således på mångdubbelt 
sätt befunnen brottslig, dömdes till en månads fängelse på 
vatten och bröd och Marstrand för all sin tid, hvaräst han 
ock någon tid efteråt uti lika så mycket mörker ändade 
ett lif, som det den framfarna perioden, i synnerhet ifrån 
1736, varit lysande. Till enskyldt ersättande blef honom 
beräknadt tre tunnor guU för tvänne örlogsskepp, till hvilka 
han erhållit förskått och virke från kronans skogar, men 
till handelsskepp sedermera försåldt. Lefebure förklarades 
förlustig sin borgerliga näring och belades med en månads 
vatten och bröd, hvarifrån han dock, i anseende till medico- 
rum intygad lifsfara, befriades. Claes Grill blef förlustig 
trenne års borgerlig näring och borde pligta 1,000 dal. 
silfrmt eller sitta 12 dagar på vatten och bröd. Abraham 
Grill 500 dal. silfrmts böter eller åtta dagars fängelse vid 
vatten och bröd. Wittfoth tre veckor på vatten och bröd 
samt lifstids fängelse i Marstrand. Om han undergick straf- 
fet, kan jag ej med visshet säga, men Claesson, som fann 
utväg att rädda sig med flygten, lämnades till framtiden 
och vid påföljande riksdag i Norrkiöping lämnades honom 
frihet att saklös till riket återkomma. Till följe bäraf con- 
fisqverades de brottsligas ägendom och till utredande af 
gäld och fordringar sattes under curatorers vård, hvarvid 
befants att behållningen hos de förstnämnde endast steg 



Rådsval och förvaltningsärenden vid 1765 års riksdag. 11 

till femtiotvå tunnor guU och således ej tillräcklig till kro- 
nans och banqvens förnöjande. Till concoursens afgjörande 
förordnades därfl)re en extra hofrätt med särskildt tracta- 
mente, men som den nödvändigt skalle medtaga en bety- 
dande del af tillgången; så träffades en aversion af 40 tun- 
nor gull uti ett för allt, emot erläggande hvaraf de åter- 
fingo sin ägendom. Det sednare eller Königska contoiret 
betalte fullt ut. 

Vid tillfälle af banqvens reviderande kom man i er- 
farenhet; det banco casseuren Gottsman emot författningarne 
och föF icke ansedd fullgod pant bekommit ett lån af 6V2 
tunna gull. Han deposserades genast och såsom banco- 
betjent afsattes från sysslan och hvad uti lånets promta 
gäldande kunde brista borde af bancofullmägtige ersättas. 
Vid följande riksdag erhöll han återvinning; beviste sitt 
lidandC; undfick reparation och pension; men kom sig seder- 
mera aldrig före. 

För dem; som råffadt staten och plundradt banqveU; 
var i allmänhet denna riksdag ganska obehagelig. Eådet 
kunde ej eller undgå att efter vanligheten passera revue. 
Biksråden RoseU; Seth; Hammilton, Flemming; Ekeblad och 
Carl Fredrick Scheffer nedlade sina ämbeten och Rudenschöld 
afsattes. Uti deras ställe valdes Funck; Hermelin; De Geer; 
Oyllenstierna; Wallvik; Reuterholm och Ribbing; jemte det 
den 1747 afsatte riksrådet Åkerhielm åter inkallades. Han 
hade under sin ämbets tid redan förutsagt villervallan uti 
rikets financer. Nu var han så gammal; att han nödgades 
undanbedja sig riksens ständers ft^rtroende. 

I svite med detta kan anmärkas att hofrådet Arcken- 
holtz, som 1738 var olycklig, men förre riksdagen erhöll 
pensiou; nu å densamma bekom tillökning samt tillstånd 
att åter få inkomma i riket. Den 1756 landtförviste page- 
hofmästaren Ichsell befordrades till svensk agent i Hamburg. 

Ibland oeconomiske företaganden förtjenar nämnaS; att 
kronans uråldriga rättighet till stora sjötullens erläggande 
i specie mynt eller silfver återstäldes till sin förra kraft. 
Tullarrende societeten upphäfdes och tullinkomsterna sattes 
under en kongl. generaltulldirection. Riksgäldscontoiret för- 
lades under statscontoiret; manufaktur contoiret under com- 



12 Riksdagens slut 1766 och bedömande af partierna. 

merciecollegiO; slottsbyggnads deputation under kammarcol- 
legio och fåstningsbyggnads deputationerne under fortifica- 
tion. Åtskilliga stater och corpser och däribland den af 
grefve Ehrensvärd inrättade marine corps indrogos och re- 
ducerades till statens lisa. Den utom alla gräntsor stegne 
växel coursen fåldes genom banco lånens indragande och 
en realisationsplan, som för banqvens sedelstock utstakades. 
Efter mycken vid flere riksdagar använd kostnad segrade 
nu ändteligen norrbottniske städerne öfver Stockholms bo- 
erne och vunno stapelrätt. Stränga författningar vidtogos 
mot yppighet och öfvei-flöd. 

Genom en förordning under namn af lagarnes värk- 
ställighet stadgades^ att den som trenne gånger stått på 
rådsförslag borde fjerde gången ovägerligen utaf konungen 
nämnas, utaf hvilken anledning friherre Dttben inträdde i 
rådkammaren. Justitise cancellairs ämbetet komme af stän- 
derna att tillsättas. Gensuren i allt, undantagande in theo- 
logicis, uphäfdes och en obehindrad skrif- och tryckfrihet 
tilläts. Rangordningen afskaffades m. m. 

Prästeståndet sträckte ock vid denna riksdag sin om- 
tanka till commedier, operor, masquerader och sjelfva hof- 
theatem. 

Mot regeringssättet förföriske och uproriske skrifter 
trycktes på svenska i Hamburg, och Hofmanska uproret i 
Elfsborgs län, under ständernas sammanvaro i afsigt att 
införa oinskränkta enväldet dämpades med Hofmans och 
tvänne andras aflifvande, jemte det 39 personer med spö- 
slitande och fästningsarbete afstraflfades. Att hålla cabinet- 
ter och rätta praejudicer med prsejudicer roade ständerne 
oändeligen, men utdrog tiden till dess ändteligen riksdagen 
slöts 1766 om hösten med utsatt ständers nästa samman- 
komst 1770 uti Norrkiöping, hvilken termin icke utan högst 
trängande ordsaker borde få anticiperas. 

Straxt efter det ständerne åtskildes, gick förmälnin- 
gen för sig emellan krönprintsen Gustaf och kronprintses- 
san af Dannemark Sophia Magdalena. 

Nog tycktes nu Mössorna skäligen hafva betalt Hat- 
tame både för 1738 och 1756, men konungamakten hade 
på ingendera sidan vunnit och regeringssättet började blifva 



Kofiungens tronafaägdae och 1769 års riksdag. 13 

nog democratiskt. Utan att vara partiBk måste man med- 
^fva att Hattarne hyste grundade tankesätt i anseende till 
rikets sjelfständighet^ samt att handel och handaslögder 
genom 1738 års manufactnrsystem under deras styrsel till- 
tog och grönskade, men för öfrigit voro de krigiske, slösak- 
tige och därjämte egennyttige, hvarntinnan de genom en 
fri och enväldig banco- samt allmänna cassaförvaltning un- 
derstöddes och styrktes. Mössorna däremot älskade en stil- 
la och fredlig dependence af grannar så uti ett som annat 
afseende, och som de sällan kommo till någon betydande 
öfvervigt, så voro de naturligtvis missundsamma och togo 
nu mera för sig än nyttigt var, i synnerhet då de med en 
hast ville rätta de olägenheter de förras slöserier och elaka 
hushållning fbr längre tid habitueradt. De många indragna 
stater och corpser upfylde landet med tjenst- och brödlösa 
tiggare. Coursen skulle väl fällas småningom, men genom 
en motoperation, som sades utaf Hattarne, rakade den i 
hast neder ifrån 70 ä 80 till 40 ä 50 ]^!^ per B:dr, hvil- 
ket tillika med bristande rörelsekapital, sedan nya banco- 
lån inhiberades och en tillökt af betalning på de gamla med 
stränghet utfordrades, uppå näringarne hade de äfventyrli- 
gaste följder och skilgde mången ifrån både ägendom och 
förmögenhet. Kronprintsen vid tillfälle af en 1767 anstäld 
resa genom rikets bergslager gjorde sig om tillståndet un- 
derrättad, aflämnade därom berättelse till sin herr fader 
och kongl. kammarcollegium jämte herrar landshöfdingar 
besannade eländet; men utan riksens ständers egen åtgjärd 
stod ej något ting att hjelpa och till deras sammankallande 
kunde, oaktadt af konungen använde bevekligaste föreställ- 
ningar, rådet på något sätt icke förmås. 

Sådan var ställningen, då de en bas varande Hattar- 
ne med goda löften anlitade håfvet om hjelp och förmådde 
konungen att genom det uti historien och statskonsten så 
ovanliga vågsamma steget, förmedelst spirans nedläggande, 
in decembris 1768 nödga riksens råd att sammankalla riksens 
ständer till urtima riksdag in aprillis 1769. Rådet envisa- 
des väl i det längsta och hade så när öfvertalt konungen 
att åtrå sig, om icke kronprintsen förmått sin herr fader 
att stå fast vid sitt beslut; de måste därföre sluteligen be- 



14 Riksdagen 1769^-1770. 



gifva sig, i synnerhet sedan samtelige collegier och ämbets- 
män förklarat sig fÖr inactive, hvarigenom deras föresatts hin- 
drades att styra riket ntan konung. Förre riksdags ständer 
trodde sig kunna förekomma utrikes ministrars influence på 
gjöromålen förmedelst riksdagens flyttande till Norrkiöping. 
Ehuru föga mot ändamålet svarande, hälst ministrame in- 
logerade sig på sätesgårdame rundt omkring och uträttade 
detsamma som om de varit på stället, så kunde dock rå- 
det ej förmås att afvika från föreskriften, som i afseende 
på riksdagens urtima beskaffenhet kunnat vara förlåteligit. 
I det stället och så vida collegierne med flere i Stockholm 
varande värk icke kunde flyttas, men icke eller borde sak- 
na communication med sin öfverhet, fördelades rådkamma- 
ren emellan Stockholm och Norrkiöping. I fön-a fallet var 
till förväntande en regerande rådkammare utan konung och 
i sednare ägde man en konung med tvänne rådkamrar. 
Intetdera kunde förenas med regeringsformen, sådan som 
den då var, och hvilket äfven sedermera af ständerna lades 
rådet till last. 

Riksdagen börjades således i Norrkiöping, men flytta- 
des och slöts i Stockholm. Och grefve Axel Fersen valdes 
för tredje gången till landtmarskalk. 

Ibland de första gjöromålen var den i Stockholm resi- 
derande rådkammarens inkallande till Norrkiöping, hvartill 
dem förelades en tid af 24 timmar. Och sedan samtelige 
deras misstag blifvit lagde dem under ögonen, bibehölls utaf 
en så tilltagsen rådskammare endast riksråden Hiärne och 
Wallvik. De öfrige: Friesendorff, Horn, Lagerbielcke, Kal- 
ling. Hermelin, Gyllenstierna, Reuterholm, Funck, Ribbing, 
och Dtlben, licentierades. Uti deras tillika med aflidne riks- 
råden Lövenhielms, Lagerbergs och De Geers ställen in- 
kallades sju utaf de förra riksdagen afsatte, utaf hvilka 
endast Ekeblad, Hamilton och Rudenschöld återtogo förtro- 
endet och Ulric Scheffer, Stockenström, Bielcke, Hermansson, 
Beckfries, Posse, Sinclaire, Barck, Schwerin och Snoilsky 
valdes å nyo. Därnäst complimenterades kongl. Svea hof- 
rätt, justitiae cancellairen och collegierna för deras åtgjärd i 
anseende till inactiviteten och om regeringssättet yttrade 
sunda tankesätt. 



Adolf Fredrika död och 1771 års rikadag, 15 

Sedermera sysselsattes ständerna med finance^ course 
och bränneviii; hvarvid uti det masta ändrades hvad förra 
riksdagen i slika mål blifvit tillgjordt. Bancolåntagarena 
lättades förmedelst erläggande af blotta interesset, äfven- 
som bergslagen understöddes med nya lån^ hvarmedelst se- 
delstocken bibehölls till oumgängelig rörelse^ men med an- 
stalter till dess realisation kom man denna gången icke till 
väga. Praejudicemålen rättades och hjelptes i likhet med 
förre riksdagars coutume. Ändteligen började man efter- 
sinna det konungens rättigheter tid efter annan blifvit nog 
inskränkte och tillika såsom någon erkäntsla mot håfvet 
föreslog en så kallad Säkerhets act, hvarigenom konunga- 
makten skulle komma till åtnjutande af de densamma dels 
af rådet; dels af ständerna fråntagna rättigheter, och rege- 
ringsformen hänföras till sin första simplicité. Oaktadt 
allt bemödande utaf de mast rättsinnige männ stod dock ej 
något i den vägen att uträtta. Aristocratico-democratiska 
anhanget ville på intet sätt lämna rikstömmen, den de sig 
en tid bortåt tillvällat; utan 1766 års förordning om lagar- 
nes värkställighet förblef vid sin fulla kraft och konungen 
i samma magtlösa belägenhet som förr. 

Commercierådet Nordencrantz, som allt sedan 1760 icke 
varit sysslolös, fortfor med utgifvandet af sina Bekymmer- 
lösa stunders menlösa tanckar med bifogade financesysteme, 
som uplyste och förargade. 

Till inrättande af ett Genuesiskt lotteri styrkte stän- 
derna och hvarom förordnande utkom 1771. 

Denna riksdag bivistade jag, och såsom hedrad med 
förtroende af partie-conclaven hade tillfälle att erfara, till 
hvad högd förbittringen medborgare emellan då redan sti- 
git. Tredje mans åtgjärd tycktes fordras, om rikets sjelf- 
ständighet skulle räddas, och frugten stundade efter hand 
till sin mognad. Riksdagen slöts in januario 1770, och på- 
följande utsattes till medio octobris 1773. 

Dessförinnan tilldrog sig den så oförmodade som be- 
dröfveliga händelsen af konung Adolf Friedricks i februarii 
1771 timade hastiga död, som föranledde till ständernas 
sammankallande uti junii månad nyssnämnde år. Eron- 
printsen Gustaf, då med de öfrige printsarne stadd på sin 



16 Riksdagen 1771—1772. 



året förut anstälte utrikes resa uti Paris, utropades genast 
för konung, notificerades och undertecknade vid samma till- 
fälle i martii den honom af rådet öfversända konungaför- 
säkran, hemkom genom Berlin skyndesammast och antog 
regeringen. 

Icke långt efter konungens död afreste enkiedrottnin- 
gen jemte printsessan till Berlin. 

Riksdagen börjades och hofmarskalken sedermera pre- 
sidenten Axel Gabriel Leijonhufvud valdes till landtmar- 
skalk. Efter vanligheten anstäldes till en början en sträng 
räfst öfver rådskammarens gjöromål, som slutades med li- 
centierande af grefvarne Rudenschöld, Hiärne, Stockenström, 
Bielcke, Ulric ScheflFer, Hermansson, Beckfries, Posse, Barck 
och Snoilsky, så att utaf 1769 års rådkammare endast qvar- 
blefvo Wallvik, Schwerin och Sinclaire. Ledigheterna efter 
dem och dödblefne riksråden Horn och Lagerbielcke rem- 
placerades af 1765 års rådkammare, som 1769 blef licen- 
tierad, och till fyllnad valdes nya, ehuru det nu mera bör- 
jade blifva så svårt efter skickelige och förtjente rådsämnen, 
att ständerne voro nödsakade förordna det ingen finge af- 
säga sig förslaget, än mindre vedersaka konungens kallelse. 

Då 1765 års rådkammare skulle inkallas, vägrade ko- 
nungen att underskrifva kallelsebrefven i den form de fx*ån 
ständerna expedierade blifvit, icke för sakens skull, utan 
endast för ordasätten, hvarigenom skugga tycktes vilja ka- 
stas på Hans M:ts högstsal. herr fader, i afseende på hvad 
hände i rådkammaren 1768 och sedan i Norrkiöping 1769. 
Biksens råd, som icke vågade utesluta eller ändra något 
utaf ständernas expedition, voro i beråd att med stämpelen 
utfärda sagde kallelsebref, så framt icke saken dessförinnan 
i godo blifvit jemkad och bilagd. 

Svea konungaförsäkran blef sedermera hos ständerne 
ventilationsämnet, och på hvars aflämnande kröningstermi- 
nen berodde. Därvid yppades mycken animosité och oenig- 
het stånden emellan, i anseende till de tillika inblandade 
privilegiifrågor för ofrälse stånden och som värkade uppe- 
håll. Sådant föranlät konungen att redan in novembris i 
rådet upkalla alla fyra ståndens talemän och i närvaro af 
fyra riksens råd erbjuda sig att personligen söka förena 



Riksdagen och revolutionen 177 J^, 17 

deni; och lät äfven det vid samma tillfälle hållna tal genom 
trycket komma till allmänhetens knndskap. Långt ifrån att 
bidraga något till enighet, ansågs detta commnnicationssätt 
med riksens ständer för stridande mot grundlagen. Bik- 
sens råd fingo reprimande för efterlåtenhet och boktrycka- 
rene stäldes under laga tilltal. Konungaförsäkran blef ej 
färdig till afgifyande förr än i slutet af februarii 1772 och 
in martii påföljande blef den obesedd af konungen under- 
tecknad, hvarefter kröningen och hyllningen i maji månad 
för sig gick, då vid samma tillfälle Vasa orden instiftades. 

Commercierådet Nordencrantz öfverlämnade nu fjerde 
och sista delen af sitt uplysande arbete, som i synnerhet 
graverade Jennings och Finlays alt sedan 1 762 förde växel- 
operationer, och då intet mycket felades, att han för all sin 
ådagalagda nit och möda blifvit ansedd f[5r en gammal ra- 
doteur, erhöll han nu ändteligen det låford, att han uti 
financevägen varit den förste, som borttagit täckelset, un- 
danrögt hemligheten och skingrat mörkret. 

Riksens ständer sysslosatte sig i öfrigt med regerings- 
formens reducerande till sin simplicité, ofrälse ståndens yr- 
kade privilegier, ofrälsemäns befordringsrätt till rikets högre 
ämbeten, partiernes componerande, finance, course, realisa- 
tion, brännevinsförbud, hvilket alt jemte private mål, med 
mera, medtog tiden, utan att man om någon ting kunde 
förena sig. Stånd reste sig mot stånd och bitterheten öka- 
des. Småfolket ryckte väldet åt sig och hufvudmännen 
nödgades lämna dem åt sitt öde. Rikskroppen var korte- 
ligen sagt på vägen att aldeles uplösas, då konungen till 
rikets räddning den 19:de augusti 1772 i värket stälde 
den bekanta revolutionen; vid hvilket tillfälle och i grund 
af den då antagne regeringsforme regeringssättet, med af- 
svärjande af souveräniteten, blef monarchiskt eller i det 
närmaste sådant, som det var för 1680, eller innan enväl- 
det infördes. 

Tillgången är i friskt minne och igenfinnes uti de 
denna tiden tryckte handlingar. Hvad som gör den märk- 
värdig, och som prisar dess uphofsmann, är att den aflopp 
uti så mycket lugn och stillhet, att icke en enda medbor- 
gare kan säga sig hafva blifvit förolämpad eller på något 

2 



18 Bevolutionen 1772 och Sprengiportefi, 

sätt till sin välfärd lidande. Konungen utförde sjelf planen 
uti residenset, hyaräst ej något motstånd försports, om icke 
ntaf general Pechlin, i fall han fått tillfälle fästa sig på 
Skeppsholmen, som dock förekoms. Vid besvärjandet af 
den nya constitutionen gjorde fdrst Hessenstein någon svå- 
righet, men beqvämade sig sent omsider. — Hertig Carl 
genom capitein Hellickius, sedermera öfverste Gastafsköld, 
höll konungen södra delen af riket tillhanda. Uti lika 
ärende och afsigt var öfversten vid Nylands dragoner Jacob 
Magnus Sprengtporten stadd och sysslosatt i Finland, hvar- 
äst äfven allt lyckeligen aflopp. 

Bemälte öfverste var en hufnidmann för revolutionen 
immediate under konungen, men skall som förmenas icke 
just ämnat konungen så mycken magt, hvaruti han dock 
blef hindrad genom sin sentida och först efter regimeuts- 
förändringen skedde ankomst till Stockholm med de ifrån 
Finland medförde troupper. För att därföre så mycket när- 
mare hafva denne herren under ögonen, befordrade konun- 
gen honom genast till generallieutenant och öfverste vid dess 
lifgardie. En kiäck, tilltagsen och oförskräckt militaire, 
men het, häftig och äregirig samt med sådana egenskaper 
icke nog skicklig politicus. Han pryglade Abbe Michelessi 
med käpp uti konungens egna rumm och kunde aldrig för- 
låta Lagerbring och Rehbinder, h vilka jemte den först- 
nämnde uti sina skrifter icke tillade honom så stor del i 
revolutionen, som han trodde sig böra äga. Öfverhopad af 
nåd, men icke desto mindre missnögd, i anseende till någon 
vid en krigsrätt förelupen tourtvist emellan gardiet till 
fot och häst af konungen icke till nöjes deciderad och, 
som troligast synes, med hela conjnncturen, färdig till con- 
trarevolution, tog han afsked, gjorde sig galen och slute- 
ligen dog i Stockholm 1786. 

Utaf en 20 år härefter utkommen piece: La vie du 
General Dumouriez får man den underrättelse, att för att 
understödja revolutionen, i fall så erfordrats, konungen haft 
i beredskap 7,000 man i Tyskland värfvade troupper, för 
hvilka Dumouriez var chef. Denne mannen spelte seder- 
mera en märkvärdig role vid den världskunniga fransyska 
revolutionen. 



Rådsval och riksdagens afslutatide, 19 

I anledning utaf den antagna nya regeringsformen 
tillhörde det konungen att sjelf utnämna sitt råd. På sådan 
grund bl ef hela den då varande rådkammaren, såsom af 
ständerne tillsatt, entledigad. Den bekläddes af riksråden 
Lieven, Horn, Kalling, Reuterholm, Funck, Wallvik, 
Ribbing, Duben, Schwerin, Sinclair, Falckengreen, Carl I. 
Ridderstolpe, Anders R. Wrangel, Arnell, Ehrencrona, 
Fredrik U. Sparre och Falckenberg. Detta skedde ena da- 
gen och dagen däruppå återkallade konungen utaf 1765, 1769 
och 1772 års rådkamrar Lie ven, Horn, Hiärne, Wall vik, Rib- 
bing. Stockenström, Bielcke, U. Scheflfer, Hermansson, Beck- 
fries, Schwerin, Posse, Barck, Sinclair, Falckengreen, Wran- 
gel och Falckenberg, samt tillade utom rådet fältmarskalken 
grefve Axel Fersen. Denne sistnämnde herre hade långt 
häldre behållit sin förra värdighet, förenad med chefskapet 
för lifgardiet, men politiqven fordrade äfven hans skiljande 
därifrån. Rådsämbetet nedlade han därföre med konungens 
tillstånd det följande året, sedan han det endast sju måna- 
der beklädt. Hans rumm remplacerades med grefve Bunge. 
Rådets gjöromål var nu icke mera att styra, utan att råda, 
och vill man påstå för de följande tiderna, att deras råd- 
slag sällan hördes och än mindre fölgdes. En ämbetsmann, 
som icke behagade i ämbetet, flyttades i rådet och med en 
dylik, som behöfde pension, förfors på samma sätt. 

Sedan förra bevillningen blifvit prolongerad till nästa 
riksdag, bränvinsconsumtion åtagen, antingen det brändes 
eller ej, begrafnings- och kröningshjelp beviljad, till en 
tredjedel mot bevillningen, att upbäras för fyra år, enkie- 
drottniogen till enkiesäte erhållit Svartsjö slott och kungs- 
gård samt till vinterboning Friedrikshof och till öfrigit un- 
derhåll 56,500 Rdr, sammanpackade riksens ständer sina 
halfgjorda arbeten och öfverlämnade fullbordandet till ko- 
nungen, som ägde med finance, course, realisation med mera, 
efter nådigt befinnande förfara. Hvilken därefter den 9:de 
september dem hemförlåfvade med tillsägelse att till nästa 
sammankomst afvagta den ort och tid Hans Majestät, i hän- 
delse af högstvigtiga och trängande ordsaker, framdeles 
funne godt att utsätta. 

Och slutas härmed denna politiska historias första del. 



20 Tortyrens af skaffande. 



Vid denna riksdag utmärkte sig på aristocratiska si- 
dan generalen baron Pechlin och öfversten Gyllensvan på 
ett sätt^ som i längden för dem icke medförde de behage- 
ligaste fölgder. 



Andra afdelningen. 

Ifrån cch med 1773 tiU cch med 1788. 

Uti förra delen har man blifvit varse konungamakten, 
kringskuren af ett myndigt råd och förtrampad af partier 
hos tilltagsna ständer^ emellan hvilka håfvet kastades fram 
och åter^ alltid smickradt; men aldrig tillfredsstäldt. 

Nu framträder en konung med full makt; tankesätten 
delade mellan honom och nationen och denna åter sins 
emellan söndrad uti frälse och ofrälse. Sammansättningen 
af denna nya politiska kropp torde således icke vara af 
bättre beståndsdelar än den förra. Och ehuru början af 
den nya regeringen lämnade ett hugneligit hopp om sam- 
tida och efterkommandes sällhet; och man förmodade att 
ett söndradt folk omsider skulle kunna återföras till känsla 
af fäderneslandet; så visar dock händelsernas lopp, att tve- 
drägtsandan blått hvilade^ för att med så mycket mera 
styrka kunna bryta ut, då anledning gafS; och hvilken man 
å håfvets sida ej altid varit nog försigtig eller måhn om att 
förekomma. 

Strax efter revolutionen eller den 27:de augusti 1772 
behagade konungen uti sittjande råd uphäfva alla så kal- 
lade pinliga förhör; samt utfärdade befallning till förstö- 
rande och utur stånd sättande af den i Stockholm på Smed- 
jegården varande Rosenkammaren med llere dylika torture- 
ställen. En anstalt honom och menskligheten lika hedran- 
de; men som sedermera gaf anledning till policekammarin- 
rättningen 1776; vid hvilken man icke skall hafva att skryta 
utaf för många rättegångsförmåner. 

Ej långt efter riksgagens slut mot hösten förspordes 
någon orolighet från Danska sidan förmedelst trouppers sam- 
mandragande på Norska gräntseu; hvartill garantien af förra 



RegeHngsåtgärder 1773-^1774, 21 

regeringssättet skall gifvit anledning; men afstadnade genast^ 
sedan konungen med en del af svenska armeen^ som i hast 
sammandrogs^ visade sig vara beredd till erforderligt försvar. 

Till underlättande af penningerörelsen och förekom- 
mande af ocker utfärdades in novembris privilegium och 
reglemente för ett general assistence contoir i Stockholm; 
äfvensom till befordrande af circulation 1773 uti maji en 
allmän discontinrättning priviligieradeS; uti hvilka fonder 
konungen för vissa andelar deltog; hvaremot ifrån sistnämn- 
de års början banqvens debitorer ålades att årligen inbetala 
2 procent uppå sina låntagna capitaler. 

Ännu samma månad genom förordning af den 4:de 
flyttadas böndagarne på lördagarne jemte det åtskilliga 
helgedagar dels indrogoS; dels kommo att firas på sönda- 
garnc; hvartill ständerne den öfverståndna riksdagen gifnt 
anledning äfvensom till den det följande året 1773 consti- 
tuerade bibeltolkningscommission. 

Som en del frälsehemmans åboer jemte landbönber å 
till skatte löste augmentsbönder i Finland; genom felaktig 
version utaf det af konungen 1772 uppå rikssalen hållne 
tal och det ordet aristocratie eller herravälde togo anled- 
ning sig undandraga sine herrskap och husbönder lydnO; 
skatt och dagsvärken och hvartill de genom konungens be- 
fallningshafvandes åtgjärd icke velat låta sig förmå; så ut- 
färdades 1773 till dem varning och förmaning att vara sine 
husbönder hörsamme och till dem utgjöra sina skyldigheter 
till undvikande af det straff; som å olaga sammansättning 
och myteri stadgat är. HvarfÖrutan 1776 i allmänhet utkomm 
en förordning om straffets skärpande för frälsebönder; tor- 
pare och drängar; hvilka i försåt söka afhända sitt hus- 
bondefolk lifvet. 

År 1774 förmältes hertig Carl af Södermanland med 
printsessan Hedvig Elisabet Charlotta af Holstein-Gottorp- 
ska huset. 

Samma år genom förordning af den 26:te aprill uplif- 
vades med någon inskränkning 1766 års tryckfrihetsför- 
ordning; men samma års författning rörande lagarnes värk- 
ställighet ansågs såsom af sig sjelf förfallen och kraftlös 
enligit kongl. brefvet af den 30:de junii 1776. 



22 Regeringsåtgärder 1775—1776. 

1775 anstältes en sträng räfst med kongl. Göta hot- 
rätt, utaf hvars ledamöter en del blefvo varnade, en del 
näpste och fyra afsatte, äfv^ensom landshöfdingarne Hammil- 
tons och Cederströms ämbetesfehl beifrades. 

Ett publiqvet koppympnings och barnsängshus inrät- 
tades i Stockholm. 

Vid tillfälle af konungens detta år till Finland an- 
stälda eriksgaturesa stadfästades, såsom ett finska nationen 
förundt privilegium, rättigheten att med förbigående af in- 
stantierne directe få underkasta ägodelningsrättemes domar 
Hans kongl. Majits höga skärskådande. Uti Vasa stad be- 
fuUmäktigades och sattes en ny hofrätt, tvänne lagmans 
och trenne häradshöfdinge jurisdictioner, så väl som vid 
landtregeringen tvänne höfdingedömen tillöktes. 

1776 utfärdades mynt- och realisations-stadgan och 
penningelöntagarenas vilkor förbättrades förmedelst för- 
dubblade löner. Tullarne försattes åter under arrende af 
flere lottagare, konungen dock därutinnan en viss andel 
förbehållen. Husvisitationer, såsom stridande mot den frid, 
konungen sine undersåtare svurit, afskaflfades. 

Portofranco inrättades i Marstrand och ett general 
fragtvagns contoir privilegierades uti Stockholm. 

Redan förut hade rust- och rotehållare vid finska ar- 
meen, utan någon anledning af contracteme, blifvit pålagde 
att hålla munstergilla reserver, först en hel, men ändteligen 
modereradt till en half. Nu tillöktes besväret med pass- 
volencen för möteskåst, tross, utredning med mera till 20 
dalrr silfrmt för hvarje rota och 50 dal:r samma mynt för 
hvarje rusthåll. Man knotade och trodde sig kunna förutse 
den totala ändring indelningsvärket en annan tid kunde 
förestå. Enär nu härtill kommer kongl. kammarcollegii 
åren 1778 och 1782 utfärdade och utaf konungen tacite 
gillade författningar, i grund hvaraf hemmans åboerne, efter 
ett visst utsatt qvantum af tunneland, emot både skattebrefs 
och resolutioners lydelse, förlorade och till krono nybyggare 
måste afstå sin jord, så finnas nogsamt detta landets invå- 
nare uti beskattningsvägen icke vara förglömde, utan dyrt 
förtjent det låford af lydnad, tro och tillgifvenhet, hvarmed 
de tid efter annan icke utan grund blifvit smickrade. 



Begeringsåtgärder 1777—1778, 



1777 förklarades alla majestätsbrått böra till justitide 
revision inberättas och konangens förordnande afvagtas^ om 
de skola nedläggas eller med ransakning och dom fullföljas. 

Samma år flyttades kongl. ammiralitetets coUegium ifrån 
Carlscrona till Stockholm och riksgäldscontoiret skilgdes från 
statscontoiret och återförsattes under en särskild direction. 

1778 antogs den nationella klädedrägten och ville man 
påstå den vara mindre kostsam än den fransyska; åtmin- 
stone var första utläggningen nationen betungande. 

Något före riksdagens början eller den 17:de october 
detta år stadgades uti afgången skrifvelse till kongl. hof- 
rätterna åtskilligt till förekommande af barnamord; och som 
ådagalägger all möjelig misskundsamhet med könet; till och 
med att man vid 1786 års riksdag påstod; att denna för- 
fattning öppnat hela dörren för lösaktighet. 

Sedan man genom den åfvanomtalte passvolencein- 
rättningen vid finska armeen kom i tillstånd att genom 
flere regimenters sammandragande formera större läger; 
hvartill tjenlig plats utsågs på Parola malm; icke långt 
från TavastehuS; h vilken stad sedan 1776 varit residence 
för landshöfdingarne i Nylands och Tavastehus län och nu 
äfven flyttades 1;200 alnar söder från fästningen; så beha- 
gade konungen flere gånger besöka landet till bivistande 
af revuer och exerceringar. Vid dylika tillfällen compli- 
menterade konungen en gång ryska kejsarinnan i Friedriks- 
hamU; en annan gång uti Petersburg och en tredje gången 
tillämnad dylik conversation blef hindrad genom ett fall 
utaf hästen vid Parola; då konungen skall brutit sin arm; 
hvilket armbrott dock förmenas hafva varit politiskt.*) 

De framfarna åren blef Stockholms stads beurse bygg- 
nad fullbordad; och ridderskapet och adeln uppreste ko- 
nung Gustaf den förste en ärestod; placerad framför riddar- 
huset. — Slagtarehus och Skoport flyttade. Norrbro grun- 
dad; Myntportalen förbättrad; vägen till Drottningeholm 
anlagd m. m. 

Adelen tycktes denna tiden vara mycket gynnad; i syn- 

*) Mötet i Fredrikshamn ägde rum kort efter armbrottet på Pa- 
rola malm den 29 juni 1783 och ej före resan till S:t Petersburg om 
sommaren 1777. 



24 Gustaf 111:8 förhållande tiU adeln, 

nerhet de af äldre familler. En ny class förordnades af de 
så kallade rikets herrar^ hvilka utvaldes utar grefveståndet 
och hafva framför andra andersåtare med riksens råd lika 
förmåner och företrädesrättigheter. Därtill haf^a tid efter 
annan blifvit utnämnde grefve HessensteiU; tillika hedrad 
med titul af konungens frände, grefvarne Carl Fersen, 
Johan Gabriel Oxenstierna, Carl Bonde, Carl Axel Wacht- 
meister med flere. Deras fruar tillika med dem af frun- 
timret, som erhålla konungens särskildte öppne bref, njuta 
lika företrädesrättigheter med riksrådinnorna och kallas 
rikets fruar. Den vigtiga omständighet, som i allmänhet 
tillkommer den del af adeliga fruntimret, som vid håfvet 
blifvit prsBsenterade, att framför andra deras vederlikar få 
bruka håförmar, bör ej eller förglömmas. 

Till officerare vid vissa regimenter borde endast adelig 
ungdom föreslås och adjunctioner i hofrätterna samt vices 
för lagmännen utaf adeliga possessionater bestridas. 

Men huru allt sådant, med mera dylikt, icke annat 
värkade än ofrälseståndens af^und, hvilken konungen ej 
långt härefter med uppoffrande af adelens mera betydande 
prerogativer för egen räddning blef nödsakad att tillfreds- 
ställa, visas framdeles. Såsom ståndet försvagande kan 
emedlertid här anmärkas den mängd af adel, som i afse- 
ende på revolutionen utnämndes och benådades, förtjente 
och oförtjente om hvarannan, nu äfven som 1719. Det 1766 
stipulerade antal af 800 introducerade ätter har således 
måst öfverskridas, och lärer riddarhuset nu mera knapt 
kunna inrymma sitt talrika ridderskap. Ett annat sätt att 
försvaga var ock de för ofrälsemänn utfärdade mångfaldiga 
resolutioner att få besittja säterier, hvarförutan de vid mili- 
tairen väl af konungen en gång förbudna, men under hand 
åter tillåtna och förra författningar vida öfverstigande dryga 
accorder icke eller lära hafva ökt ståndets förmögenhet 

För öfrigt fördref håfvet sin tid med allehanda lust- 
barheter, carrouseller, masquerader, baler, operor och co- 
moedier, hvarå ingen kåstnad säges hafva blifvit spard. 
Åtskilliga mala domestica inom konungahuset vill man dock 
hafva förspordt. Kundgjörelsen af den 22 junii 1774, som 
förbjuder crediten för den kungliga famillen, vittnar ej om 



Hofakandaler, 25 



den bästa harmonie. Hertiginnans 1775 passerade fausse 
couche^ ati hyilken änkiedrottningen icke så alldeles skall 
varit utan del^ tillika med drottningens först efter ett tolf- 
årigt äktenskap befnndna frugtsamma tillstånd jemte först 
högstbemälta frus vid det tillfället gjorda ouverter, äro hän- 
delser^ som för eftervärlden torde sättas i klarare dag/ än 
de för samtida varit.*) 

Vid denna tiden började äfven fru abbedissan**) blifva 
en frugtsam moder^ hvarmed kongl. öfverhofpredikanten 
Roséns vid hofvet trä£fade disgrace äger gemenskap. Han 
kunde ej förmås att meddela sakramentet åt ett fruntimmer, 
liggande en masque. 

Hennes kongl. Maj:ts med lifsfrugt välsignade tillstånd 
och detta år tillförväntande lyckliga förlossning gaf till 
ständernas sammankallande en glädjefuU anledning. Riks- 
dagen öppnades den 30 october och till landtmarskalk ut- 
nämndes generalmajoren grefve Hugo Herman von Saltza. 

Kronprintsen föddes den 1 november och christnades 



*) Här följer i texten ett stycke, som af för&ttaren öfverkorsats, 
så lydande: 

Man gjör nu ingen hemlighet utaf att visa konung Gustaf 
Adolf såsom far för rikscancellern grefve Magnus Gabriel de la Gardie 
och drottning Christina för honom intagen af den häftigaste passion, 
färdig till honom öfverlämna sig sjelf och kronan, men därifrån hin- 
drad genom uptäckten af sin herr faders amourette, med mera. Saker 
och händelser, som ingen den tiden lärer kunnat föreställa sig om 150 
år därefter ifrån en svänsk kongl. theater offenteligen skulle blifva 
declamerade. 

Yttrandet gäller konungens dram ^Drottning Christina", och har 
förf. beledsagat det med följande not: 

Denna dramatiska händelse hörer rätteligen till 1785. För öfrigit 
är sammansättningen stridande mot alla de genealogiska och cronolo- 
giska underrättelser vi äga. Jacob De la Gardie blef gift med Ebba 
Brahe 1618. Sonen Magnus Gabriel föddes först 1622. Emedlertid hade 
konungen sjelf blifvit förmäld 1620. Man bör således supponera dubbla 
äktenskaps brått, om drottning Christina och gref De la Gardie varit 
syskon å fäderne. Narraktigheter, som må blifva for dramens räkning, 
men för att uti annan väg undvika all tillämpning, så blef detta 
theaterns snille värk ej mer än en enda gång upfördt. 

**) Afser troligen prinsessan Sofia Albertina, hvilken, ehuru 
senare, var abbedissa vid det protestantiska stiftet Qvedlinburg. 

Utg. anm. 



26 Kronprinsens födelse och riksdagen 1778—1779. 

strax därefter till Gustaf Adolf^ vid h vilket tillfälle så väl 
som vid drottningens kyrkjogångsdag pragt och lustbarheter 
omväxlade [med] hvarannan. Riksens ständer stodo fadder 
genom deputerade, hvilka till åminnelse alla begåfvades 
med halskjeder och vidhängande medailloner af särskildt 
utseende för hvarje stånd och class. Grefvarne Brahe, Le- 
wenhaupt. De la Gardie, Spens och Hammilton upphögdes 
till rikets herrar och grefvinnoma Charlotta von Fersen 
samt Hedvig Sophia Stenbock till rikets fruar. Ett coUe- 
gium illustre instiftades. Konungen gaf en bal åt sämre 
folket på Björngården vid slottet och Stockholms borger- 
skap en ej långt därefter på Norrmalmstorg uti en därtill 
upbygd salon, hvarvid dock flere menniskjor olyckeligen 
uti trängsel omkommo, då de ville rädda sig undan en uti 
salonen föregifven upkommen eldsvåda, som dock efteråt 
befants vara ogrundad. 

Det första riksdagsgjöromålet var att efter den nya con- 
stitutionen lämpa öfverläggningssättet hos ständerna, hvar- 
till i synnerhet hörde återställandet af 1617 års riksdags- 
ordning och 1626 års riddarhusordning. Enligit den förra 
bibehölls arkiebiskoppen såsom af gammalt vid ordförande- 
rättigheten uti sitt stånd äfvensom Stockholms stad uti sitt, 
men personen utnämnes så väl som för adelen och bonden 
utaf konungen. Till följe af den sednare upphörde decision 
på riddarehuset per capita och classification återtogs, i hvilket 
afseende riddareclassen, som bestod af riksens råds afkom- 
lingar och för det närvarande af ett ganska ringa antal 
ätter, förstärktes från tredje klassen med 300 de äldsta 
lefvande famillier, hvarjemte commendeurers barn af svärds 
och nordstjerne orden samma rättigheter som riksens råd 
tillades. Konungen gjorde sig härvid en heder att sjelf 
vara ledamot af ridderskapet och adelen, och allt gick ige- 
nom utan någon särdeles contradiction. Man har annars 
velat anmärka, att denna författning icke särdeles lärer 
hafva bidragit till enighet och förtrolighet inom ståndet. 
Man började genast att gjöra skillnad emellan den högre och 
lägre adelen. Det lärer icke eller hafva varit ändamålet. 

En ständig konungaförsäkran antogs. Och som stan- 
derne nu mera icke kunde så ofta komma tillsammans, som 



BegeHngsåtgärder 1779—1783. 27 

tillsynen af " bancovärket fordrade, så borde efter faststäld 
tour revisorer af bvarje stånd uttagas, hvilka emellan riks- 
dagarne byarje tredje år i sådant ändamål ägde att sam- 
manträda. Några ändringar uti allmänna lagen vidtogos 
till minskande af åtskilliga där stadgade dödsstraff ocb 
edsöresbrått. En fri religionsöfning för inflyttande främ- 
lingar af annan religion beviljades med en och annan prse- 
caution. Den förra bevillningen prolongerades till nästa 
riksdag. En faddergåfva åt den nyfödda prinsen af 200,000 
R:dr stipulerades till utgjörande i sju års tid. Och sedan 
konungen för hafde extraordinarie utgifter sedan sednaste 
riksdag blifvit tillagd 100,000 R:dr, drottningen erhållit 
100,000 R:dr, och hertig Carl till hemfölgd 100,000 R:dr, 
åtskilgdes konung och ständer den 26:te januarii 1779 med 
hvarannan å båda sidor i högsta måtton förnögde. 

Samma dag förhögdes skjutslegan till fyra skilling 
milen och under den 26:te påföljande aprill anbefaltes consi- 
storierne att inkomma med project till en ny psalmbok, 
samt den l:sta october utfärdades fundationsbref för Tam- 
merfors stad i Björneborgs lähn. 

1780 om sommaren nyttjade konungen hälsobrunnen 
vid Spaa och författade innan afresan under den 19:de maji 
sin testamentariska författning. 

1782 den 15:de aprill utfärdades privilegium och regle- 
mente till erhållande af en allmän brandförsäkringsfond. Den 
16:de julii samma år afsomnade Hennes kongl. Maj:t änkie- 
drottningen på Svartsjö slott. Om hösten förökades konun- 
gahuset med en arfprints, som i dopet kallades Carl Gustaf, 
men som med döden afgick sex månader gammal den 22 
martii 1783. Detta år och sedan konungen i ordenscapitlet 
ft5r prästeståndet uti nordstjerneorden inrättadt 8 commen- 
deursband och 12 mindre kors, äfvensom uti seraphimerorden 
infördt en biskopsvärdighet, som tillkommer upseendet uppå 
de prästmänn, hvilka skjöta de under samma ridderskap 
lydande hospitaler och barnhus, anträddes om hösten, under 
antagen incognito af grefve till Gottland*), en utrikes resa, i 
afsigt på hälsans förbättrande, till baden S:t Gviliano vid 



*} Bör vara „grefve af Haga". Utg. anm. 



28 Italienska resan och Svenska akademins stiftande, 

Pisa, besökte med detsamma Bom jemte flere italienska 
stater och återkom genom Paris om sommaren 1784. Till 
åminnelse af denna hans återkomt bygdes på Stockholms 
stads bekåstnad den nya Riddarholms broen, hvars inscrip- 
tion aftäcktes den 1 november 1789 uppå kronprintsens 
födelsedag. — Alla Roms märkvärdigheter beskådades på 
denna resa och erfors utaf hans helighet jemte de italienska 
furstarne mycken aktning. Uti detta påfvedömets högsäte 
förrättades nu utan klander en evangelisk gudstjenst, hvar- 
vid konungen communicerade offenteligeU; sedan han förut 
och till den ändan efterskrifvit sin öfverhofpredikant grefve *) 
Taube. Man vill veta att den vid Prag uti konung Gustaf 
Adolfs tid tagne prägtiga kalk med dess tillbehör; som 
varit förvarad i Upsala domkyrkja/nu åtfölgde till Rom. 
Andre påstå en dylik blifvit låntagen från Ostindiska com- 
pagniet i Göteborg, icke mindre kostbar. Därmed må vara 
huru det vill, så skall den aldrig kommit tillbaka, utan blif- 
vit skänkt till hans helighet tillika med en dyrbar me- 
daillie samling i gull. Till återskänk skall konungen er- 
hållit några ritningar, marmor antiqver, vaser, urnor med 
mera dylikt af ej motsvarande värde. 

Ej långt efter hemkomsten återkallade konungen kongl. 
kammarrevisions författning om boskapspenningeafgiftens 
utgjörande, såsom den där redan uphördt 1642 och således 
kränkande ett fritt folks rättighet att beskatta sig sjelfve. 

Det efter afledna enkiedrottningen ledigblifna Fried- 
rikshofs slått inrymdes nu till arsenal och fäldtherren grefve 
Jacob De la Gardies hus eller gamla arsenalen inrymdes 
till operamagasin. Olika tider, olika trophéer. 

1786 den 20 martii uplifvades den af enkiedrott- 
ningen Lovisa Ulrica redan 1753 inrättade Witterhets aca- 
demie under namn af Witterhets-, Historie- och Antiqvitets 
Academie. Afvensom ock samma år och dag uprättadt och 
stadfästat Svänska Academien bestående utaf ett samhälle 
af 18 herrar och männ, som till föremål egenteligen hafva 
svänska språkets stadgande och upodlande till öfning för 
vältalighet och skaldekonst. 



*) Bör vara friherre. Utg. anm. 



Åtgärder och förhållanden 1784--1786, 29 

Frankrike afstod till Sverige öen S:t Barthelemy i 
Västindien emot erhållande af några handelsförmåner i syn- 
nerhet på Marstrand. — Städerne Kaskö och Kuopio grun- 
dades och med privilegier förseddes. 

I stället ft5r riksdagsrelationer^ hvilka efter constitn- 
tion icke kunde äga rum, borde collegier och landshöfdin- 
gar till justitiae cancellern afgifva berättelser om förvalt- 
ningen af sina ämbeten, så ofta konungen för godt funne. 
Dessa berättelser pröfvas af rådet, rikets herrar eller andre 
för trohet kände ämbetsmänn, hvilka sitt underdåniga ut- 
låtande till kongl. Maj:t afgifva, som sist tager alltsammans 
under skärskådande. 

De framfarne åren vistades konungen som oftast i 
Upsala och tog detta lärosäte uti synnerligt nådigt hägn. 
Beredde inrättningen af en adelig cadetteschola för 100 unga 
adelsmänn. Sträckte äfven sin omtanka till försvarsvärket, 
hvaraf flottan i synnerhet vann en tillökning af 14 linie- 
skepp och 13 fregatter och lärer näppeligen sedan konung 
Carl XI:s tid varit i bättre ordning och skick. 

Oaktadt all hushållning, så långt den kunde bestå 
naed konungsligit anseende, fördjupade sig dock konungen 
genom sina utrikes resor, så väl som annan yppighet och 
pragt uti mycken skuld. Genom posttaxans förhöjande och 
andliga ämbetens försäljande bjöd man väl till att öka till- 
gångarne. Drottningens enskyldte cassa måste äfven på 
ett besynnerligit sätt underhjelpa behofven och hvilket för- 
anledde till capiteinerne grefve Sparres och Ehrenhoflfs 
olycka. *) Men som allt sådant ej ville förslå, så nödgades 
konungen vara betänkt på ständernas sammankallande i 
förmodan att af dem blifva rembourserad. Siksdagen ut- 
sattes till den l:sta maji och nödvändigheten att öfverlägga 
om mått och steg till förekommande af hunger och dyr tid 
togs till praetext. Ständerna samlades och generallieutenan- 
ten baron Duvall utnämndes till landtmarskalk. 

Sedan sista riksdag hade franska maximen att genom 
så kallade lettres de cachet utan ransakning och dom skilja 

*) Tyckes syfta på stölden ur drottningens schatull, för hvilken 
friherre (ej grefve) Sparre misstänktes. Se härom Fersens hist. skr. 
VI sid. 47 ff. Utg. anm. 



30 Riksdagen 1786. 



folk från ämbeten och sysslor mycket kommit i bruk, hvil- 
ket med flere nyheter och flygtigheter värkade bos en alf- 
yarsam och då ännu icke aldeles bortskämd nation mycket 
missnöje och gjorde denna riksdag helt olik den ft)rra. På 
det allmänheten icke måtte sakna tillräckeligit ljus uti allt 
hvad som förehades låto ständerne trycka sina protocoller, 
prästeståndet dock undantaget, hvilket i anseende till sitt 
andeliga kall förmodeligen icke ville vara synligit vid världs- 
liga upträden. 

Innan något vidare företogs, förklarade konungen uppå 
ridderskapets och adelens utan communication med de öf- 
riga stånden genom landtmarskalken gjorde underställan 
rörande rätta förståndet af 1617 års riksdagordning, jem- 
fbrd med 1772 års regeringsform, att uti alla lagstiftnings- 
mål, privilegier och bevillningar undantagne, utgjör tre 
stånds pluralitet riksens ständers tanka, men då två stånd 
äro emot två stånd, förfaller frågan såsom af ständer ej 
besvarad. Utaf hvad anledning ridderskapet och adelen uti 
förenämnde omständighet och så gemensam sak kunde gå 
de öfriga stånden förbi, är svårt att säga. Denna gången 
värkade det ej särdeles på harmonien, men för en annan 
tid tycktes det bebåda obehageliga fölgder. Nu complimen- 
terade man dem, hvarefter om gemensam underdånig tack- 
sägelses afläggande hos konungen samtelige ständerne sig 
förenade. — Utaf de till ständerne denne riksdag gjorda 
propositioner förekom först om en lika passvolenceinrätt- 
ning vid regimenterna i allmänhet, som den hvilken en del 
redan frivilligt ingått. Ehuru mycket denna proposition 
interesserade konungen, så att till och med hot och trug 
säges blifvit nyttjade hos de så nämnde frivillige i Sverige 
äfvensom i Finland, så afslogs den dock hos adelen och 
bondeståndet, men bifölls af prästen och borgaren. Ej un- 
derligit: de förstnämnde svara så godt som för hela roterin- 
gen, då de sednare däruti taga nog ringa del. Saken för- 
blef således i det skick den varit, nämligen att rotarne vid 
de svenska regimenterna, som genom contracter äro befriade 
ifrån att föda sina soldater vid möten, blifva därvid utan 
förändring bibehållne. 

I stället för dödsstraff för barnamörderskor hade ko- 



Riksdagen 1786, 31 



nungen proponerat högsta kropspligt samt lifstidsarbete 
och hvarje år den dag, då bråttet blifvit begångit, tvänne 
timmar vid skampåle och ett par ris; men ständerna an- 
höUo att det i förordningen den 20 januarii 1779 utsatte 
dödsstraff måtte bibehållas. 

Såsom till förekommande af skatteallmogéns försva- 
gande vid arfskiften, hade kongl. Maj:t ansett, det äldste 
sonen kunde tilläggas rättighet att vid hemmanet blifva 
bibehållen mot lindrig lösen till sina medarfva, enär hem- 
manet ärfves och klyfning icke äger rum, men ständerna 
funno sig icke kunna ingå uti någon ändring uti de om 
arftäckt hittills stadgade lagar, hvilka tillika med hvad om 
hemmansklyfningar stadgadt är borde vid sin fulla kraft 
och värkan förblifva. 

Till Fahlu bergslags hjelp och understöd genom låhn 
i banqven uppå pantsättande koppar, vidare än hvad redan 
gjord t var, kunde riksens ständer icke samtycka. 

Men till allmänna spanmålsmagasiners inrättande i 
alla rikets provinser beviljades penningeunderstöd från ban- 
qven på vissa år och för hvarje år utsatt summa emot sä- 
kerhet och under vilk^r af årlig ränta och viss procents 
afbetalning på capitalet. 

Vid riksdagen 1772 hade ständerne åtagit sig, såsom 
understöd för staten, att erlägga brännevinsafgiften, äfven i 
den händelse kongl. Maj:t skulle finna för godt att alldeles 
förbjuda tillvärkningen, som ock skedde, och med betal- 
ningen fortfors under hela förbudstiden till 1775, då till- 
värkningen frigafs och såsom ett regale utbjöds under för- 
pagtning åt städer, härader och socknar, men då ganska 
få däruti ingingo^ anlade konungen de så kallade krono- 
brännerier, emot det afgiften uphörde. Vid 1778 års riks- 
dag, då allting var så godt, gjorde ständerna därå ej någon 
åtalan, förutan bondeståndet, som anhöll om fri husbehofs- 
bränning, men kunde, i anseende till regale bränneriinrätt- 
ningarnes nära gemenskap med hela rikets drätsel och 
financevärk, därutinnan icke villfaras. Att detaillera inrätt- 
ningens nytta för statskassan, men tillika skada för riket, 
hörer ej hit; men det tyckes som konungen varit sjelf öfver- 
tygad mera om det sednare än om det förra, utaf hvilken 



32 Riksdagen 1786. 



ordsak äfven mycket missnöje i landet förspordes. Därutaf 
föranledd och tillika torde hända ledsen vid olyckor, falli- 
sementer och afskrifningar, gaf konungen sitt beslut om en 
tilltänkt förändring med bränneriinrättningen riksens stän- 
der tillkänna af det innehåll, att som brännevinsbränningen 
vore en konungen tillhörig rättighet och på det kronan ge- 
nom en ny och beständig utskyld måtte vinna ersättning 
för inkomsten af kronobränneriema, så fixerades summan 
till 18 tunnor gull årligen, hvaraf dock endast hälften borde 
betalas de år, då för missväxt och spanmålsbrist brännin- 
gen komme att inställas, hvarjemte och såsom fyllnad uti 
hvad föregående summa ej försloge till konungens skades- 
löshållande för förtäringen af ka£fe och socker en årlig och 
beständig consumtionsafgift af en half riksdaler för hvarje 
person, som det förbrukade, skulle fastställas. — Man ansåg 
denna proposition såsom ledande därhän att efterhand vilja 
frångå riksens ständer rättigheten att beskatta sig sjelfve, 
hvilken, i fall alla bevillningar antogos såsom beständiga, 
nödvändigt skulle uphöra och styrktes därutinnan så myc- 
ket mer som konungen icke ville tillåta någon jemkning, 
utan äskade endast ja eller nej. {lidderskapet och adelen 
beslöt därföre att till ersättning för kronobränneriernas np- 
hörande icke ingå uti någon bevillning på obestämd tid, 
jemte det frågan om rättigheten till fri husbehofsbränning 
skulle hvila på bordet till nästa riksdag, och däräst de öfriga 
stånden uti en sådan bevillning skulle ingå, eximerade 
adelen därifrån sina säterier och frälsehemman med deras 
åboer, reserverandes emedlertid sin rätt till protocoUet. 
Prästeståndet åtog sig bevillningen af 18 tunnor gull för 8 
år och trodde sig icke kunna belägga sina efterkommande 
med utgjörande af någon sådan ständig skatt. Borgare- 
ståndet antog bevillningen såsom en ständig afgift^ men 
bondeståndet förenade sig först med prästerskapet och slu- 
teligen med adelen. — Konungen, onådig och missnögd, för- 
manade ständerna att med ordning och vördnad bevara 
friheten och sade ej mer. 

I afseende på de här frammanföre omnämnde och för 
denna riksdag så mycket brukade men förhatelige lettres 
de cachet hade konungen behagat förekomma riksens stan- 



Bikadagen 1786. 



der genom nådigt förklarande, att i 2 § af 1772 års rege- 
ringsform under ordet välfärd äfven begripes innehafvande 
ämbete och tjenst, så att ingen ämbetsmann af så väl mi- 
litaire som civile och ecclesiastiqvestaten får utan laga ran- 
sakning och dom från ämbetet afsättas, förtroendetjenster 
därifrån. dock undantagne, äfvensom med apbördsmäns tvi- 
ster förhålles efter hvad särskildt stadgadt är, och hvarföre 
ridderskapet och adelen anmodade herr landtmarskalken att 
inför kongl. Maj:t betyga deras underdåniga erkentsla. 

Skrif- och tryckfriheten hade genom 1780 och 1785 
årens kundgjörelser blifvit mycket inskränkt och försatt 
föga annorlunda än under censur af boktryckarena, i det 
ansvaret dem blifvit ålagdt. Ständerna anhöllo att sagde 
författningar måtte häfvas och 1774 års förordning sättas 
uti full kraft, hvarå konungen efter behörig pröfning fram- 
deles låfvade svar, och ehuru därmed icke skulle dröja, så 
är därvid ännu ej något tillgjordt. 

Om strömräntsningarne i Finland, i synnerhet Tavast- 
land, gjorde ständerna underdåniga påminnelser egenteligen 
rörande det hittils brukade arbetssättet m. m. 

Uti underdåning ansökning om förbud mot monopolier 
med mera dylikt förenade sig adelen, prästen och borgaren, 
men afslogs hos bonden. Konungen låfvade därvid fram- 
deles den åtgärd, som med bifall uti resolutionen af den 
20:de november detta år intagen finnes. 

Krigsbefälet hade till denna riksdag icke blifvit kal- 
ladt, hvilket föranlät ridderskapet och adeln, som ansåg sig 
med detsamma nära förenadt och som en sådan heder och, 
distinction ifrån längre tider tillbaka det alltid vederfarits 
och nu äfven, i anseende till revisionen af arméns pensions- 
kassa vid hvarje riksdag, vore en nödvändighet, att i un- 
derdånighet anhålla, det vid framdeles ständernas samman- 
kallande kongl. Maj:t äfven ville tillåta sitt trogna krigs- 
befål att tillstädeskomma. Med löfte att hafva nådigt af- 
seende på de rättigheter krigsbefälet tillkommer och för- 
behållne äro, skulle utslag i sammanhang med de öfrige 
ridderskapets och adelens besvär härå meddelas. 

Adelen finnes för öfrigt hafva sig besvärat öfver miss- 
bruk af knektelegans och hemkallens förhöjande, angående 

3 



34 BikBdagsbesvär 1786. 



säterifrihetens förlust för felande åbyggnad^ om ladugårdar 
under säterierna samt äfyen anhållit att 1775 års kongl. 
förordning måtte blifva grund till storskiftesdelningarne i 
Finland. Om oeh hvad decision å detta allt fölgt är mig 
obekant. Den sistnämnda omständigheten tyckes dock vara 
afhulpen uti skattekjöpsförordningen af den 21 :sta februari 
1789. 

Finska passvolance- och reseryinrättningen lades på 
bordet och lärer för alltid blif^a där liggande. 

Prästerne memorialiserade mot och med skådespels 
anställande på söndagarne och aftnarne förut samt brän- 
vinskrogars anläggande vid kyrkjoma^ glömde icke eller 
bort bibelversion och nya psalmboken^ hvilket oaktadt allt 
ännu är i sitt förra skick. 

Utaf borgerskapets besvär voro landttuUarnes upphäf- 
vande och ordföranderättigheten i accisrätterna mest an- 
märkningsvärda. De uplystaste nationer hafva af goda skäl 
längst för detta afskaffat landttuUarne. Hos oss lärer där- 
med gå långt ut^ emedan en hop menniskjor utaf dem skola 
lefva och hafva sina influencer. Accisrätterna äro åter ibland 
de mest inqvisitoriska domstolar^ som ibland ett fritt folk 
kunna existera. En tuUbetjent är angifvare, en tuUbetjent 
vittnar och en tuUbetjent dömmer. Man ser, hör och vet 
det, men ingen ändring förspörjes, förmodeligen af samma 
ordsak som det föregående. 

Ibland allmogens angelägenheter utgjorde, jemte åtskil- 
ligt annat, de afskaffade böne- och högtidsdagarnes åter- 
ställande för dem ett åliggande lika ömt som bränvinet och 
skattekjöpsförordningen. Något ventilerades äfven om pri- 
vilegier, men därtill fordrades en annan tid, hvarföre de 
ock denna gången lades på bordet. 

Sidst öfverenskommo ständerna om bevillningen. Ko- 
nungen hade i anseende till deras oginhet dragit betän- 
kande vid att upgifva sin enskilda skuld. Han väntade 
att utaf dem få en smickrande offert, men hvartill de för 
denna gången icke kunde förmås, hvaremot och som de ej 
voro särdeles måne om att veta den, och således ing^en 
anledning gafs, att riket blifvit belastadt med någon ny och 
riksens ständer icke veterlig gäld, men till flottans och för- 



HutbehofSbränningen 1787. 35 

syarsvärkets fullbordande; de gamla skatterna och ordninarie 
räntorna ej kunde förslå, så åtogo de sig endast den ft5rra 
bevillningen på fyra års tid att utgöra; dock med minsk- 
ning af en procent; hvarmed dock icke afsigten var att 
förminska statstillgångarnC; som mera att utöfva sin i grund- 
lagen förvarade rätt att genom ökande och minskande be- 
skatta sig sjelfye. 

Öfyer förfarandet härutinnan med mera dylikt bekym- 
rades den Tältänktare delen af nationen och såg förut; att 
konungamakten vid en annan tid och förändrade omstän- 
digheter skulle taga sin skada mångdubbelt igen och hvar- 
med icke eller så mycket länge drögde. 

Riksdagen slutades den 23:dje junii med ett eftertänke- 
ligit tal ifrån throneU; innehållande; utom många alfvarsamma 
förebråelser; eftergift af det Qerde årets bevillning och för- 
säkran att riksens ständers sammankomst på lång tid icke 
torde behöfvas. 

Strax efter riksdagens slut afreste konungen till Skåne 
för att bivista revuen af det där sammandragna lägret. 

Sedermera var för håfvet ej annat att göra än att 
lappa financema. Ehuru behöfvandC; hade man dock varit 
frikåstig, hvilket grep på två ställen. Anticipation af de 
till förrådsmagasinernas inrättande beviljade medel skall 
varit ibland de första resurserna, som genast vidtogs. Där- 
näst kom bränvinet, hvilket 1787 till husbehofs tillvärk- 
ning; under namn af frivilligt arrende på 10 år ifrån och 
med 1788 tillböds hvarje jordägare och hemmansbrukare 
mot erläggande af ett visst pundtal råg på mantalet; och 
hvilken spannmål sades blifva fond för förrådsmagasinerna, 
hvilka dock; oaktadt bägge dessa utvägar; ännu ibland oss 
saknas. För att vinna ändamålet af arrendets allmänna 
antagande och att så mycket hastigare blifva rembourserad, 
nyttjades under hand lackande, nödgande; till och med hot 
och trugande; jemte det alla boställsinnehafvare befalltes. 
Större delen af allmogen ansåg detta påfund för en him- 
melsk välgärning; äfvensom städerna därvid funno sin räk- 
ning; i anseende till en ganska lindrig taxation uti pennin- 
gar; men utaf ståndspersoner af adel och präster; uppå 



36 Orsakerna tiU kriget 1768, 

hvilka riksdagstonen mer och mindre värkade^ consalerade 
byar och en sin oeconomie och gjorde som han behagade. 

Konungen besökte Köpenhamn och innom detta års 
slut upptogs och restaurerades den för hundrade år sedan 
nedlagda riksdrotsvärdigheten uti herr riksrådets grefve 
Carl Axel Wachtmeisters person. 

Under det man med dylikt sysselsatte sig inom riket, 
yppades i början af året 1788 utifrån en förmodad och ön- 
skad conjunctur, som tycktes låfva mycket Uti det emellan 
ryssen och turken några år bortåt fortsatta kriget*) nöd- 
gades nu turken till följe af 1739 års defensive alliance 
anhålla om svenskt bemedlande och deltagande, för att där- 
igenom åstadkomma ej allenast någon diversion till lands, 
utan ock, som var bufvudsakligast, för att hindra ryska 
flottans utlöpande till Medelhafvet, och hvartill låfvades 
penningar allt i den mån som svenska vapnen hade fram- 
gång. Utaf det föregående är att sluta, det emellan konun- 
gen och ständerna förtroendet ej var det bästa, och i hän- 
delse af deras sammankallande befarades ryska influencer 
än mera dela sinnena. Ryska ministerns förhållande emot 
Sverige hade de senare åren varit nog stötande; det tyck- 
tes nu vara bättre att förekomma än att förekommas, ej 
att förtiga det gamla utgnidna skälet af Europas jemnvigt, 
och för att få rubriqven än mera defensiv, sades några 
byar vid gräntsen hafva blifvit afbrände, om och utaf hvem 
är ännu outredt.**) Ryssland ansågs såsom svagt utraat- 
tadt och gräntsefästningarne ofÖrsedda. En lycklig utgång, 
uppå hvilken af sådan anledning ej var att tvifla, skulle i 
största hast determinera vår gränts aldraminst till Syster- 
bäck. Emot storvärk af dylik beskaffenhet kunde man ej 
misstaga sig på nationens erkentsla. Enskyldte financer- 
nas härställande vore det minsta, öfverseendet med ett lag- 



*) Det hade begynt föregående år 1787. 

Utg. anm. 

**) Grenom en nu varande generalsperson, som sjelf bivistat hela 
kriget har jag den säkra underrättelse, att general [bör vara öfverste] 
Hastfer anstalt dessa lusteldar med eget folk, som blifvit klädde i 
ryska uniformer förfärdigade i Stockholm, på hög befallning vill jag 
väl ieke påstå, ehuru hans dom icke alldeles frikallar från misstanke. 

Förf. not. 



Krigsrustningarna 1768. 37 



brott Yore säkert och en makt emot grundlagen tagen^ dock 
till fäderneslandets väl så lyckligen använd, kunde äfven 
för framtiden stadgas^ kan ock hända att upkäftige under- 
såtare borde utarmas för att på ruinerna af deras välmåga 
kunna upresa enväldets vacklande thron^ med mera dylikt 
som vore att förmoda. Man grep således till den utvägen 
att med kränkande af regeringsformens 48 §^ utan stän- 
dernas sammankallande förklara Ryssland krig. Och som 
det sades ankomma på våra förlorade länders återvinnande^ 
hvartill apparencerne tycktes goda^ så var ej eller allmän- 
heten mycket nogräknad om uraktlåtna formaliteter. Huru 
konungen vunnit sin but, men riket för alltid saknar sina 
länder^ fast på andra grunder och utaf andra orsaker^ skall 
framdeles visas. Nu var det endast så sagt^ så gjort. Flot- 
tan utreddes och bemannades. Svenska regimenterna sam- 
mandrogos ifrån sina mötesplatser och jemte lifgardiet em- 
barqverades på galerer och fartyg öfver till Finland, och 
Stockholms borgerskap åtog sig vakthållningen i residenset 
samt hufvudstadens försvar. Allt var midsommartiden i 
fullkomlig rörelse, och om således vid utredningen mycket 
och mångt brustit, hvaröfver sedermera blifvit klagadt, så 
är det ej underligit. Eftersinnar man krigets hastiga och 
oförtänkta utbrått, så hade det varit långt underligare, om 
allting varit uti ordning. Att efter gammal låflig sedvana 
underrätta nationen om krigets declarerande ansågs för 
onödigt, och att bedja Gud för dess lyckliga fortgång kom 
äfven genom brådskan i förgätenhet. Till den sednare om- 
ständigheten tjente dock Hogländska slaget till påminnelse. 
Så långt kortbeten inedgifver vill jag anmärka det märk- 
värdigaste, som vid särskilda detailler sig tilldragit. 

Stora flåttan, bestående af 19 större och mindre segel, 
anförd af H. K. H. hertig Carl utlåpp ifrån Carlscrona den 
9:de juni, mötte den 22:dra ryska ammiralen von Dessens 
esqvader, bestående af 4 linieskepp emellan 90 och 60 ka- 
noner samt trenne beväpnade lastdragare, hvilka innehade 
alla nödvändigheter för ryska flåttan i Svarta hafvet. Då 
var hertigen ännu icke underrättad om fredsbråttet båda 
kronorna emellan, i anseende hvartill ej annat föreföll än 
någon dispute rörande saluten, hvilken dock ryska ammi- 



38 Slaget vid Sbgland T788. 



Tsleu, i anJBeende till SYänska öiVennagteii; yiDi^ fiillgjorde 
och sedennera obebindradt fortsatte sin kosa till Danska 
sundet. Hade denne esqvader blifnt tagen, så hade flere 
fördelar oss tillfallit och räknar man därföre detta echap- 
perade tillfallet ej utan grand för en ibland krigets olyckor. 
Den 28:de intogs Hangö redd på finska sidan, hvilken H. 
M:t konungen den l:sta juli förbiseglade och vid samma 
tillfälle annoncerade hertigen, att kriget mot fiyssland var 
declareradt, hvilken annonce han i anseende till hvad ofvan 
förmäldt är önskade hafva ägt åtta dagar fömt Den 8:de 
togs tvänne ryska fregatter Jaroslav och Hector, hvilka 
hade om bord åtskilliga på sjöexercis utreste cadetter, äfven 
ock npbragtes 5 på Ryssland gående handelsskepp, hvar- 
efter den 10:de ankrades på Sveaborgs redd. Gadetteme 
försändes till Upsala att på konungens bekåstnad fortsätta 
sina stndier och de af handelsskeppen, som innehade neu- 
trala nationers gods, släptes och betaltes för hinder och 
uppehåll. Den ll:te inhämtades förstärkning från Carls- 
crona af trenne 70 kanonskepp och 3 fregatter. Svenska 
flåttan var nu, inberäknadt med de tvänne tagne ryska fre- 
gatterne, 27 större och mindre segel stark med 1,302 ka- 
noDers bestyckning, hade fått ordres till attaqve med till- 
sägelse att ingen lefvande, som kan föra befäl, stryker flagg 
och mötte den 17:de vid Högland emellan det så kallade 
Nanis gruDdet och Ekholmen ryska örlogsflåttan af 33 
större och mindre segel samt 1,452 kanoners bestyckning 
under ammiralen Greighs anförande, försedd som säges med 
instruction att, om det än skulle gälla hela ryska flåttan, 
så borde han bemäktiga sig Hans kongl. Höghets person. 
Actionen börjades kl. 4 om eftermiddagen och varade med 
all häftighet till kl. 10 om aftonen, då nattens ankomst 
skilde båda flåttorna åt. Den 18:de gjorde ryska flåttan 
mine till ny attaqve, som dock stadnade i blått bravade, 
hvilket var så mycket lyckligare som ammunition för våra 
skall varit så medtagen, att vi knapt kunnat hålla en tim- 
mas eld, i fall ryssarne attaqverat. Det blef således ej 
något vidare, utan ryssarne seglade till Cronstadt och våra 
till Sveaborg. Man tilldelar svenska flåttan segern. Skep- 
pet Prints Gustaf, fördt af öfversten grefve Claes Wacht- 



stora flottan 1768. 



meister om 68 kanoner, togs af ryssarne^ hvaremot ryska 
skeppet Wladislay, fördt af brigadieren Berg^ om 74 kano- 
ner ft)ll nti våra händer. Ett annat skall genom grand- 
«kått sjunkit. De eröfrade ryska trophéerna stäldes till 
Åskådande i Helsingfors kyrkja vid tillfälle då Te De«m 
afsjöngs, och en ny grad af kongL svärds orden^ kallade 
riddare af stora korset, inrättades och tilldeltes åtskillige 
af fiåttans chefer, hvilka på Helsingfors torg af konungen 
-dubbades. Samma trophéer upyistes sedermera med ej min- 
dre ceremonie uti Stockholm och tillöktes med de uti Pom- 
merska kriget tagne, hvilket man tyckte icke just vara å 
propos på en tid, då man behöfde göra sig försäkrad om 
Preussen såsom bundsförvandt. Ammiralen Greigh dog 
några månader efteråt om bord på sitt skepp af en under 
•l)ataillen erhållen och i början obetydelig blessure. 

Fölgderna af denna så kallade seger voro för vår 
bundsförvandt turken i sådant afseende betydande, att han 
uti Medelhafvet icke kunde utaf ryssarne oroas, men för 
oss, oaktadt allt det bruit man gjorde, utaf den obehageliga 
värkan att flåttan för hela året blef obrukbar. Den sak- 
nade på Sveaborg allt hvad till nödvändig reparation er- 
fordrades och däribland äfven kulor för de skepp, som voro 
försedde med 36-pundiga kanoner. En jagt ifrån Garls- 
crona, som innehade tågvirke och andra behof, bortsnap- 
pades. Den kunde således icke utlöpa, utan bloqverades 
af fiendteliga flåttan ända till sent på hösten. Vid Hangö- 
udd lade sig fiendteliga skepp, som hindrade communica- 
tion emellan Sverige och Finland och förordsakade de svåra 
landtransporter, hvarmed detta landets invånare hela föl- 
jande året betungades. Under tiden voro någre af våra 
linieskepp ute på recognoscering, men måste taga flygten 
vid ryska flåttans annalkande öfverlägsenhet, hvarvid den 
olyckan hände att skeppet Gustaf Adolf om 60 kanoner, 
fördt af öfverstelieutenanten Gbristiernin, lapp upp på en 
klippa, eröfrades af fienden och, efter det kanonerna blifvit 
bärgade, upbrändes i åsyn af Sveaborgs fästning. Fienden 
ledsnade sluteligen vid bloqvaden, hvarefter under hertigens 
befål och beledsagad af fyra couphardie capiteiner, såsom 
mera vana vid årstidens töcken och mist, flottan den 20:de 



40 SkärgdrdsfhttaH 1768. 



norember afiseglade firin HelniigfoTS och anlände den 27:de 
påfSljande*) till Carkerona. En entrqnrise och en lycka 
8& mycket större looi, om den ej hSndt, vi hela det följande 
årets fälttig saknat allt biträde af rikets hnfnidflitta^ ej 
att förtiga det folk och besättning srirligen jemte den öf- 
riga armeen i anseende till yivres här i landet torde kun- 
nat bärgas vintern öfVer. Si mycket om stora flottan. 

Lilla eller skärgårdsflittan, anförd af offersten Anckar- 
STärd bevakade skärgirden, hvarvid nigon demelé vid Por- 
cala och Barrösnnd föreföll af mindre betydenhet, åtfölgde 
äfven hafimdarmeen till Friedrikshamn och Brakila, hvarom 
mera längre fram. Man skrifter annars denna flåtta till 
last, att hon icke lopp nt ifrån Sveaborg och secunderade 
stora flåttan vid Hogländska slaget, då förmodligen segern 
blifvit fallkommelig. Off erste Anckarsvärd skall ock därom 
gjort påminnelse hos hertig Friedrich Adolf, som under ko- 
nungens bortovaro vid Friedrikshamn hade öfverbefölet, hvil- 
ken efter hållen conseille och hvars pluralitet varit af den 
tankan, att i olycklig händelse man ej borde exponera allt, 
detsamma afslagit Uti omkringlöpande papper förtäljes 
saken till sina omständigheter annorlunda. Hvad man med 
visshet vet är det, att hertigen värkeligen icke var för kri- 
get. Skylles för öfrigit hafva varit hugad för några af sin 
fru moder i afseende på Finlands sjelfständighet erhållna 
vidtutseende planer. Han vankade denna sommar fram och 
tillbaka emellan Helsingfors, Borgå och gräntsen, utan att 
på något ställe blifva nyttjad, öfverreste mot hösten till 
Stockholm, kom ej mera hit under påstående krig och är 
för det närvarande förvist håfvet samt tillsagd att bo och 
vistas på Tullgarn m. m. Anckarsvärd kallades till ansvar, 
insattes i början på året 1789 på Friedrikshåf, viste sin 
oskuUd medelst hertigens upptedde skriftelige ordres, entle- 
digades efter 14 dagars arrest, men kom icke mer till be- 
fälet, utan blef konungens generaladjutant, nyttjades vid 
utredningen och befordrades sluteligen till landshöfding uti 
Calmare lähn. 



*) Bör vara: den 28 i samma månad. 

Utg. anm. 



Belägringen af Fredrikshamn 1788. 41 

Konungen förde sjelf befålet till lands och under honom 
en chef fÖr Finska armeen generalen baron Carl Gustaf 
Armfeldt. Avantgardet anfördes af öfverste kammarjunkaren 
m. m. baron Armfeldt, som den ll:te julii ryckte öfver 
gräntsen vid Stor Abborfors och den 18:de fattade posto 
vid Summa. Konungen hade med hufvudstyrkan gått öfver 
vid Anjala och slog läger vid Hussula, ifrån hvilka båda 
ställen på denna sidan Friedrikshamns fästning skulle atta- 
qveras. Och som hvarken hos avantgardet eller vid sjelfva 
corps d'armée funnos gröfre canoner än trepundiga, så 
måste 12-pundige batteriecanonerne hit transporteras från 
Lill Abborfors, hvilka ankommo den 21. På andra sidan 
skulle åter general Siegroth, som med 6,000 man svenskar 
och nödigt artillerie, transporterade på gallerer och skär- 
gårdsfartyg ifrån Helsingfors, uti Brakila viken landstiga. 
De sista dagarne af nyssagde månad nalkades konungen 
fästningen, då den förmodeligen blifvit intagen, om ej storm 
och oväder hindrat general Siegroth vid samma tid an- 
komma, men hvarifrån i brist af groft artillerie, hvarför- 
ntan Friedrikshamn icke kunde forceras, konungen nu måste 
desistera. Man är i okunnoghet om hvad som föranlät ko- 
nungen att skynda med attaqven, innan han med säkerhet 
visste att general Siegroth, som dependerade af väder och 
vind, var debarqverad och i antågande. Till äfventyrs torde 
herren vetat hvad som vid finska armeen tillämnades och 
ville vinna tiden. Tvänne dagar efteråt ankom general 
Siegroth till Brakila, hvaräst, efter i storm och oväder med 
artilleriet värkstäld vådelig debarqvering, soldaterne i brist 
af hästar det framdrogo för att attaqvera staden, hvilken 
de äfven hunno efter några häftiga skärmytslingar, som då 
ännu kunnat lyckas, om icke på de från förra attaqven 
förflutna tvänne dagar sådana oförmodade händelser vid 
finska armeen. sig tilldragit, som ej allenast hindrade ko- 
nungen att agera utan ock föranlät att till denna corps 
gifva ordres till reträtt och rembarqvering. Staden lämna- 
des just i detsamma. Ryssarne sjelfve hade påtändt för- 
staden för att hindra våra att där fatta posto. Trouppen 
återfördes och i land sattes vid Borgå, hvarifrån den afmar- 
cherade till gräntsen och där intog särskildte stationer. 



42 Myteriet vid Htmda. 



Fråu sjösidan hade staden också blifvit attaqverad medelst 
våra canonslupar, hvilka bemägtigade sig vagtskeppet med 
mera. Samma mårgon staden brändes ryckte konungen 
med den hos honom varande styrka upp och flyttade hög- 
qvarteret till Högfors. Position af arméen blef långs med 
ryska grenen af Eymmene älf till Anjala, hvaräst grefve 
Meijerfeldt commenderade och så vidare långs med egen 
gränts till Kyslott^ som af öfversten baron Hastfer bio- 
qverades. 

De åfvanomtalte händelser, som tilldrogo sig vid finska 
arméen uti Hussula läger den 31:sta julii och l:sta augusti 
äro så märkvärdiga^ att historien föga lärer kunna upvisa 
något dylikt och förtjena därföre något närmare att kännas. 

En konung i spetsen för sin armée inför en fiendtelig 
fåstning måste utaf sitt befäl emottaga den declaration, att 
som man utaf fienden förnummit icke annat än defensiva 
anstalter, så vore all anledning att tro, det kriget fi*ån 
svänska sidan vore offensivt. Den heligt besvurne grund- 
lagen tillade nationen rättighet att dömma om nödvändig- 
heten af offensiva krig. Sådant hade icke för sig gådt. 
De voro väl konungen skyldige lydnad, men också tillika 
nationen trohet. Vid coUision af tvänne så dyra pligter 
förmentes den sednare böra äga öfvervigten, hälst då genom 
krigets utbrått allmän välfärd kommit i våda. Och då lama 
anstalter, brist på proviant och ammunition samt slät be- 
klädning värkade trouppens missnöje, så vore återtåget till 
egen gränts en nödvändighet. Utaf ryska nationens mänsk- 
lighet förväntade man i sådant fall, det mord, brand och 
förödelse icke skulle rasa öfver fäderneslandet, h vilket våra 
trouppers tapperhet icke kunde förekomma, sedan svänska 
flåttan blifvit instängd och skärgården öppen lämnad. Hvar- 
jemte riksens ständers sammankallande tillstyrktes för att 
utfinna medel antingen till fredslugnets återställande eller 
ock krigets kraftiga utförande. 

Hufvudmännen för denna sammansättning voro gene- 
ralmajoren och landshöfdingen baron Carl Gustaf Armfeldt, 
öfversten för Nylands och Tavastehus lähns dragoneregi- 
mente Robbert Montgommerie, majoren vid samma regimente 
baron Gustaf von Kothen, öfversten vid Björneborgs regi- 



Återtåget tiU gränsen. 43 



mente baron Sebastian Yon Otter, öfverstelieutenanten i ar- 
méen och majoren vid samma regimente baron Otto Eling- 
sporr^ öfversten vid Åbo lähns regimente Johan Henrik 
Hästesko, öfversten i arméen och öfverstelientenanten vid 
Tavastehus regimente grefve Wilhelm LeijoDStedt, öfverste- 
lieutenanten i arméen och befälhafvaren vid Eymmenegårds 
batallion Per af Enehielm. 

Värkan häraf var, som förut är sagt, att konungen 
med ett så motvilligt befäl såg sig nödsakad att den 2:dra 
augusti bryta upp ifrån Friedrikshamn och så vidare reti- 
rera inom egen gränts. Man undrade nog, hvarföre herren 
icke emot desse chefer nyttjade krigslagarnes stränghet, då 
han med det smärre befälet och trouppen, hvilka värkeli- 
gen till alla delar voro honom tillgifne, kunnat utföra sin 
plan. Men den som visste med sig ett lagbrått af sådan 
beskaffenhet, att i händelse riksens ständer vid en fram- 
deles riksdag skulle befinnas vid lika lynne som den fram- 
farna, det lika lätt kunde kasta hans krona som de con- 
foedererades hufvuden, fant nu för godt att, så länge och 
till dess man hunnit bereda sakerna, nyttja fogeliga utvä- 
gar och i grund hvaraf de endast och blott blefvo skilde 
från befählet. Ryktet ville annars förmäla, att i fall ko- 
nungen bjudit till att låta arrestera dem, det lätteligen torde 
kunnat hända att han sjelf blifvit arresterad. Emedlertid 
var bestörtningen stor, ej mindre för konungen än för hvarje 
rättsint man, jemte det bekymret och faran därigenom öktes 
att vid samma tid underrättelse inlopp om danska infallet 
på svänska sidan, hvilket föranlät konungen att i slutet af 
augusti lämna befålet öfver den i Finland varande arméen 
till hertigen sin herr broder och sjelf begifva sig öfver till 
Sverige. Hvad där föreföll skall längre fram förmälas. 
Hertigen flyttade högqvarteret till Lovisa och förlade gene- 
rallieutenant Plåten vid Högforss. Uti skärgården hade 
fienden med sina fartyg intagit positioner, som på åtskilliga 
ställen hindrade communicationen emellan Sverige och Fin- 
land, såsom i synnerhet vid Porcala och Barrösund. Att 
få densamma öpnad begaf hertigen sig till att lämna Hög- 
fors och förlägga arméen inom egen gränts vid Abborfors, 
men ryssarne behöllo icke desto mindre sina stationer, så 



44 Upphäfvandet af Nyshtts belägring. 

länge till dess vintern körde dem därifrån. Högqvarteret 
blef sedermera i Borgå, och efter det hertigen in novembris 
med flåttan begaf sig till Carlscrona, hyarom ofvan för- 
mäles, emottog generalen grefve Meijerfeldt öfverbefSlet och 
tillbragtes vinterqvarteren utan någon orolighet. 

Uti Savolax hade öfversten baron Hastfer i början af 
juli månad belagt Nyslott. Vid Kärnäkoski föreföll under 
öfverstelieutenant Ehrnroths befahl den 22 samma månad 
en träfifning. För nit och trohet mot öfverhet och fäder- 
nesland utmärkte sig probsten Agander i Christina förme- 
delst ihopsamladt landtvärn. Till belöning transporterades 
han följande året till Guopio pastorat och blef ledamot af 
Nordstjerne orden. 

Öfversten m. m. baron Hastfer, som i mycket och 
mångt tyckes hafva harmoniseradt med de öfrige finska 
chefer, uphäfde sedermera bloqvaden för Nyslott omkring den 
20:de och 21:sta augusti, dragandes sig innom egen gränts, 
hvilket dock icke är räknadt honom till last, så vida i visst 
afseende nöden honom därtill tvingade, men hvad i syn- 
nerhet honom graverade är dess förda skriftväxling med 
ryska befälhafvarena och däribland för detta svänska öf- 
versten Sprengtporten, om hvilken mera framdeles, som 
något nära utreder en öfverenskommen plan till Finlands 
sjelfständighet under rysk protection. Han blef dock vid 
befälet till närmare mot årets slut, då öfversten, sedermera 
generalen von Stedingk honom däruti succederade. 

Hvad vid finska arméen förelupit tycktes den svänska 
icke så alldeles missbilliga. Dock förspordes där ej någon 
vidare rörelse, än att de officerare, som voro missnögde 
med kriget, begärte och erhöllo sine afskeder, innan af- 
marchen skedde till gräntsen, hvilket ock något närmare 
var i sin ordning. Men rörande våra finska herrar är vi- 
dare att tillägga det, sedan de afgifvit den åfvanföre in- 
tagna declaration, skredo de till ett annat vågsamt steg, 
då de den 9:de augusti ifrån Likala törmedelst en notes 
öfversändande till ryska kejsarinnan togo sig före att mäkla 
om krig och fred, påstodo Nystadska gränslinien, begärde 
kejsarinnans utlåtande, huruvida någon negociation i den 
vägen med nationens representanter i tillbörlig ordning 



Liikala noten och Änjala förbundet 45 

kunde äga rum^ hvarå de genom sin utskickade^ öfveradju- 
tanten och majoren Johan Anders Jägerhorn, återförväntade 
svar, hvilket skulle decidera, om de fingo nedlägga vapnen 
eller ock bära dem på ett för nationen mera hedrande och 
värdigt sätt Ej nog därmed^ under den 12:te påföljande i 
lägret vid Anjala författades en förbundsskrift, till följe 
hvaraf under eds pligt de förbundo sig till inbördes biträde 
och att, i händelse kejsarinnan icke beqvämade sig till en 
för nationen hederlig fred, icke lefvande nedlägga vapnen, 
innan fäderneslandet vore satt i ro, fred och säkerhet. Detta 
förband och stallbrödraskap undertecknades af hufvudmän- 
nen och ett betydande antal högre och lägre officerare, 
större delen obetänksam ungdom, som mera grundade sina 
tankesätt på förmäns autorité än för att någonsin haft elakt 
upsåt. Om så det ena som det andra steget gåfvo de H. 
kongl. Maj:t i underdånighet tillkänna, som icke desto mindre 
under den 13:de skilgde general Armfeldt ifrån befälet. Un- 
der den 21:sta lät dock beraälte herr general uti underdånig 
skrifvelse Hans kongl. Maj:t förstå, att hvad som gjordt 
blifvit vore att lämna kongl. Maj:t tillfälle till fredsunder- 
handling, utan kränkning af dess höga värdighet med mera 
dylikt. Emedlertid hade under den 20:de ifrån kejsarinnan 
ankommit svar uppå den ofvanomtalte noten, som under 
den 24:de öfverlämnades till kongl. Maj:t af det innehåll 
att kejsarinnan aldrig ämnat anfalla Sverige med krig, hon 
hade därföre gifvit ordres till innehållande med fiendtelig- 
heterna, så snart hennes land blefve evacueradt, hon vore 
ock färdig att med nationens representanter ingå en uprik- 
tig och varaktig fred, så vida hon trodde kongl. Maj: t där- 
till icke vara benägen, och i anseende hvartill de confoe- 
dererade anhöllo att Hans kongl. Maj:t i sådant afseende 
ville sammankalla riksens ständer. Uti ett så kalladt aver- 
tissement af den 25:te gåfvo de sina medbröder af svänska 
arméen, hvilka de med glädje hört med de finska corpser 
hysa lika tankar, tillkjänna hvad tillgjordt blifvit, hvarefter 
i början af september månad de genom beskickning till 
H. kongl. Höghet hertig Carl å arméens vägnar sluteligen 
anhöllo det Hans kongl. Höghet ville behjerta fäderneslan- 
dets ställning och ställa sig å la tete för arméens röst. 



46 Bedömanden af Anjala förbundet. 

samt i anledning däraf hos Hans kongl. Maj:t såsom endaste 
medlet till lugnets och säkerhetens återställande på det 
kraftigaste anhålla om ständemas sammankallande samt 
emedlertid fastställa vapenhvilan^ förlägga flåttorna i sina 
hamnar och låta troapperna vid Högfors draga tillbaka 
öfyer gräntsen^ såsom hvilket allt till ändamålet bidragande. 
Allmänheten sysslosatte sig med att utreda de rätta 
motiver^ som kunnat föranleda dessa herrar till alla åfvan- 
nämnde ovarsamma steg och hvarvid meningame voro skilg- 
aktige. De sjelfye uti sina förklaringar inför generalkrigs- 
rätten yrka och påstå välmening i anseende till fädernes- 
landets med kriget förenade fara och då kongl. Maj:ts hög- 
het och ära icke kunde tillåta honom att i då varande 
ställning göra anbud till fred, förmodade genom negocia- 
tion kunna vinna om icke fred dock tid och rådrum att 
försätta arméen uti bättre försvarsstånd. Förbundsskriften 
hade afseende på den tvehugsénhet, som vederbörande hyste 
om krigets natur, men som ej borde värka i händelse fred 
ej fölgde, och avertissementet till svänska arméen vore att 
öfvertyga dem, det nit för konung och riket varit driffjädren 
och att tillika vederlägga det utspridda rykte, som skulle 
med finska arméens tagna steg Finlands sjelfständighet på- 
syftats, med mera. Man lämnar det därhän, men nog tyc- 
kes denna välmening vara i högsta grad enfalldig. — Andre 
anse sammansättningen vara af en aristocratisk halt, som 
hade till föremål ej mindre än häfvandet af 1772 års och 
återställandet af 1720 års regeringsform. Om man vid en 
tillstundande riksdag fått ifrån konungens lagbrått derivera 
rikets olycka, så torde hvälfningen snart nog kunnat gå 
för sig och tyckes som de genom sin enträgna riksdags- 
. önskan haft något sådant att förhoppas. — Med somliga 
vill jag icke påstå, att de voro köpte ryssar, så vida ej 
någon sådan anledning inlupit, Hastfer dock undantagen^ 
men det kan jag ej förtiga att under de framfarna riks- 
dagstiderna åtskilliga af dem sällat sig till det partiet, som 
gemenligen var kändt af ryska tankesätt. Kejsarinnan fin- 
nes ock uti sina i början af året 1790 till preussiska håf- 
vet afgifna fredspropositioner för dem hafva procurerat en 
allmän och oinskränkt amnestie. — Ändteligen vilja ock 



Danska anfallet, 47 



någre anse för sannolikt att desse herrar till de tagna ste- 
gen blifvit af konungen anmodade^ och att han vid den 
Tandning sakerna sedermera togo icke var i stånd att rädda 
deni; hyilket ock tycktes stå i mycket nära sammanhang 
med den välmening de sig sjelfve åberopat. Sant är det^ 
att de alla voro kände för hofkarlar^ till och med en del 
gunstlingar och hvilkas förhastade lycka fordrade erkentsla 
och icke sin välgörares oro, bekymmer och exponerande 
och hvaröfver allmänheten undrade och häpnade. Efter- 
sinnar man tillika den benådningsrätt, konungen sedermera 
lät dem erfara och hvarom framdeles, så är mycket och 
mångt, som härutinnan contrasterar. Det är framtiden för- 
behållet att draga täckelset af denna tafla, åtminståne har 
man icke hittills varit van att se hofintriger befläckade med 
blod, som i sådant afseende skulle händt öfverste Hästesko. 
— Jag lämnar nu tills vidare desse krigsministrar, hvar 
och en på sitt boställe, omgifna förmodeligen af mycken 
oro och politisk töckna, begifvandes mig till de svänska 
affairerne, hvilka i visst afseende icke voro i någon måhn 
bättre än de finska. 

Enligit äldre tractater hade Dannemark förbundit sig 
att vid trängande tillfallen lämna Ryssland mot Sverige 
hjelptrupper af 12,000 man och 12 linieskepp.*) Denna 
bjelpsändning påkallade nu Ryssland, men i det stället den 
borde ske sjöledes och i ryska hamnar, lät Dannemark 
under printsens af Hessen befäl 12,000 man norska troup- 
per tränga in i Sverige och efter affairen vid Qvistrum be- 
mägtiga sig städerna Wennersbårg, Kongelf och Uddevalla, 
ställandes kosan vidare åt Göteborg. General Carl Hierta 
och under honom öfversten Werner Tranefeldt förde befälet 
öfver de få hemmavarande troupper tillika med något ihop- 
samladt landtvärn, som utgjorde denna landsändas försvar. 
Otillräcklige mot myckenheten måste de gifva vika. Om 
deras förhållande anstältes undersökning, hvars resultat in- 
hämtas nästa år. Konungen var emedlertid efter återkom- 
sten från Finland afrest till Dalarne och Wermeland, åtfölgd 



*) Bör vara 6 linjeskepp och 3 fregatter. 

Utg. amn. 



48 StUlestdnd med Danmark, KaUelse till rikadag 1769, 

af någre få och däribland hans förnämste. gnnstlinge då- 
yarande öfversten baron Gustaf Maaritz Armfeldt. Omgif- 
yen af fiender och delaisserad af egen armée, äskade han 
såsom dess store företrädare Gnstaf Eriksson desse provin- 
ciers hjelp och biträde. Ett folk, kändt af historien för 
trohet emot sina konungar, tvekade ej länge förr än en 
corps af 3,000 man voro på benen och med desse tågade 
konungen Göteborg till undsättning, hvilken Göta rikes 
hufvudfästning, som ryktet ville förmäla, var på vägen att 
till de danska upgifvas just i det ögonblick, då konungen 
ankom. Genom engelsk och preusisk bemedling bragtes 
ändteligen sakerna därhän, att danska troupperne evacue- 
rade landet, återtågade till Norrige och stillestånd träffades. 

Afifairerna hade således tagit en helt annan ställning, 
än man i början så lösligen föreställt sig. Tvänne fiender 
voro dragne riket öfver halsen. Penningar brast, hälst i 
proportion af svänska vapnens . framgång icke mycket sub- 
sidier kunnat utfalla, och utaf sådan ordsak måste utred- 
ningen till ett annat års fälttåg, som var oundvikeligit, 
aldeles afstadna och riket blifva försatt utom försvarsstånd. 
Riksens ständers sammankallande var därföre af en ound- 
vikelig nödvändighet, och ehuru ogjärna konungen ville 
däran, så beslöts dock genom kallelsebref utfärdadt Göte- 
borg den 8:de december till riksdag att hållas i Stockholm 
den 26:te januari nästkommande åhr 1789. 

Slutet af detta så väl som början af nästa år till- 
bragtes sedermera med att vända sakerna för konungen på 
så fördelaktig sida som någonsin möjeligit var. Och som 
ridderskapet och adelen i allmänhet tog partie utaf arméen, 
så var för konungen ej annan utväg än att kasta sig i 
armarna på ofrälse stånden. Allmogen i alla tider konun- 
gamagten tillgifven, men afsagd fiende till herravälde^ stod 
till att vinna, då den bibragtes, att herrarne varit ordsaken 
till rikets vådeliga belägenhet, hvarjemte erkentsla för den 
så nyligen förundte fria husbehofsbränningen gjorde hvad 
den kunde. Borgaren saknade för sin äregirighet hvad 
han redan genom penningegirighet på medborgares bekåst- 
nad vunnit; honom tillsades privilegier och någon närmare 
influence på den högre detaillen. Prästerne visade man 



Riksdagen 1789, 



mera andakt och nit för religionen, låfvade aflägga den 
hittills brukade trafiqven med andeliga ämbeten, försäkran- 
des äfven dem om oqvaldt nyttjande af vederlag med flere 
rättigheter, som i sednare tider blifvit satte i fråga, med 
mera dylikt, som för hvart och ett stånd bäst passa kunde. 
Till praBparatorierne hörde äfven, att en del af Dal-fricorp- 
sen skulle upbådas och förläggas under öfverstekammar- 
junkaren Armfeldts befähl på Drottningeholm, Svartsjö och 
de öfrige närmast Stockholm belägne kungsgårdar, hvar- 
förutan policemästaren Liljensparre ägde att försäkra sig 
om Stockholms pöbel. Och med så qvalificerade ständer 
och vidtagna anstalter började konungen riksdagen, hvars 
utgång i följande del närmare skall beskrifvas. 



Tredje afdelningen. 

1789-1792. 

Riksdagen börjades, som sagt är, den 26:te januarii 
1789 och till landtmarskalk utnämnde konungen en af rikets 
herrar, generallieutenanten grefve Charles Emil Lewenhaupt, 
son af den 1741*) halshuggne general en chef Lewenhaupt. 
Arkiebiskoppen Uno von Troil bibehöll talmanskapet i sitt 
stånd. Var dock mast under hela riksdagen sjuk, som man 
menar politice, hvarföre klubban fördes af biskoppen i Lind- 
kiöping Lindblom. Rådmannen i Stockholm Anders Lid- 
berg nämndes för borgareståndet och för bondeståndet Olof 
Olofsson ifrån Östergötland, som dock under riksdagen den 
13:de martii afled och succederades af Anders Andersson 
ifrån Westerbotten. Landtmarskalken vill man påstå vid sa- 
kernas nu varande kritiska ställning icke skall varit sysslan 
särdeles vuxen, hvarföre ock under loppet af riksdagen, se- 
dan han någon tid confunderadt ståndet och ståndet honom, 
konungen förordnade contreammiralen Liljehorn till vice 
landtmarskalk, en mann dugelig till allt, såsom man fram- 
deles får tillfälle att erfara. 

Utaf protocoller, som blefvo tryckte, innehöllo borgare- 
och bondeståndets till det masta loftal, blandade med in- 

*) Bör vara 1743. Utg. anm. 

4 



50 BiJeadagen 1789, 



yectiver emot ridderskapet och adelen. Några få ark utaf 
adelens utkommo i början af riksdagen^ hvaraf dock fort- 
sättningen supprimerades^ tyifvelsutan för att icke göra all- 
mänheten kunnig om hvad mer eller mindre grandad an- 
ledning r[idder8kapet] och a[delen] kunde äga till sina 
oppositioner. Prästeståndet nyttjade sin gamla varsamhet 
och vågade icke lämna sina öfverläggningar under allmänt 
tryck. 

Någon irring vid ståndens första påhälsning förelopp 
hos r[idderskapet] och a[delen], af hvad ordsak är mig icke 
bekant. Genom complimenter tyckes dock saken hafva 
blifvit bilagd. 

Adelens första bemödande var att få lagfrågan i gång, 
rörande krigets behörighet^ h vartill vägen skulle banas ge- 
nom hemställan till de öfriga stånden om underdånig skrif- 
velse till H. K. M. rörande beskydd ej allenast för ståndet 
i allmänhet; utan ock arméen i synnerhet i anseende till 
utspridda smädeskrifter med mera. Bondeståndet svarade 
med mycken fierté; ansåg saken tillhöra lagskipningen och 
icke lagstiftningen, förmodande att då de brättslige och 
trolöse enligit lagarne undergingo ransakning, dom och 
straff, i och med detsamma de oskyldige njöto all nöjaktig 
reparation. Borgareståndet finnes icke hafva afgifvit något 
svar, h varvid äfven prästaståndet lärer hafva låtit bero. 

Under det sådant den 6:te februarii förehades hos ade- 
len och den 31:sta martii ännu itererades, beslöto de öfriga 
stånden en tacksägelseadress till konungen för försvaret af 
rikets sjelfständighet, hvarvid bondeståndet tillade en äfven 
dylik till hertig Carl för dess vista mannamod, och r[id- 
derskapet] och a[delen] påminte för hertig Friedrik Adolf 
i lika ämne; de bägge förre biföllos enhälligt, men till den 
sednare ville man icke låna öronen. 

Rpdderskapets] och a[delens] förhållande tyckes seder- 
mera hafva gått därpå ut, att då de icke kunde hindra, 
ville de dock draga ut på tiden, liknande med sin lagfråga 
mycket den, som då elden är lös i huset, först vill under- 
söka huru den kommit lös, innan han begifver sig att 
släcka den. 

Angelägenheten fordrade att det af konungen äskade 



Biksdagm 1789, 51 



hemliga utskåttet, ja förr desto häldre skalle komina i 
aetivité; så vida dessförinnan ingenting kände tillgjöras. 
Rikets frälsande fordrade skyndsamma anstalter^ antingen 
kriget skalle fortsättas eller freden sökas; mon hos adelen 
upkom fråga om instraction för detsamma, hvilken ofrälse 
stånden ansågo för onödig, emedan 47 § [i] regeringsfor- 
men &r deputerade i den vägen ansågs för tillräckelig. I 
händelse af instraction hade alla konungens afsigter kunnat 
contracarreras och, som af en del vill påstås, ett dagligen 
börjat krig slutas med ett ryskt förmjnderskap. Ämnet 
var således kinkigt och förordsakade på riddarehuset jemte 
tidsutdrägt mycken animosité. Uti ett pleno plenorum den 
17:de februarii förklarade konungen sig vara oskyldig till 
rikets genom drögsmålet oundvikeliga olycka och hvarföre 
såsom därtill vållande rfidderskapet] och a[delen] kommo 
att blifva honom och riket ansvarige, hvarefter och sedan 
tiden inemot trenne veckor frugtlöst aflupit, ofrälse stånden 
den 20:de februarii genom en stor deputation anhöllo, att 
konungen med sin konungsliga magt och myndighet efter 
regeringslagarna ville vidtaga sådana medel, hvarigenom 
riksdagsärendernas oafbrutna skyndsamhet befordrades. 

Såsom till ändamålet ledande vidtog då konungen den 
utvägen att ifrån riddarehus-öfverläggningarne skilja de 
honom mest opponerade, hvartill, då åfvannämnda instruc- 
tion var under ventilation, någon förelupen oordning och, 
som sades, förgripelse mot landtmarskalken gaf anledning, 
hvarom några och trettio *) ledamöter skrifteligen intygade. 
Jag vill icke uppehålla mig med upräknandet af desse con- 
junctnrs vittnen, utan lämnar dem både till namn och mo- 
ralisk caractére åt föragtet och glömskan. Nog af, saken, 
hvarom de vittnade, lämnade konungen ett önskadt tillfälle 
att uti ett genast till den 21:sta sammankalladt pleno pleno- 
rum gjöra r[idderskapet] och a[delen] åtskilliga skarpa fö- 
reställningar, med tillsägelse för de anmärkte brottslige, 
hans eiellence grefve Fersen, grefve Brahe, öfverste Alm- 
feldt, kammarherrarne baron De Geer och Stierneld, direc- 



*) Bör vara femtio. 

Utg. anm. 



52 Arresteringarna vid 1769 års riksdag, 

tenren de Fritski med fiere, några och tjago till antalet^ 
att göra landtmarskalken afbön, hvilket^ di de yägrade^ 
emedan befrielsevittnen äfven för dem voro tillgängelige 
och de utan ransakning och dom icke kunde åtaga sig 
något straff, konungen skred till det i sitt slag nog efter- 
tänkeliga steget att ifrån öfverläggningsrummet låta arre- 
stera dem och under fångsligit förvar på Friedrikshåfa slått 
insättas *), bvaräst de såsom statsfångar, skilde från anhö- 
rige, penna och bläck m. m. ganska strängt bevakades till 
riksdagens slut, då de alla sattes pår fri fot, undantagande 
Almfeldt och Stierneld, utaf hvilka, utan något annat vit- 
terligit brått, den förre försändes till Kalmar och den sed- 
nare till Warbergs fästningar. Stierneld befriades dock 
efter någon tid, men Armfeldt blef qvarsittande och skall, 
som det förljudes, uti samhället nu mera vara obefintelig.**) 

Detta konungens förfarande med mycket annat där- 
med gemenskap ägande vill man ursäkta med rikets våda 
genom tidsens utdrägt, hvarifrån adelen icke kunde fritaga 
sig. Det må så vara, men nog fick svänska friheten denna 
gången sitt banesår. 

Talare utaf oppositionspartiet saknades på riddare- 
huset icke desto mindre, nästan mera frimodige än förut, 
hvarföre, utom det de dittills hållne protocoller förseglades, 
de sedermera förde icke fingo tryckas. 

Under det konungen på sådant sätt hushållade med 
adelen och uti det förr omnämnde pleno plenorum af den 
17:de februarii, sedan r[idderskapet] och a[delen] ifrån riks- 
salen afträdt, och ofrälse stånden uppå befallning qvarför- 
blefvo, förklarade konungen sig vara betänkt att för dem 
stadga och fastställa åtskilliga förmåner och rättigheter, till 
hvilken ända de hade att utse tvänne ledamöter af hvarje 



*) Arresteringen skedde redan dagen förut den 20 febr. och de 
aiTesterade voro 19 till antalet. Utg. anm. 

**) Han blef dock vid en annan conjiinctur synlig. 

Förf. not. 

Anmärkas bör att icke alla lösgåfvos den 29 april, utan de 
Frietzcky, von Gerdten och von Engeström först i maj. Friherre 
Stierneld fördes till Karlstens fästning, satt sedan på Varbergs fäst- 
ning och frigafs 1790; öfverste Almfelt fördes till Varberg och kvar- 
hölls till år 1792. Utg. anm. 



Förenings- ock säkerhetsakten. 53 

stånd^ Bom i det ämnet hade kongL Maj:t med anderdåniga 
påminnelser att tillhandagå; hvarjemte borgareståndet er- 
höll tillstånd att med särskildt underdånigt project inkomma. 
Härntinnan behagade konungen praevenera dem, emedan de 
redan förut voro sinnade att till följe af 52 § regerings- 
formen anhålla om tillstånd att i laga ordning med sina 
medständer därom få öfverlägga. Meo det var just icke 
grundlagen som denna riksdag skulle efterlefvas. Utan att 
r[idderskapet] och a[deleD] blefvo hörde eller fingo tillfälle 
att utlåta sig, utfördade konungen privilegierne under namn 
af försäkringar, hvarutinnan till större delen gamla rättig- 
heter uplifvades med nya ord. 

Uti pleno plenornm af 21:sta februarii gjorde konun- 
gen proposition om antagande af en ständerna förelagd så 
kallad Säkerhetsakt, hvilken genast af ofrälse stånden 
bifölls och underskrefs, men icke utaf adelen, hvilka under 
den 16:de martii med de öfrige stånden communicerade det 
beslut, hyaruti de stadnat, jemte afskrift af deras till konun- 
gen afgångna underdåniga svar. Icke desto mindre finnes 
den utaf landtmarskalken vara underskrifven, dock såsom 
ett måhl, hvaruti trenne stånd utgjordt pluralitet, hvilken 
likväl uti hvad som angår priviegier och bevillningar icke 
är deciderande och hvarföre den icke eller såsom till följe 
af 40, 41 och 42 §§ af regeringsformen antagen uti riks- 
dagsbeslutet kunnat blifva sanctionerad. 

Till följe af denna Act, som för det närvarande och 
tills vidare anses för grundlag, äger konungen att regera och 
styra på sätt honom nyttigast synes samt efter högt godt- 
finnande om alla rikets ämbeten förordna. Den gamla råd- 
kammaren såsom onödig afskaffades och till rikets styrande 
inrättades i det stället tvänne särskildte departementer un- 
der namn af ^konungens högsta domstol^ och „riksärender- 
nas allmänna beredning^. Det förra bör bestå af sex frälse 
och sex ofrälse ledamöter, äfvensom det sednare beklädes 
af både frälse och ofrälse samt biträdes af en andelig^ 
hvilken tillhörer föredragandet af alla ecclesiastiqve ären- 
der, varande samtelige desses ämbeten ambulatoriska. Till 
att förvärfva och besittja jord uti ett gemensamt fädernes- 
land lämnas alla stånden lika rätt, säterier med rå- och 



54 Förenings- odi säkerhetsakten, 

röra och insockne bemmaii dock adelen fttrbebållne. All- 
mogen berättigas till skattjeköp af kronobemman i riket; 
säterier^ rå- och rörs- med insockne hemman och boställen 
därifrån dock befriade. Bikets höga och förnämsta ämbeten 
och de som äro i konungens håf blifva r[idder8kapet] och 
afdelen] allena förbehållna. Med konungen äger svänska 
folket en ostridig rätt att rådslå^ jemka, afslå och öfverens- 
komma om hvad till rikets underhåll kan finnas nödigt. 
För öfrigit stadfästades r[idderskapets] och a[delens] samt 
prästerskapets privilegier af år 1723^ äf^ensom 1772 års 
regeringsform blef oförryckt beståndande uti allt hvad som 
ej genom denna Act blifvit ändradt. 

Det tyckes som man härigenom gifvit konungen mera, 
än han velat hafva^ eller ock att konungen tagit mycket, 
för att kunna gifva något åter; hvarföre han ock uti sin den 
3:dje aprill därå meddelade stadföstelse förklarar, att alla 
domare uti högre och lägre rätter samt alla mindre ämbets- 
männ, som icke innehafva tromans värdighet eller taga del 
i landtregeringen, icke skola utan ransakning och dom sina 
ämbeten förlustige varda; äfvensom beträffande skjutsnings- 
besväret 9 § af adelige privilegierne blifvit återhämtad^ att 
nämligen jemlikheten endast i krigstider iakttages, då högsta 
nöden sådant fordrar. 

Begeringssättet blef således i kraft af detta allt för- 
vandladt ifrån monarchlskt till i det närmaste oinskränkt 
envälde, för hvilket konungen likväl flere gånger ganska 
solennellt yttrat sin innerliga afsky. '*') Huru ofrälse stån- 
den därtill medvärkat ligger i öppen dag. Hvad de 1680 
gjorde utaf rätta nöd, det gjorde de denna gången utaf 
afvund, äregirighet och högmod. Om utaf så orena källor 
något godt kan tillflyta fäderneslandet, har man skälig an- 
ledning att tvifla. 

Under den 23:dje febmarii blef, som i början sades, 
contreammiralen herr Pehr Liljehorn förordnad till vice 
landtmarskalk, hvars enda merite var åtminstone den, att 



*) Något undantag tyckes väl vara gjordt i anseende till lagskip- 
ningen, men dä högsta domstolen såsom ambulatorisk nödvändigt må- 
ste stå i håfVets lego, så förfaller äfven det. 

Förf. not. 



BikBgäkkhontoret 55 



han var redigare än grefye Lewenhaupt^ en herre redan 
något till åren. Därigenom befordrades vid gjöromålen 
ordning och gång^ fast alltid pi riddarehnset likasom i 
tangt före. 

Efter alla dessa prselndier kom ändteligen hemliga 
ntskåttet uti activité. Att det icke uppehållit sig med un- 
dersökning om krigets laglighet följer af sig sjelf. I det 
stället kom man öfverens att det kraftigt skulle utföras för 
att med heder kunna slutas. Därtill hörde riksgäldens ga- 
rantie för det framfarna och krigsgjärds bevillningens ut- 
görande för det tillkommande. 

Biksgälden bestående af gammal skuld, realisationslåui 
örlogsflåttans i stånd sättande och tillökning, 1788 års fält- 
tåg jemte lika behof för innevarande år hade utskåttet 
npgifvit till 1,262V4 tunna gull eller 21 millioner 37,826 
B:dr 2V3 schilling specie. Konungens enskyldta skuUd om- 
namnes icke, men lärer förmodeligen i de uppräknade be- 
hofven vara understucken, så vida man svårligen kan med- 
gifva, att herren varit någon sådan förutan. Därmed må 
nu vara huru det vill, så garanterades nu altsammaus af 
ständeme såsom en riksgäld, sedan konungen förut därmed 
afsagt sig all befattning och vidare tillgjörande lån, som till 
riksens ständers förvaltning genom fullmäktige öfverlämna- 
des under egit med instruction försedt contoir, som därföre 
blefve dem allena redo skyldigt. Detta contoir skulle till- 
höra emottagandet af den gamla riksgälds fonden jemte 
den nu antagande nya bevillning och krigshjelp. Och som 
ibland fonderna äfven calculerades på erhållande turkiska 
subsidier af 400 tunnor gull årligen, så länge kriget varade, 
och ett ifrån Holland gjörande lån af 1 million gyllen, så 
ägde contoiret rättighet utgifva förskrifningar eller sedlar 
till en viss inskränkt summa med därå löpande ränta på 
bestämd tid att betala. Fullmäktige uti detta contoir trenne 
af adelen och tvänne af de öfriga stånden borde till bibe- 
hållande af värkets anseende och credit vara männ, som 
icke begått fallissements. Hvart tredje år underkastades 
de revision, i hvilket afseende riksens ständer om revisorer 
ägde vidtaga tjenlig författning. Och borde konungen å 
detta contoir förses med creditive till nyttjande vid oförsedde 



56 Biksdaffen 17S9, 



händelser och af högstträngande ordsaker, efter som alltid 
fttrra tider vanligit varit. 

Huru oeh i hyad min sabsidierne inflatit^ är ieke be- 
kant, men att egne medborgare fannits och däribland den 
rike kammarherren baron Carl De Geer, som sökt hindra 
det från Holland gjörande utrikes lånet, vill med visshet 
försäkras. 

Krigsgärden inberäknad med 12 tunnor gnll gammal 
bevillning, som icke kunde minskas, utfordrade efter ut- 
skåttets upgift årligen 82 tunnor gull. Vid öfverläggning 
härom uti bondeståndet yrkades, såsom till lindring tje- 
nande, säteriers och frälsens skattläggande, åtminstone un- 
der påstående krig, adelsfanans indragande samt marks- 
räntans fördubblande, prästevederlagens afstående och kyr- 
kjocapitalens aflämnande m. m. Men som desse tillgångar 
ej voro så precise som behofven och det ej eller uti privi- 
legiimåhl var lika lätt att af hända den ena, som det varit 
att gifva en annan, så måste de beqväma sig att efter be- 
hörig proportion deltaga, ehuru det föreföll dem nog drygt 
Däremot konungen, hos hvilken ståndet beslutit i under- 
dånighet bönfalla om lindring, men som genom särskildt 
nådigt lämnadt företräde därutinnan dem förekom, försäk- 
rade om en plåts eftergift på hvarje mantal krono och 
skatte, jemte minskning i koppskatt, så mycket tillgån- 
garne det tillåter, då framdeles, förmodeligen af subsidie- 
medlen uti ständernes contoir någon inbetalning af konun- 
gen kunde ske, hvilket nådiga löfte dock sedermera icke 
finnes allmogen hafva till godo kommit. Huru för öfrigit 
uti hvad som på detta stånd blifvit reparteradt, likväl ge- 
nom afkortningar i anseende till föreburen oförmdgenhet 
brister 5 ä 6 tunnor gull, kan ses af bevillningsförordnin- 
gen och ständernes därvid fogade underdåniga skrifvelse. 
Då vidare fråga upstod om tiden till denna bevillnings 
utgjörande, som ståndet önskade blifva determinerad till 
2 ä 3 år, hvilket efter deras förlopp skulle föranleda till 
riksens ständers sammankallande, blef det dem bibragt, att 
sådant ledde till kränkande af 38:de § regeringsformen, som 
tillägger konungen endast en sådan rättighet, hvarföratan 
all determination af tid vore farlig så väl i anseende till 



Riksdagen 1789. 57 



rikets fiender som financer; men som prästeståndet påfun- 
nit en utväg att förena ofvannämnde grundlag med riksens 
ständers rätt att sjelfve utsätta sin bevillning och därtill 
föreslagit ett bevillningsutskått, som hvart tredje år, enär 
riksdag icke inom samma tid infaller, utaf riksens ständer 
i likhet mod riksdagsmänn måtte väljas och af konungen 
sammankallas med full rätt som riksens ständer bevillnin- 
gen, som nu åtages, jemka, reglera och efter omständig- 
heterna nedsätta, men aldeles icke öka eller förhöja och 
än mindre med några andra riksens ständers gjöromål, un- 
der hvad anledning som hälst, sig befatta, så önskade ko- 
nungen, att ståndet ville bifalla bevillningens utsättande till 
nästa riksdag med prästeståndets tilläggning angående ut- 
väljande af ett utskått utaf 2, 3 å 4 ledamöter från hvarje 
lähn för att hvart tredje år densamma jemka och öfverse, 
hvartill uppå gjord proposition enhälligt svarades ja. 

Borgareståndet åtog sig genom votering bevillningen 
till nästa riksdag och hvarigenom öfverläggning om den 
af prästeståndet ft^reslagna riksdagscommitté fÖrfÖU och i 
hvars ställe enligit hemliga utskåttets f[)rslag revisorer, i 
likhet med hvad rörande bancovärket förut vidtagit är, 
utnämndes. 

Hvad prästeståndet tillgjordt kan intagas utaf hvad 
åfvanförmält är, med tilläggning att de till ledamöter uti 
den omnämnda committeen föreslogo ett antal af 30 utaf 
sine medel. För öfrigit och då man eftersinnar, huru det 
förut öfverlämnadt personliga säkerheten åt enväldet och nu 
ville blåttställa ägendomsrätten för fåväldet, så måste man 
häpna öfver den jesuitiska anda, som denna gången upp- 
eldade detta stånd. 

Hos adelen slod det hårdt till. Den kunde ej förmås 
att hörsamma det af konungen under den 23:dje martii gifna 
yttrande angående likhet i tidens utsättande af bevillnin- 
gens utgjörande till nästa riksdag med sina medständer, 
och då det nu led till riksdagens slut, tog konungen under 
den 27:de aprill det beslut att sjelf gå upp på riddarehuset 
för att till sidstone försöka om r[idderskapet] och a [delen] 
kunde återföras till sin sannskyldiga pligt: rikets upprätt- 
hållande; utaf hvilket beslut ofrälse stånden lämnades del 



58 Biksdagen 1789. 



med tillsägelse att på sine kamrar afbida utgången. Beled- 
sagad af någre få personer^ utan förut gifven kundskap^ 
infan konungen sig på riddarehuset, intog sitt säte uti landt* 
marskalksstolen, under det vördade Wasa vapnet och däri- 
från underrättade ståndet om hvad som föranlåtit dess an- 
komst. Obehagliga omständigheter hade vållat, att han måst 
anse sig och adelen såsom på en tid skilde till säng och 
säte. Nu och då hans föresatts vore att återkalla sin för- 
skjutna maka, förväntade han sig af adelen i sådan väg 
all beredvillighet. Han ville väl egenteligen icke bestrida 
ståndet rättigheten att determinera tiden för sin åtagna be- 
villning, men då därmed voro förknippade de vådeligaste 
fölgder för land och rike, så ålåge det dem till undvikande 
af ansvar för medständer att i sådant frångå sin rätt. Öfver 
ämnet uppstod mångfaldig öfverläggning, och sedan adelen 
nu äfven nyttjade tillfället att för sina arresterade medlem- 
mars fösgifvande bönfalla samt därå till svars erhållit myc- 
ket nådiga complimenter, så uppå konungens gjorde pro- 
position beslöt r[idder8kapet] och a[delen] *) att med reser- 
vation af sin rätt och utan prsejudicat för framtiden, i an- 
seende till tiden, till nästa riksdag utsätta den bevillning, 
som r[idderskapet] och a[delen] i anledning af bevillnings- 
utskottets project sig nu åtagit Prästeståndets projeeterade 
committé kom således här icke i fråga, utan revisorer val- 
des i likhet med borgareståndet. Det var annars vid detta 
tillfälle, då policemästaren, lagmannen Liljensparre, figure- 
rade för 4,000 mann utanför riddarehuset på torget samman- 
skåckad pöbel, och torde i händelse adelen icke fogat sig, 
utgången blifvit nog blodig. 

Hittills de mast betydande riksdagconål. Såsom min- 
dre betydande kan anmärkas, att man var ense om en gåfva 
till hertig Carl för dess fäderneslandet gjorde utmärkte tjen- 
ster af 50,000 B:dr, men utaf hvad medel de borde tagas, 
antingen af banqven eller riksgäldsfonden upstod öfver- 
läggning, hvaraf resultatet blef, att banqven mot intresse 



*) Få konungens proposition svarades med blandade ja- och nejrop, 
de senare antagligen öfvervägande, men konungen förklarade förslaget 
bifallet och tillät ingen votering. 

Utg. anm. 



Biksdoffen 1789. Ö9 



borde dem förskjuta^ men ntaf riksgfildsfonden undfå åter- 
betalning. 

Ätt bos konungen aflägga tacksägelse för hnsbehofs- 
bränningens frigifyande voro de uti bondeståndet, hvaräst 
det genom votering afgjordes, icke så aldeles ense som i 
borgareståndet, hvilket efter någon öfverläggning genast 
därtill bifölL Oaktadt prästeståndets öfverdrifna nit att 
ingå uti alla håfvets afsigter, lärer förmodeligen dock blygd 
och skamm bindradt dem att i denna tacksägelse adresse 
deltaga. Hos adelen kunde vid en sak på bordet, sedan 
sista riksdag oafgjord liggande, ej något i sådan väg till- 
gjöras. 

Allmogen har annars denna riksdag reclameradt rättig- 
heten till befattning med banqven och dess garantie, så 
mycket mera som de nu äfven denna gång blifvit intagne 
uti det hemliga utskåttet och hvarom de uti protocollsut- 
drag gåfvo sina medständer tillkjänna, men hvarvid dock 
ingenting finnes hafva blifvit åtgjordt. 

Stockholms borgerskap erhöll af ständerne en solenn 
tacksägelse för deras besvär vid residencete bevakning, och 
bondeståndet önskade att af konungen erhållna tillstånd 
med sina frikorpser, vintermånaderna och så länge gami- 
sonsregimenterne ej äro tillstädes få gjöra biträde, jemte 
det Westmannaland och en del Stockholms lähn erbjudo 
uprättandet af fricorpser; för hvilket allt de på ett ganska 
smickrande sätt blefvo betackade. Äfvensom finska allmo- 
gens underdåniga tacksägelse för landets försvar och försäk- 
ran om en obrottslig trohet icke eller onådigt upptogs, utan 
med mycken nåd och ömhet besvarades. 

Sedan nu konungen, på sätt som förmäldt är, hållit 
sig väl med präster, borgare och bönder^ slöts riksdagen 
och riksdagsbeslutet utflirdades under den 28:de aprill, hvar- 
uti allt hvad gjordt och afhandladt blifvit finnes sanctio- 
neradt, Säkerhets acten och ofrälse ståndens privilegier dock 
undantagne. 

Denna riksdag beskrifves annars utaf dem, som den 
öfvervarit, för nog bullersam och personliga säkerheten högst 
äfventyrande, hälst nästan hvarje domestiqve så hos bättre 
som sämre folk var engagerad af policen, och genom hvilka 



00 Badets upplömnng. 



anledningar togos till misstankar, efterspaningar med mera 
dylikt. 

Strax efter det ständerne åtskilgts och i anledning af 
Säkerhets acten dissolverades rådet. Vid riksdagens början 
voro rådsherrame 19 till antalet, men vid slutet, sedan 
Stockenström tagit afsked och Falckengrén aflidit, allenast 
17, af hvilka sju: Hiäme, Bielcke, Yon Hermansson, Falc- 
kenberg, Bnnge, Rammel och von Bosen genast lämnade 
sina rådsstolar, Friedrik Sparre och von Dtiben ingingo uti 
konungens högsta nämnd, Beckfries och Carl Sparre fingo 
säten i allmänna beredningen, Liljecrantz blef president uti 
commerciecoUegio och Ridderstolpe uti bergscollegio samt 
Oxenstierna öfverstemarskalk hos drottningen. llvarft>rutan 
såsom riksråd, dock utan de med rådsämbetet förknippade 
gjöromål, bibehöllos riksdrotsen grefve Wachtmeister, gene- 
ralgouverneuren furst Hessenstein oeh riksmarskalken grefve 
Bonde. Genom befallning af den 28:de maji till samteliga 
domcapitlen i riket blefvo de äfven utstrukna utur kyrkjo- 
bönen: „Tig lefvande, allsmäktige Gud" m. m. 

I stället bekläddes konungens högsta domstol, som 
svarar emot den ft^rrajustitiaerevision med frälse: riksdrot- 
sen grefve Wachmeister, riksmarskalken grefve Carl Bonde, 
för detta riksråden friherre Friedrik Sparre och grefve von 
Dttben, generalauditeuren Malmerfeldt och revisionssekrete- 
raren friherre Köhler; ofrälse: hofrättsrådet Evelius, lag- 
männen Ahnger, Ulner, Hofgardt och Rogberg samt hofrätts- 
assessoren Jusslén. Frälset sitter till höger och ofrälset till 
vänster om konungens thron. 

Riksärendernes allmänna beredning, svarande mot an- 
dra divisonen i förra rådkammaren, intogs af frälse: riks- 
drotsen grefve Wachtmeister, för detta riksrådet grefve Beck- 
firies och friherre Carl Sparre, statssecreterarne von Carles- 
son, Schröderheim, friherre Ruuth och Franc, förutan hof- 
cancellairen, som härstädes äfven äger säte. Ofrälse: alltid 
en prästmann, som uti präste- och ecclesiastiqve mål blifver 
föredragande ledamot, nu för det närvarande biskopen ma- 
gister Wallqvist, cancellierådet Eliers jemte lagmännen Åhl- 
man och Håkansson. 

Ibland de första tromans offer åt Säkerhets acten var 



Kungliga ^crifvelser år 1789, 61 

här i landet landshöfdingen i Heinola baron Bobbert 
Wilhelm De Geer, hvilken den 18:de maji blef från sysslan 
entledigad. Han rar en måg af dfversten friherre Hastfer. 
Lama anstalter vid armeens framtågande^ så väl som en 
och annan obetänksam ntlåtelse, torde hafva Tärkat hans 
fall. Huru han f{3r öfrigit tänkt i afseende på finska sjelf* 
ständigheten^ lämnar jag därhän. 

Man lärer nu sjelf fannit att man tagit nog myeket 
för sig, ntaf hvilken anledning konungen under den 2ö:te 
maji utfärdade en kundgjörelse, innehållande hufvudsakligen: 
att som man genom alla här åfvan uprepade ändringar och 
författningar trodde sig hafva påhittadt bästa medlen till 
utrotande af partie agg och befordran af enighet, så för- 
säkrade konungen att icke bruka den honom förlänta magt 
och myndighet för egen räkning och mot enskyldte perso- 
ner. Han åtvarnade därföre undersåtarne för alla ovarsamma 
omdömmen öfver riksens ständers gjöromål och förmanar 
dem att innom sig qväfva allt hvad som kan leda till hämd 
och förföljelse mot alla så till sägandes revolutionens värk* 
tyg. Adelen försäkras, att en ädel börd icke så aldeles 
skall komma i förgätenhet. Prästerskapet tillförses, att hä- 
danefter som hittills utföra andans ämbete i förening med 
håfvets afsigter. Borgerskapet tillägges allt hvad konun- 
gens magt och tidens lägenhet tillåter att medela. Bonde- 
ståndet tillsäges för framtiden rättvisa och välgjärningar. 
Sluteligen beredes alla fyra stånden till utgjörande af en 
betungande krigsgärd, för hvars villiga betalande de pro- 
voceras inför Guds dom, och sist antydes så högre som 
lägre ämbetsmänn att gjöra hvar man rätt och uti utöfnin- 
gen af sina ämbeten följa de grunder, som instämma med 
konungens böjelse. 

Uti skrifvelse af den 15:de maji till samtelige biskop- 
parne befrias de från prästmötens hållande under varande 
krig, men underrättas i det stället om den nuvarande tid- 
sens angelägenhet, därnti bestående att församlingarnas 
lärare noga böra förmana sina åhörare till iakttagande af 
hustaflans andra artickel rörande politiska ståndet, till up- 
fyllande af hvilket åliggande kongl. Maj:ts nådiga vilja är 



Efter rikadagen 1769. Interimsregeringen. 



att hvar och en beständigt förblifver vid ein ordinarie 
beställning m. m. 

Från riksdagen hemkomne herredagsmänn ntaf det 
rådande tankesättet hafVa icke eller underlåtit att för de 
hemmavarande rättfärdiga sakemas förlopp. I sådant af- 
seende har riksdagsfallmägtigen för Norrkiöpings stad Da- 
niel Weijerin nppå nådig befallning fördt ordet, äfvensom 
herr biskopen Wallqvist nti uthändigadt så kalladt herda- 
bref, i grand af sin riksdagsmanna knndskap, utbreder sig 
öfver ämnet och om det intet kan ske för det närvarande, 
(som svårligen låter sig gjöra) åtminstone dock för efter- 
världen bjuder till att rättfärdiga både sin person och gjöro- 
mål. Assessor Giörwell har såsom anbefald låfskrifvande 
annalist långt förr, men ännu mera sedan han antog till 
motto: Sanning och lydnad^ meddelt allmänheten så mycken 
sanning, som lydnaden denna tiden kunnat medgifva, med 
flere författare af lika halt. 

Innan konungen afreste till bivistande af fälttåget i 
Finland, författade han under den l:sta junii en codicille 
till den af honom redan 1780 gjorde testamentariske för- 
fattning, äfvensom det förordnades en regering, hvilken 
efter meddelad instruction skulle besörja om regeringsåren- 
dernas obehindrade lapp. De herrar och män, som däruti 
suto, voro riksdrotsen grefve Wachtmeister, riksmarskalken 
grefire Bonde, för detta riksrådet grefve Beckfries, presi- 
denten grefve Munck generallieutenanten friherre Zöge von 
Manteuffel och statssekreteraren friherre fiuth. 

Återstår nu de detta år förefallne krigshändelser, hvar- 
vid man i lika ordning som förledit år först anmärker stora 
flåttans rörelser. Befälet hade nu som förra året hans 
kongl. höghet hertig Carl. Oaktadt allt menskligit bemö- 
dande kunde i anseende till en i Carlscrona efter förledit 
års sena sjötåg och vinterns förlopp utbruten samt seder- 
mera på flåttan om sommaren fortfarande sjukdom, mera 
liknande en härjande pest, densamma icke utlöpa förr än 
den 7:de julii *), bestående då af 21 linieskepp, 9 svåra 
fregatter och 10 större och mindre segel. Den 14 hade 

*) Bör vara den 6 juli. 

XJtg. anm. 



örlogsflottan under 1789 års fälttåg. 



redan så många tillsjnknad, att en fregatt måste detacheras 
till Carlscrona för att aflämna de sjuka och återhämta 
friska^ hvilket itererades den 20:de och 24:de med tvänne 
andra i samma ärende affärdade. Den 25:te kom fiendte- 
liga Cronstadske flåttan i sigte^ anförd af ammiralen Tschi- 
tschakoff ifrån 20 till 24 rangskepp stark, trenne tredäc- 
käre inberäknade, förutan fregatter och brännare. Följande 
dagen den 26:te om mårgonen, sedan vår flåtta blifyit för- 
deld i trenne divisioner, avantgardet 10 segel anfördt af con- 
treammiralen Liljehorn, corps de bataille 9 segel af hans 
kongl. höghet hertigen och arrieregardet 10 segel af öfverste 
Modée och erhållit lika ordres som förledit år att ingen lef- 
vande, som kunda föra befåhl, skulle stryka flagg, börjades 
attaqven 12 mil OSO ifrån Olands södra udde. Den fortfor 
hela dagen till mot aftonen, utan att någondera flåttan 
kunde tillvälla sig segern, som dock förmodades fulleligen 
hafva utfallit för den svänska, om andre divisionschefen 
contreammiralen Liljehorn fullgjordt sin skyldighet, men 
som ej allenast för egen del underlät lyda signaler och 
ordres, utan äfven hindrade värkställigheten af de skepps- 
chefers upsåt, som sådant fullgjöra ville, och hvaröfver herti- 
gen uti sin till konungen afgifna rapport högeligen klagar.*") 
De följande dagarne böd väl hertigen till att forcera fien- 
den till bataille, men som han allt höll undan utan att 
kunna bringas därtill och genom vindkastning kunde lägga 
sig emellan Carlscrona och svänska flåttan, så till att hindra 
sådant och som vinden tillika blef gynnande för Sundska 
flåttan till förening med den Cronstadske, så trodde herti- 
gen sig ej böra mäta svänska sjömagtens krigslycka mot 
en fördubblad styrka, utan gick den 31 julii till ankars på 
Carlscrona redd. Ej långt därefter visade de förenade fiend- 
teliga flåttorna sig utanför Carlscrona med 46 segel i linien, 
men som vid inloppet för mycket för dem var att äfven - 



*) Modée anförde avantgardet och Liljehorn arriergardet i stri- 
den. Den senares förhållande under striden har aldrig blifvit fullt 
iitredt, men sannolikare är, att han af sitt underbefäl ej blifvit åtlydd. 
Se för öfrigt Ehrenströms anteckningar I, s. 211; Schinkel-Bergmans. 
^Minnen" II, ss. 98, 99, m. fl. 

Utg. anm. 



64 Stora fioUan 1789, 



tyra^ gingo de strax därifrån, kryssade några dagar under 
Gottland; tog sedermera kosan åt Bevel och Gronstadt, 
hvarifrån de detta år icke vidare utgingo, utan i det stället 
bemannade sin skärgårdsflåtta, hvarom mera här nedanföre. 

Några dagar efter det vår flåtta blifvit förtöjd på 
Garlscrona redd och de sjuke förde i land^ utlopp öfverste 
Fust med 3 linieskepp och 4 fregatter*) i ärende att tvinga 
ryssarne från Porcala udd^ där fienden landstigit och up- 
kastadt ett batteri, hinderligit för gemenskapen emellan 
Sverige och Nyland, men expedition aflopp frugtlöst, och 
anses för en lycka, att han återkommen till Garlscrona 
med sjuk och utdödd besättning undvek falla i fiendteliga 
händer. 

Oaktadt, innan man hunnit recrutera en utomordentelig 
afgång, årstiden led in uti october månad, fants likväl 
nödigt att flåttan skulle löpa ut, som ock skedde, med en 
besättning af ryttare och bondedrängar. Väderleken var 
gynnande och expeditionen varade ej längre än 9 dygn, 
efter till all lycka ingen fiende träffades. Linieskeppen 
desarmerades genast, men fregatterne ej förrän mot slutet 
af november, hvarvid fregatten Minerva blef ett rof för lå- 
gorna. Cuttern Örn hade förut ej långt från inloppet 
till Garlscrona sjunkit med manskap och allt. Hvarförutan 
i början af sjötåget ryssarne tagit advisjagten Snappupp, 
samt utaf Göteborgska esquadren uti norsk, fölgakteligen 
neutral, hamn örlogsfregatten Venus af 40 canoner, om för- 
loppet hvaraf undersökning sedermera blifvit anstäld, eme- 
dan tillgången på vår befälhafvares sida till alla delar icke 
skall hafva varit så riktig. Sådant allt kan vara nog på 
ett år för att hafva ingenting uträttadt. 

Gontreammiralen Liljehorn blef för sitt förhållande 
stäld till ansvar för en af hertigen förordnad öfverrätt och 
dömd enligit sjöarticlarne att arqvebuseras, men understäldt 
konungen, som fÖrviste målet till ny undersökning. Svart 
kunde dock icke blifva hvitt och domen blef densamma. 
Han erhöll icke desto mindre ej allenast nåd utan ockbe- 

*) Det var den 25 augusti, således nära en månad senare. Fre- 
gatternas antal var 3. 

Utg. anm. 



Landtarmén 1789. 



löning af afsked och åtnjutande full lön i sin lifstid^ med 
tilläggning: för sin vid riksdagen konungen beviste nit och 
trohet. De; som roa sig med att alltid sätta håfyets gjöro- 
mål på svarta taflan^ påstå att Liljehorn haft hög befall- 
ning att en cas de bataille icke gjöra eller åtminstone 
undandraga hertigen erforderligit biträde, på det han icke 
måtte komma i tillfålle att förhållningsvis mot konungen 
skörda flere eller jemlika lagrar. Är det möjeligit, att äre- 
girighet och afvund kunna hos en konung förkålna kärle- 
ken till fäderneslandet, sitt arf och egit, hvad har man 
då att förvänta af undersåtare? Jag lämnar denna ohyg- 
geliga betraktelse och begifver mig till operationerne vid 
armeen. 

Den 5:te junii ankom konungen till Åbo, begifvandes 
sig vidare genom Helsingfors och Borgå till gräntsen, och 
den 23:dje sattes armeen i rörelse och på tvänne colonner 
under general Siegroth och generallieutenant Plåten, den 
förra från Kausala och den sednare från Ånjala, samman- 
stötte vid Werelä samt under konungens egen höga öfver- 
varo bortdref fiendteliga posteringar vid Kymmene älf, slog 
bro öfver och den 26:te lägrade sig på ryska sidan vid 
Mäckikaufvola. Ryssarne sammandrogo då sine längs älf- 
ven stående posteringar på Uddis malm, där de genom för- 
stärkningar ifrån Kaipiais och Davidsstad formerade en 
corps d'armée, som troddes än mera förstärkas från Frie- 
drikshamn, hvarföre konungen med en del af armeen gick 
till Wiala för att där vara samma förstärkning till mötes, 
men som den ej kom, marcherade han den 28:de om mar- 
genen mot Uddis malm, hvaräst fienden efter 5 timmars 
blodigt fägtande, och sedan den utaf general Plåten blifvit 
tagen i flanqven, blef tvungen att retirera och med förlust 
fly till Kaipiais. Te Deum söngs på valplatsen jemte det 
byte gjordes och fångar togos, hvarefter armeen återvände 
till sitt förra läger. 

Sedan Savolaxske troupperne dragit sig längre upp i 
landet och således utur communication med general Kaul- 
bars, som med armeens vänstra flanqve åfvan om Eeltis 
skulle occupera fienden, beslöts att upsökja honom på Frie- 
drikshamske vägen för att åtminstone åstadkomma diver- 

5 



66 Landtarmén 1789. 



sion. I sådant ändamål npbröt armeen den 1 jalii ifrån 
Mäckikauvola, hvaräst en brobetäckning blef qvarlämnad, 
och sedan fienden af konungens lifgardie blifrit delogerad 
från Wiala, fortsattes marchen på trenne colonner för att 
mötas vid Likala^ som inträffade den 3:dje påföljande. 

Efter detta intog generalen grefve Meijerfeldt med ar- 
meens högra flygel gräntsen vid Abborforss, hvaräst rys- 
sarne utan särdeles motstånd lämnade sina förskantsningar^ 
äfvensom vid Pyttis, dragandes sig från Hirveskoski genom 
Broby ända till Suttula, dit våra ankommo den 8:de, och 
hvaräst fienden gjorde hårdt motstånd, men efter det ko- 
nungen sjelf dit anländt och den 16:de gjorde ytterligare 
försök, måste fienden lämna denna post och retirera sig 
öfver Kymmenegård till Högforss, hvilket betydande pass 
den 18:de af våra intogs. 

Under det detta förehades hade generalen baron Kaul- 
bars fått ordres att med armeens vänstra flygel framkomma 
öfver Keltis åt Werelä samt secunderad af ett detachement 
på Likala vägen intaga Eaipiais. På frammarchen till- 
bakaslogs fiendens förtroppar, men då hufvudstyrkan rå- 
kades innom retrancherade högder och soutenerade en stark 
eld; fann generalen sig föranlåten att draga sig tillbaka^ 
återmarcherade till Werelä, svängde bryggan och posterade 
sig en defence. Fienden fölgde efter till nämnde by, be- 
mästrade sig bryggan genom på båtar öfversatta lätta troup- 
per och tvang generalen att öfvergifva sin påst och ytter- 
ligare retirera mot Anjala, h vilken gård tillika med hvad 
icke af magasinet kunde bärgas då afbrändes. Fiendteliga 
upsåtet var att taga Likala armeen i flanqven eller ryggen 
och genom skogen couppera Elimä magasin, som innehade 
så egit som det från Ånjala bärgade förrådet, hvilket dock 
allt förekoms. Undsättning kom till Elimä och general 
Plåten drog fram till Wiala för att sauvera flanqven. Efter 
gifna upbråttsordres från Likala återkom konungen i det- 
samma från Högforss, marcherade öfver broarne åt Anjala, 
skickade generalen grefve Hamilton förut med secourse, 
som skilgde general Eaulbars från befälet, tog med sig 
hans troupper, återdref fienden till Hummeljoiki och så vidare 



Landtarmén och skärgårdsflottan 1789. 67 

till Werelä tillbaka på egen gräntS; hvaräst han intog sina 
förra stationer vid älfven^ äfvensom yi yåra, hvilket allt 
det ena med det andra föreföll från den 16:de till den 
21:8ta jalii. 

General Kanlbars blef för denna retraite vid general- 
krigsrätt stäld till ansvar och den 17:de september dömd 
att arqyebnseras. Hans förhållande ymsom lastas, ymsom 
ursäktas. Somliga vilja påstå, att han spelt samma role 
till lands, som Liljehorn till sjös. Jag lämnar det därhän, 
men uppå hertigens förbön blef han värkeligen, såsom ett 
utbyte mot Liljehorn, till lifvet benådad, dock ej belönt. 

Vägen till Friedrikshamn stod således på denna sidan 
ej att hindras; hvad som skulle göras borde ske med ar- 
meens högra flygel i förening med skärgårdsflåttan. Ko- 
nungen tog derföre den 28:de julii sitt högqvarter på Eym- 
menegård, haf^andes under sig general Plåten, hvaremot 
grefve Meijerfeldt fick befålet öfver Werelä armeen. 

Skärgårdsflåttans hufvudstyrka anfördes, under ko- 
nungens öfverinseende, utaf öfverammiralen grefve Ehren- 
svärd och hade sin station uti Svensksund. Den öfrige 
delen var placerad på särskilda ställen till skärgårdens för- 
svar och hindrande af landstigningar. De vid Svensksund 
varande utgjorde ett antal af 43 större och mindre segel. 
Fiendens, fördeld i tvänne escadrer, vid Friedrikshamn 82 
och Aspö, inloppet från sjösidan, 28, var tillsammans 110; 
till hvilken öfverlägse styrka den förut nämnde för oss 
mindre gynnande Öländska affairen hufvudsakeligen bidrog, 
och som försatte fienden i stånd att herska i Finska viken 
och nu äfven att befria Friedrikshamn. Den commendera- 
des utaf printsen af Nassau-Siegen, som den 15:de augusti 
nödgade en vår vid Korkiansari liggande division efter 5 
timars träfifning, för att ej af fienden blifva coupperad, 
retirera till Svensksund, hvarefter Friedrikshamnska fiendte- 
liga esqvadren fattade posto vid Korkiansari, äfvensom Aspö 
esqvadren den 23:dje drog sig närmare Svensksund. Emel- 
lan båda desse esqvadrer befant sig den 24:de om marge- 
nen vår flåtta och hotades med attaqve. Emedlertid hade, 
så godt som i hast kunnat skje, fyra sund blifvit försänkte 



68 Slaget vid Svenskmmd 1789, 



emot Korkeansari, för att ifrån den sidan, såsom starkast, 
hindra fiendens företag. Förmiddagen kl. 10 börjades ac- 
tionen och varade till kl. 7 om aftonen, då Aspö esqvadren 
blef tvnngen att retirera, strök flagg, vi tagit fångar och 
värkeligen hade segren i våra händer, men då vid lag hade 
ock fienden hnnnit förstöra försänkningarna och med däri- 
genom bragte galerer och canonslupar formerade linie, som 
föranlät våra mot dem göra vändning och ändteligen efter 
utstånden häftigaste eld kl. 9 retirera, som varade under 
ständigt förföljande till kl. 2 om natten, då så väl som föl- 
jande dagen flåttan samlades under Svartholms fästning. 
Vår förlust, utom tvänne förut af fienden tagne fartyg, be- 
stod, förutan manskap och åtskillige käcka officerare, uti 
6 större och några mindre, jemte det 22 transportfartyg 
försedde med allehanda behof för anneen och flåttan, lig- 
gande vid utloppet af Kymmene älf, af oss sjelfve blefvo 
upbrände. De öfrige fartygen voro icke mera skadade än 
att de efter 14 dagar voro färdige att åter löpa ut. 

Printsen af Nassau lät uti utländske tidningar om 
detta sjöslag införa relation, hvilken såsom på flere sätt 
oriktig härifrån på hög befallning replicerades. Större de- 
len bestod i petitesser och ordekrig, men sanningen var 
beklagligen den, att vi oaktadt mycken bravoure och vär- 
keligit hjeltemod förlorade och fingo stryk. 

Grefve Ehrensvärd skall tillstyrkt undvikande af ba- 
taille, åtminstone till dess försänkningarna kunnat med mera 
besked blifvit förrättade, emedan vår flåttas läge i öfrigit 
var fördelaktigt, men konungen skall ansett det för kåst- 
samt. Man hushållade nu, då man i så mångfaldiga andra 
fall förut så mycket mera hade slösat. Grefven missnögd 
lämnade strax därpå befälet och tog icke långt därefter 
afsked. 

Som nu flanqven å sjösidan var öppen, så blef det en 
nödvändighet att å landsidan retirera. Dessförinnan for 
konungen bort till Helsingfors, men förordnade förut om 
magasinernas brännande vid Högforss och lämnade general 
Plåten omsorgen för retraiten, hvilken ryssame bjödo till 
att afskära den l:sta september om mårgonen vid Högforss, 
Jäppelä och Kalliokoski samt på sjösidan från Sunila och 



Landtarmén och skärgårdsflottan 1769. 69 

Qvarnby och sluteligCD vid Heinlax samt sist vid Broby, 
hvilket allt misslyckades, emedan våra troupper och batte- 
rier agerade i det längsta, tills största delen af armeen och 
i synnerhet trossen var borta och arrieregardet småningom 
dragit sig undan. Vid Broby, där de sluteligen landstigit, 
mötte öfverste Schverin dem tidigt och uppehöll dem till 
dess våra troupper innom egen gränts voro satte i ordning 
för att förbjuda dem vidare försök. 

Konungen, återkommen ifrån Helsingfors, tog högqvar- 
ter i Lovisa och sedan belägenheterne och årstiden hindrade 
på denna sidan af landet vidare operationer, posterades 
armeen efter omständigheterne för att emottaga vinterqvar- 
ter. Hvilka för att taga i ögnasigte så väl här som vid 
den uti Savolax förlagde delen konungen den 19:de octo- 
ber anträdde resan ifrån Lovisa genom Heinola och S:t 
Michel till Seminge nära invid Nyslott och retoumerade 
långsmed gräntsen till Borgå, hvarifrån vägen fortsattes 
till Stockholm, öfverlämnandes öfverbefalet till grefve Mei- 
jerfeldt. 

Vid skärgårdsflåttan har i öfrigit ej något särdeles 
förefallit, emedan den emot ryssarnes här i Finska viken 
stationerade stora fartyg ej kunde något uträtta. — I bör- 
jan af julii månad blefvo vi utaf ryssarne delegerade ifrån 
ett batteri vid Porcala, hvarifrån att tvinga fienden öfverste 
Fusts expedition påsyftade, men aflopp som ofvan är för- 
mält. Fienden stälde sin upmärksamhet uppå de uti denna 
farled allt ifrån Eknäs liggande och hela sommaren öfver 
ihopsamlade transportfartyg, dem antingen att borttaga eller 
upbränna och i sådant afseende fastade sig uti september 
månad vid Barrösund och på Elgsö landet, under skygd af 
sina utanför liggande linieskepp, byggde batterier, hvarifrån 
de dock utaf Dal-fricorpsen under herr öfverste-kammar- 
junkaren friherre Mauritz Armfeldts anförande med mycket 
mannamod den 30:de sagde månad blefvo fördrefne. Ett 
ryskt linieskepp lopp vid samma tillfälle på grund, snopa- 
des och upbrändes af ryssarne sjelfve. Den 5:te october 
försökte ryska skeppen att åtkomma våra där liggande ga- 
lerer, men förgäfves. De lämnade dock icke vår skärgård 



70 Kriget 1789. 

förr än i början af november, då vinter och is körde dem 
därifrån. 

Genom allt detta kommo ändteligen höga veberbö- 
rande i erfarenhet om nödvändigheten att till ett annat 
fälttåg vara betänkte på bättre försvarsanstalter i skärgår- 
den förmedelst batteriers anläggande å de ställen, som så- 
dant fordrade; och räknar man billigt för en lycka att be- 
fästandet af inloppet till Hangöndd ntgångne vinter med- 
hants, emedan fiendteliga fartyg genast i våras efter isens 
bortgång gjorde försök att där fasta sig, men med grofva 
batteriecanoner blefvo afriste. 

Den afskume sjöcommnnication emellan Sverige och 
Nyland ökade emedlertid obeskrifveligen landets tunga, för- 
medelst långväga transporter af allt hvad till armeens sub- 
sistence så i ett som annat kunde erfordras, hvilket vid 
obeqväma årstider föll odrägeligare än sjelfva kriget; och 
som äfven föranlät konungen att genom en ganska eom- 
plimenteuse skrifvelse i slutet af detta år till herrar lands- 
höfdingame förordna, det borde säterier, prästegårdar och 
boställen vid skjutsningar och transporter vara behjelplige. 
Man må gjerna anse den för en nedrig menniskja och van- 
slägtad medborgare, som under skygd af privilegier vill 
undandra sig ett gemensamt fäderneslands försvar; men 
härvid är anmärkningsvärdt, att samma lag eller Säkerhets- 
acten, som värkeligen befriar sagde fastigheter från skjuts- 
ningsbesväret, har man sig likväl åberopat, då man nu dem 
detsamma ålade. Allt utgjordes icke destomindre så ntaf 
adel som präster och ståndspersoner i likhet med menige 
allmogen, utan knöt och missnöje, ej att förtiga det stä- 
derna, då faldtcassan var i behof, med ansenliga penninge- 
summor understödde. 

Operationerne i Savolax börjades något tidigare och 
tyckes som fienden velat draga upmärksamheten dit, åt- 
minstone så länge och till dess han genom Öländska slaget 
vann öfvervigten i Finska viken. Efter ett tappert motstånd 
vid Kyrö och Porosalmi den ll:te och 12:te junii måste 
general Stedingk gifva vika för myckenheten och draga 
sig tillbaka åt S:t Michel, Jockas och Jorrois, hvarigenom 
Pumala posteringen föll i ryska händer och fem kyrksock- 



Göi-an Magnus Sprengtporten. 71 

nar blefvo blåttstälde for fiendtelig brandskattning. Men 
sedan genom svänska armeens öfvergång vid Werelä och 
slaget vid Uddis malm fiendteliga styrkan nödgades dela sig; 
måste fienden efter lidet nederlag nnder general Scboultzes 
anförande den 21:sta julii vid Parcumäki lämna Savolax 
och draga innom egen gränts, hållandes sig dock qvar vid 
Pumala så detta som följande året till fredsslutet. Öfver 
denna seger afsöngs i Stockholm och på svänska sidan Te 
Deum^ men i Finland hann man ej därmed. 

Emellan våra och fiendteliga canonsluparne i Saimen 
föreföll i början af septembris ej långt från Randasalmi 
någon affaire, som äfven utslog till vår fördel. 

Ibland de vid Porosalmi commenderande ryska gene- 
raler befann sig jemväl för detta svänske öfversten Georg 
Magnus Sprengtporten stridande mot sitt fädernesland. Han 
blef därstädes ganska illa blesserad; kom med plats undan 
till sitt förra boställe Brahelinna och så vidare till Will- 
nianstrand. Efter löfte här frammanföre får jag här an- 
märka åtskilligt honom rörande. Han var halfbroder till 
den vid 1772 års revolution omnämnde generalen Jacob 
Magnus Sprengtporten^ upfödd såsom kadett uti högstsal. 
konung Adolf Friedriks håf, började sin tjenst uti Pommer- 
ska kriget; nyttjades vid de åfvannämnda år från danska 
sidan hotande oroligheter; ådagaläggande därvid och allt 
framgent egenskaper af en käck och oförskräckt officer; 
hvilka åtfölgdes af konungens nåd. Han blef således gan- 
ska tidigt öfverste vid Savolax regimentC; förenadt med 
chefskapet för brigaden, hvarvid honom anförtroddes recog- 
noseringarne af gräntsen jemte hvad mera till dess försvar 
tjena kunde. Hans inrättningar därvid vittna om nit och 
insigt samt gjorde honom förtjent af Finland i synnerhet, 
ej mindre än fäderneslandet i allmänhet; och hade han vis- 
serligen för det närvarande varit bättre att behålla än 
mista. Han stod ock ganska väl en tid bortåt vid håfvet; 
så att nästan ingenting vägrades ntaf hvad han ville hafva 
fram; men fick så väl som mången annan sluteligen erfara 
att håftrapporna voro slippriga. Något positif torde han 
varit uti sina prsetensioner; som värkade konungens önskan 
att blifva af med honom. Afvundsmänn lärer han ej eller 



72 Göran Magnus Sprengfporten, 

hafva varit förutan^ men något täta courer hos högstsaL 
hennes Maj:t enkiedrottningen jemte hertig Friedrik Adolf; 
hvilka det regerande håfvet med liknögdhet icke kunde 
anse^ skyndade på hans fall. Han befaltes att resa emot 
erhållande respenningar, och vägen togs genom Syssland 
och så vidare genom Berlin till Paris. För att därstädes 
ft)rmå honom söka emploi uti det då påstående american- 
ska kriget, indrogs respenningarne, men som han ej fant 
sig däruti och kom i behof, tog han 1780 afsked från sven- 
ska tjensten och erhöll tillstånd att sälja sin indelning emot 
4,000 R:dr, redde sig ut så godt han kunde, kom hem, 
gjorde ansökning om pension, men feck intet. For åter ut 
1785, engagerade sig uti halländsk tjenst, hvaräst oenig- 
heterna emellan ståthållaren och nationen stundade till ut- 
brått, hvaruti att deltaga han lärer hafva ansett äfventyr- 
ligit, och som icke eller borgaresubordination anstod honom, 
blef han ej gammal där, utan kom hem 1786, bivistande 
såsom antirojalist riksdagen. Vid samma tillfälle lärer för- 
modeligen med ryska ministern blifvit aftalt om hans enga- 
gement uti ryska tjensten. Efter riksdagens slut kom han 
till Finland, reglerade sin hushållning och arfskapet efter 
då mera aflidne generalen Jacob Magnus Sprengtporten 
samt tillika, som vill sägas, gjorde sig ft^rsäkrad om visst 
folk här i landet. Mot hösten fortsatte han resan till Pet- 
tersbourg och lämnade förmodeligen för sista gången fä- 
derneslandet. Honom åtfölgde hans 15 åriga son tillika 
med en conducteur vid fortificationen vid namn Johan Al- 
brecht Ehrenström. Vid denne sednare, som förstått kån- 
sten att bemästra sig Sprengtporten s hela hjerta, är att 
märka, det han uppå honom var en af svänska håfvet be- 
soldad spion. Sprengtporten kom däraf icke i erfarenhet 
förr än uti Cherson, hvaräst han föranstaltade om dess 
gripande, men denne var lycklig och komm undan med en 
halländsk köppman till Pettersbourg, hvarifrån ministern 
von Nolcken vidare fortskaffade honom till Sverige. Han 
hade annars säkerligen icke såsom legationssecreterare con- 
trasigneradt Werelä fredstractaten. — Uti ryska tjensten 
befordrades Sprengtporten till generalmajor och kammar- 
herre samt hedrades med S:t Anne orden och under sådan 



Sprengtporten och kriget 1789. 73 

caractere åtfölgde kejsarinnan till Cherson och blef seder- 
mera en hufvudacteur uti det olycksaliga kriget mot Sverige, 
Hemma uti fäderneslandet blef han efter föregången stäm- 
ning af den 22:dra julii detta år af kongl. Åbo håfrätt den 
9:de februari 1790, som den 15:de påföljande martii utaf 
konungen faststäldes, såsom innom riket godsägande svänsk 
adelsman och uti sådan egenskap mot fäderneslandet afvog 
sköld förande, contumaciter dömd förlustig adeligit namn 
och rättighet^ samt där han ertappas, att halshuggas och 
emedlertid vara fridlös innom rikets gi*äntser och landamä- 
ren. Sådane äro nu, i korthet sammandragne, denne man- 
nens in- och utrikes öden, vid eu ålder af några och 
fyratio år. 

Vid Parckumäcki slag ertappades och fängslades af- 
skjedade öfverstelieutenanten Georg Friedrik Tigerstedt, 
såsom den där meddelt fienden underrättelser, låtit bruka 
sig till spion och i sådant ändamål erhållit penningar, till 
hvilket allt ryske general Schoultzes eröfrade faldtcancellie 
gaf anledning. Han var bofast svänsk undersåte uti Savo- 
lax, känd af sin advocature intet alltid på den goda sidan, 
öfvertygades och dömdes af kongl. Wasa håfrätt den 4:de 
martii 1790 att halshuggas; — exequerades strax därefter, 
hvarken sörgd eller saknad. 

Hittils svänska armeens operationer för innevarande 
år. Låfskrifvare hafva uti dem funnit ett rikt ämne till 
utbredande af sina talanger. Det är understundom fÖr det 
närvarande en nödvändighet att konungar smickras med 
låftal och undersåtare tillfredsställas med segersånger, men 
eftervärlden äger rätt att fordra sanning. Det är sanning, 
att svänska härförare och soldater icke vanslägtadt från 
sina tappre förfader, men att strida emot en i mångdubbel 
styrka öfverlägsen fiende, då ej lycka och försigtighet af- 
passa tillfällen, kan ej altid aflöpa med seger. 

De så detta som förra året tagne fångar, hvilka up- 
gåfvos till ett antal af 1,100, sysslosattes emot 4 skilling 
om dagen, vid Haga kongl. lustpark. 

Det förledit år med Dannemark slutade stillestånd för- 
vandlades för det innevarande genom engelsk och preusisk 
mediation till en fullkomlig neutralité. 



74 Krigsrätter i Sverige och Finland. 

Öfver öfverste Tranefeldt och öfverBtelieutenanterne 
baronerne Frisendorff och Funck förordnades i afseende på 
Qvistrumska affairen generalkrigsrätt. Allmänheten och en 
del ibland dem, som äfven borde tänka något sundare, för- 
modade jemväl på denna sidan någon motvilja eller under- 
handling med fienden hafya varit å farde, emedan adels- 
mann, officer och förrädare i deras ögon nu för tiden var 
ett och detsamma, men vid undersökningen befants de un- 
der tilltal sattes fel endast bestå uti ordrebrått, som förso- 
nades med suspention och lönens mistande på längre och 
kortare tid. 

I grund utaf den rådande riksdagstonen var det nu 
mera ej någon fara vid att låta arrestera de vid finska ar- 
meen bråttsliga regementschefs och officerare, hvilka efter 
hand ankommo till Stockholm, insattes på Friedrikshof och 
hvarefter generalkrigsrätten den 14:de martii kom uti acti- 
vité, hvarjemte krigsrätter förordnades uti Finland på sär- 
skilda ställen, allt efter armeens läge, för att anställa un- 
dersökningar och införskaffa uplysningar, hvarvid ej spar- 
des hvarken flit eller nit. Därmed utdrogs dock hela året, 
utan att något vidare hufvudsakeligen tillgjordes, förutan 
hvad angår majorerne Klick och Jägerhorn, capiteinerne 
Ladou och Glansenstierna samt cornetten von Essen, hvilka 
i januari och februari månader detta år funno rådeligit att 
genom flygt på ryska sidan försätta sig' i säkerhet. 

Majoren och öfveradjutanten Carl Hindrick Klick, måg 
till generalmajoren Armfeldt, är till last taget, att han varit 
i samråd och öfverläggning samt" äfven författare af den 
till ryska kejsarinnan afsända note. Finska armeens för- 
bundsskrift och det så kallade avertissementet med flere 
hithörande skrifter, dem sjelf underskrifvit och jemväl där- 
till anmodat andra. 

Majoren och öfveradjutanten Johan Anders Jägerhorn 
först gjort proposition om noten till kejsarinnan, densamma 
underskrifvit och fortskaffat samt äfven återhämtadt svar, 
arbetat på en plan hörande till Finlands sjelfständighet, 
omtalt konungen vara i fara att innan dess afresa från 
Finland förledit år blifva arresterad, haft under utarbetning 
ett så kalladt nordiskt förbund, som i flere finska posses- 



Domen öfver de förrymda anjalamännen. 75 

sionaters namn till kejsarinnan memorialiter skulle insinn- 
eraS; varit i nära bekantskap med för detta svänske öfver- 
sten Sprengtporten. 

Gapitein och stabsadjatanten Gnstaf Wilhelm Ladou 
varit stadd i beskickning från finska armeen vid Anjala 
tillika med capitein Glansenstiema och afskedade majoren 
Ramsay på Nynäs, svåger till Jägerhorn, för att underrätta 
savolaxska corpserne om de steg den tagit, afvetat den plan, 
hvarmed Jägerhorn varit sysslosatt och gemensamt med 
Glansenstiema och von Essen förehaft högst farliga och 
tillämnade revolutioner innom landet. 

Gapiteinen Lorentz Seinholdt Glansenstiema, svåger 
till för detta svänska öfversten Sprentporten, afskedad, dock 
med tillstånd att få stå qvar i armeen, varit i lika beskick- 
ning som capitein Ladou, sökt förmå savolaxske chefs att 
med troupperne draga sig innom gräntsen för att undvika 
ansvar inför riksens ständer, hvilka, om ej konungen ville, 
landshöfdingen baron De Geer jemte de finske landshöf- 
dingarne skulle sammankalla, tält om faran för konun- 
gen att blifva arresterad, deltagit med sin svåger Sprengt- 
porten i conspiration rörande Finlands sjelfständighet och 
medvetat major Jägerhorns plan till det nordiska förbundet. 

Gornetten Didrick Adolf von Essen, tillika med Ladou 
och Glansenstiema haft för händer högst farliga och till- 
ärnade revolutioner innom landet. 

Alla dessa graverande omständigheter hafva inlupit 
vid de hos generalkrigsrätten öfver generalen Armfeldt och 
öfversten baron Hastfer skedde undersökningar, hvaröfver 
de åfvannämnde brottslige väl icke fingo tillfälle sig för- 
klara, men som de icke desto mindre genom sitt afvikande 
tagit sak å bak, och ingen annan ordsak till deras flygt 
kunnog var, de äfven till fienden öfvergått, hvarifrån ej 
någon af dem, oaktadt lysningar och efterspaningar, allt 
hittills tillbaka kommit; ty har generalkrigsrätten till följe 
af krigsarticklarne ansett dem, såsom de där åsidosatt sin 
eds och trohets pligt mot konung och fosterland och under 
varande krigsoroligheter, då deras tjenst som mast tarfva- 
des, till fienden öfverlupit, hafva förvärkat adeligit namn 
och frihet och fördenskull pröfvat rättvist, det deras namn 



76 De förrymda ai^alamäntiem dom. 



på galgen anslås, deras ägendom hemfalla kronan och, om 
de ertappas, med lifsstraff anses och arqvebuseras, samt 
emedlertid öfver hela Sveriges rike och dess underlydande 
landskaper fridlöse jförklaras. Domen understältes konun- 
gen, som den stadfäste med ändring af halshuggning i stäl- 
let för arqvebusering och tillika förordnadt, att deras namn: 
Carl Hindrick Gustafsson, Johan Anders Friedriksson, Gtu- 
staf Wilhelm Friedriksson, Lars Reinholt Larsson och Di- 
drick Adolf Carlsson med målade bokstäfver på en bläek- 
tafla, däråfvanföre bör finnas en kort inscription, som visar 
deras brått och dom, upspikas på kåken i Stockholm, Abo 
och Wasa, i vanlig ordning af execution i lifssaker, i an- 
ledning hvaraf den under den 13:de october därmed lik- 
stämmigt afkunnades och sedermera värkstältes. 

Under konungens vistande i Spaa tvänne år härefter 
eller 1791 erhöll cornett von Essen nåd, till följe hvaraf 
enligt befallning till konungens befallningshafvande hans 
namn från kåkarne blifvit utstrukit, men huruvida han utaf 
samma nåd sig vidare begagnat och till riket återkommit 
eller om förbehållet blifvit att icke återkomma är mig 
icke bekant.*) 

En afskedad capitein vid namn Ollongren jemte flere, 
som korresponderadt öfver gräntsen och i tal och svar varit 
något utlåtiga om kriget, sjelfständigheten m. m., erhöUo 
fria husrum på Sveaborg och Svartholms fästningar. 

Något vidare af värde finnes detta år ej hafva pas- 
seradt. 

1790. 

Till en början kan man ej undgå anmärka de punc- 
ter och vilkor, med hvilka ryska kejsarinnan skulle önska 
se freden i norden återstäld, i synnerhet i anseende till 
konungen af Sverige, ehuru förhateligit och stötande dess 
anfall varit, och hvilka i början af januarii månad genom 
grefve Ostermann blefvo tillstälde ryska ministern i Berlin, 
grefve von Nesselrode, bestående, förutan betygande af en 
alfvarlig ånger: l:mo Att fredsfördragerne i Nystad och Åbo 
återställas till sin fulla kraft. 2:do En allmän och oin- 



♦) Återkommen och i tjenst vid lifcuirassiererne. 

Förf. not. 



De ryska fredsvilkoren. Örlogsflottan, 11 

skränkt amnestie för båda magters undersåtare^ som nnder 
varande krig antingen blifvit stälde under lagligt tilltal 
eller ock öfverlupit och burit vapen mot deras fädernesland. 
3:tio Så vida det vore oförsigtigt att endast förlita sig på 
konungens af Sverige redlighet, sedan hans upförande visat, 
hvad han varit i stånd att kunna sig företaga, så borde 
säkerheten af denna fred innefattas uti en grundlag, som 
förbjöd konungen att börja krig, under hvad förevändning 
som hälst, utan riksens ständers samtycke och hvilka i 
händelse af försvarskrig äfven borde sammankallas. 4:to 
Att i freden med Sverige Ottomanniske Porten aldeles icke 
får nämnas eller dessa krig någonsin med hvarandra få 
sammanblandas. Huru anstötliga dessa vilkor voro är ej 
svårt att finna, och då utrikes håfven äfven ansågo dem 
för vanhedrande, kan man lätt föreställa sig hvad man borde 
göra i Sverige. Man rustade både till sjö och land. 

Det är sant att en förödande sjukdom gjorde förledit 
år stora flåttan så godt som inactiv, men så lära anstal- 
terna i Carlscrona icke eller varit de bästa. Sådant för- 
^nlät konungen att redan vid förledit års slut därstädes 
nedsätta en committée, bestående af ordföranden presiden- 
ten grefve Munck, generalmajoren Toll, contreammiralerne 
af Chapman och Nordenskiöld, hvilka ej allenast hade att 
vidtaga anstalter mot sjukdomens vidare utbredande, utan 
ock för innevarande år bestyra om utredande. Deras värk- 
samma nit och oförtrutna bemödande har man näst Gud 
att tillskrifva farsotens hämmande och att flåttan så tidigt 
och talrik detta år kunde börja operationerne. 

Under hans kongl. höghets hertig Carls befähl nu 
som de förra åren utlåpp flåttan ifrån Carlscrona den 30:de 
aprill och bestod af 25 linieskepp, 10 liniefregatter, 15 
mindre fartyg, 2 brännare, 2 bombkitsar och 1 sjukskepp, 
tillsammans 55 större och mindre segel, ställande sin kosa 
åt Finska viken. 

Göteborgska esqvadren, bestående af 1 linieskepp, 3:ne 
fregatter och 1 cutter voro äfven här inberäknade och del- 
togo i Finska sjötåget, sedan de först om våren hem eskor- 
teradt våra tvänne ostindiska skepp Prints Gustaf och Göte- 
borg, hvilka i anseende till krigsoroligheterna varit föran- 



78 Stora flottan 1790, 



låtna att vintra i Portsmonth i anseende till lyska capares 
å dem använde npmärksambet Linieskeppet af denna 
esqyader, benämndt Lovisa Ulrica, en förbygd ostindiefa- 
rare, var dock icke med, ntan hände den olyckan, att det 
nti öppen sjd den 9:de angnsti vid Wingöen i Cattegat tog 
läck och sjönk, hvarvid större delen af besättningen om- 
kom, och hvarom undersökning anstältes, men hvars resul- 
tat jag icke känner. 

Utaf Garlscrona esqvadren hade redan den 4:de martii 
capiteinen baron Rudolf Cederström på recognoscering med 
fregatterne Jarramas och Ulla Fersen utlnpit till Hangö, 
bvarifrån sedan fåndrik Eskolin recognosceradt lifländska 
vallen och funnit allt i önskelig säkerhet, fregatterne under 
halländsk flagg den 17:de martii inlupo till Eogervik, hvar- 
äst fienden hade ett betydande varf och därtill erforderligit 
nederlag, som bevakades af ett litet castell, hvilket genast 
af landstigna 110 man intogs och ville af 350 man ryssar 
undsättas, men genom eld från fartygen hindrades, hvar- 
efter svänsk flagg hissades och man vidare fortfor att för- 
nagla canonerne, utkasta krutet i sjön och tvingade com- 
mendanten därstädes att antända magasinerne, hvarmedelst 
några och 50,000 tunnor mjöl, gryn och säd jemte 400 
mastspiror, en myckenhet tillhuggit skeppsvirke samt be- 
klädnings-, ammunitions- och skeppsutrednings-persedlar 
skall hafva gått förlorade. Efter väl förrättadt ärende gick 
manskapet om bord och fregatterne afseglade samt åter- 
kommo den 19:de om morgonen till Hangö, sedan de lupit 
fara att på Rogerviks redd blifva fasthållna uti isen, åter- 
förenande sig sedermera med hufvudflåttan. Förlusten för 
fienden var betydande och entreprisen förtjente belöning. 
Cederström blef major och riddare, Eskolin lieutenant och 
de öfrige officerarene fingo värjor. 

På lika sätt var hertigen sinnad att förraska Revel, 
då han den 13:de maji med stora flåttan lopp in på redden, 
men som ej lyckades bättre än att genom en stark pålig- 
gande nordlig vind skeppet Prints Carl lopp genom båhl- 
värket fienden i famnen. Riksens Ständer strandade och 
upbrändes utanföre och det tredje Tapperheten måste ge- 
nom canonernes häfvande i sjön lättas, då det stötte på 



stora flottan 1790. 79 



Ragnhilds grandet utanför Revel. Hade detta försök ined 
landstigning kunnat blifva understödt^ så är att förmoda 
att det utslagit till vår fördel^ emedan man i Revel var 
likaså oberedd som i Rogervik, ända till och med att kru- 
tet måste hämtas från de utanför staden belägna magasiner. 
Nu var det en lycka att förlusten af storm och trängsel ej 
blef större. 

Sedermera stationerade hertigen sig emellan Revel och 
Cronstadt för att hindra föreningen emellan båda ryska 
flåttorna och nalkades den 3:dje junii kl. 4 om mårgonen 
Gronstadtska flåttan, anförd af ammiralen Eruse, 18 linie- 
skepp stark. Slaget börjades och fortfor till ^/^Q, då stiltje 
och lugn nödgade bägge flåttorna att på några timmar skil- 
jas. Klåckan V2 ^^1^ 2 förnyades bataillen och continuerade 
till kl. 5, då den fiendteliga flåttan höll undan. Följande 
dagen den 4:de middagstiden förnyades anfallet, men fienden 
vek undan allt närmare Cronstadt, och då ett advisfartyg 
kl. 7 om aftonen ankom med berättelse att Revelska esqva- 
dren af 10 linieskepp under ammiral Tschitschagov var i 
annalkande, uphörde drabbningen. På fiendteliga sidan 
skola trenne skepp blifvit redlösa, och ehuru något särdeles 
vid detta tillfälle icke finnes hvarken hafva vunnits eller 
tappadts, gjordes likväl i Stockholms stads kyrkjor tack- 
sägelse öfver vunnen seger. Den örte och följande dagarne 
befann sig således vår flåtta emellan de båda fiendteliga, 
hvilka utan att anfalla nöjde sig med att vinna förening, 
sedan vår nödgades draga sig på sidan och sedermera efter 
hög befallning den 8:de junii taga station på Wiborgs redd 
för att dels inspärra stora ryska skärgårdsfiåttan, som där 
under printsens af Nassau befähl utrustades, dels att be- 
täcka vår skärgårdsfiåtta, som under konungens egit höga 
anförande var liggande vid Björkö sund öster om Wiborg. 
Huru genom detta steg efter trenne conseiller, emot herti- 
gens och alle flaggmäns afstyrkande, stora flåttans ruin och 
undergång bereddes, skall här nedanföre visas. 

Sedan konungen öfverlämnadt regeringen till de her- 
rar och männ, som densamma förledit år förestod, afreste 
han ifrån Stockholm den 28:de martii påstvägen till Fin- 
land, anlände den 30:de till Åbo och därifrån fortsatte» 



80 Landtarmén under fälttåget 1790. 

resan till Helsingfors och vidare till högqvarteret i Borgå, 
hvarifrån efter några dagars vistande han öppnade fältto- 
get och den 14:de aprill afreste till S:t Mickel, där brigade- 
chefen herr öfverstekammarjunkaren baron Armfeldt med 
sin brigade, som ifrån vinterqvarteren i Sjundeå, Earis och 
Ingo redan förut och i början af martii månad upbrutit, 
var honom till mötes. Med denna trouppe, ungefärligen 
1,400 mann, intogs och surprenerades dagen därnppå ryska 
passen Kernakoski och Suomeniemi, som försvarades af vid 
pass 3,000 man. Det vid detta tillfälle gjorda bytet, be- 
stående uti tillskurna soldatkläder samt skor jemte grann- 
låter och fruntimmers nipper skall varit ansenligit och in- 
rymt S:t Mickels både kyrkja och sacristia, men hvarutaf 
ganska litet, utaf hvarjehanda ordsaker, vetterligen kommit 
till nytta. Jemte Kernakoski och Suomeniemi föll äfven 
Pardakoski passet i svänska händer, hvilka pass ryssarne 
ej långt därefter försökte under general Igelströms befahl 
med en sammandragen styrka af inemot 6,000 man att 
återtaga, dock utan värkan, men med förlust af printsen 
Anhalt Bernburg och brigadieren Baijkov. Ett ryskt frun- 
timmer, lagmannen Martinii dotter, gift med en fÖr detta 
svänsk jägare-lieutenant Gadding, attraperades vid detta 
tillfället med spionerie och brefväxling och försändes till 
Svartholm. Hennes mann, af slät conduite, hade där förut 
varit inlogerad, men friat sig med flygten. 

Den 29:de aprill bemägtigade konungen sig under 
generalerne Pollets och Paulis anförande ryska magasineme 
vid Walkiala, fylde med canoner, gevär och ammunition, 
men erhöll därvid tvänne contusioner i armen och i sidan. 
De som ville gjöra lycka med jemförelser liknade denna 
seger vid Leipzig och Ltttzen. Efter öfverståndit slag dub- 
bades konungen utaf armeen till riddare af dess nya Svärds- 
ordens stora kors. Tacksägelsedagar firades på svänska 
sidan, men här kom man därmed ej tillrätta, i anseende 
till fiendteliga öfvergången den 4:de och 5:te maji vid Anjala. 
hvarföre ock härifrån måste retireras for att gifva secours 
åt general Plåten, som låg vid Willikala. I afsigt att emot- 
taga befählet öfver skärgårdsflåttan, hvarom mera här ne- 
danför, lämnade nu konungen armeen. 



Landtarmén och skärgårdsflottan 1790, 81 

General Stedingk^ som vintradt i Seminge ej långt ifrån 
Nyslott, vann natten emellan den 4:de och 5:te dennes nå- 
gon fordel öfver general Rautenfeldt, 4,000 man stark, vid 
Pertnniäcki. 

Fienden, som. vid denna tiden inträngde öfver passen 
vid Anjala och Corrois, h vilka bevakades af öfverste Sve- 
denhielm, som vid detta tillfälle blef fången, repousserades 
af general Plåtens division, bibehållandes dock ett batteri 
på s vänska sidan om Anjala bro ända till fredsslutet. Vid 
samma tillfälle hade fienden jemväl occnperadt Werelä, 
men nödgades efter slaget vid Keltis baraqver eller Nappa 
den 20:de maji under general Pauli åter retirera öfver bron 
och behöll endast några förpåster på vår strand under pro- 
tection af sina på andra sidan varande batterier. 

Den 4:de junii hade general Armfeldt bjudit till att 
ifrån Suomeniemi forcera fiendteliga förskantsningen vid 
Savitaipal, som betäcker Willmanstrand och vägen därige- 
nom åt Wiborg, hvaräst general Igelström hade befählet, 
men nödgades med mycken manspillan att retirera och blef 
sjelf blesserad i axeln utom åtskillige erhållna contusioner. 
Efter erhållen förstärkning från hufvudarmeen bibehölls 
och innehades dock Eernakoski till fredsslutet. 

Skärgårdsflåttan hade genom nybyggnader uti så godt 
som alla rikets sjöstäder jemte Pommern utgångna vinter 
och vår vunnit en ansenlig tillökning af canonslupar och 
joUar. Städerne bygde, utrustade och skänkte särskildt, 
hvaribland Åbo, Helsingfors och Eknäs utmärkte sig, jemte 
det Abo ofrälse fruntimmer utrustade en egen canonbarcass 
under egit befåhl af den vid Rogerviks affairen omnämnde 
lieutenanten Eskolin. Allt detta sammanräknadt större och 
mindre utgjorde in junio detta år 349 fartyg, bevarade med 
3,048 ifrån 2- till 36-pundiga canoner och bemannade med 
23,000 mann. Denna flåtta samlades efter hand vid Svea- 
borg, Pellingö och Lovisa och öfver densamma tog konun- 
gen efter ankomsten ifrån Walkiala till Borgå den 9:dc 
maji befählet. 

Genom den detta år till lands så tidigt började cam- 
pagnen och flere genomgångna affairer hade armeen, på 
ilere ställen fördeld, tämmeligen börjat smälta ihop och 



82 Skärgårdaflottans operationer 1790. 

blifva otillräckelig mot fiendens öfrerlägsna styrka. Ange- 
lägenheten fordrade därföre, att någon diversion på sjösi- 
dan borde göras och ntaf sådan ordsak beslöt man blo- 
qvera Friedrikshamns och Wiborgs fästningar med deras 
hamnar samt genom landstigningar flytta krigstheatern när- 
mare kejsarinnans egit residence. I sådant afseende borde 
äfven grefve Meyerfeldt med armeens högra flygel oceupera 
passen till och med Högforss^ dit han jemväl f[)r tredje 
gången i detta krig till den 26:te junii arbetade sig fram. 
Emedlertid afvagtade icke konungen hela sin styrka^ utan 
med ungefärligen 50 segel den 15:de maji öfverraskade 
Friedrikshamnska fiendteliga skärgårds dirision^ som skall 
bestått af 138 fartygs hvaraf, sedan manskapet efter 6 ti- 
mars eld lupit i land^ några och 20 blifvit eröfrade^ en de) 
skutne i sank, några och 40 proviantfartyg tillika med yttre 
skepsvarfvet och de på staplarne stående fartyg upbrände. 
Man vill ock påstå att sjelfva fästningen genast vid up- 
fordran gifvit sig; om man icke ft5rhalat tiden medelst be- 
tingande af en timme, innom hvilken secourse hann an- 
komma. Den 20:de gjordes försök att äfven förstöra det 
inre varfvet^ som dock icke, i anseende till vattenbatteri- 
ernes croiserande eld, lyckades. Te Deum sjöngs i Stock- 
holm, under det tropheerne till antalet 27, dels flaggor, dels 
vimplar voro placerade kring altaret i stadsens stora kyrkja. 
Vägen fortsattes vidare den 25:te till Pitkepass, 4 mihl 
på denna sidan Wiborg, hvarvid den 27:de åtskilliga fien- 
dens smärre magasiner uti Werolax viken förbrändes samt 
19 stora canoner vid Pytterlax förnaglades och Ylli Ursala 
magasin den 29:de maji genom eld förstördes. Sedan ko- 
nungen hunnit samla hela sin styrka, så när som Cron- 
stedtska divisionen, flyttades den 2:dra junii stationen till 
emellan Björckö och Torsari emellan Wiborg och Petters- 
burg belägne holmar, hvarigenom inloppet till Wiborg blo- 
qverades. Vid den härvid nära belägna Koivisto kyrkja 
gjordes den 8:de landstigning och vid Maxlax på Wiborg- 
ska vägen och Humalajocki åt Pettersburgska sidan neder- 
gjordes åtskilliga till att hindra därifrån ankomna ryska 
troupper. Man måste dock den 18:de rembarqvera, då re- 
traiten var på vägen att blifva afskuren. Icke desto mindre 



Viborgska gatloppet. 



förestälte man sig förskräckelsen i Pettersburg^ värkad af 
de här förefallne canonader och föregifves^ att kejsarinnan 
värkeligen lämnadt residencet. Här inföll dock na det hvad 
man förut icke gjordt; men bordt föreställa sig. En västlig 
vind, som continuerade på femte veckan, gjorde återfärden 
för våra omöjelig, men gynnade fiendens företag, i det hans 
combinerade örlogsflåtta, 47 segel, tillika med Cronstadtska 
skärgårdsflåttan 53 segel, intogo yttre farvattnet af inlop- 
pet till Wiborg. Så väl konungen med lilla flåttan som 
hertigen med stora flåttan, hvilken efter befallning äfven- 
ledes här tagit station för att betäcka lilla flåttans rygg, 
befunno sig nu innanföre och hade på andra sidan emot 
sig Wiborgska skärgårdsflåttan. Vid en så innesluten ställ- 
ning och då tillika befarades brist, var således ej annat 
att göra än att vid först infallande ostliga vind löpa ut och 
slå sig igenom. Emedlertid hade fienden gjordt sig så säker 
om sitt rof, att printsen af Nassau den 2:dra julii till ko- 
nungen proponerade capitulationsvilkor, men som de för- 
modeligen icke varit antageliga, så grep man i det stället 
värket an den 3:dje julii med en oförskräckthet utan like, 
men därjemte med en förlust af linieskeppen Finland, Hed- 
vig E. Charlotta, Lovisa Ulrica, Ömheten, Enigheten, Sophia 
Magdalena och sist Rättvisan, förfölgd så godt som under 
murarne af Sveaborg, fregatterne Uppland, Zemire och Ja- 
roslav, förutan 7 galerer, 12 smärre och en myckenhet 
transportfartyg. Utaf linieskeppen stadnade 4 på grund, 
då de skulle undvika vår egen brännare, hvilken för tidigt 
och utan ordres säges hafva blifvit antänd. Passagen skedde 
genom ett trångt sund eller så kallad ränna, hvilken spär- 
rades af ryska linieskepp, fregatter och landbatterier, så 
att undransvärdt är, att det icke gick värre och förlusten 
blef större. Fiendteliga flåttorna anfördes af ammiralerne 
Tschitschagoff, Kruse och printsen af Nassau. Under ja- 
gandet af vår skingrade flåtta nyttjade ryssarne svänsk 
flagg, hvilket icke litet ökade konfusionen. Icke utan att 
ju äfven ryska flåttan ansenligen lidit utaf våra förbi pas- 
serande och sig genomslående skepp, emedan flere af dem 
måst till reparation söka sine förrige hamnar Cronstadt och 
Revel; man vill ock påstå, att ett eller tvänne af deras skepp 



84 Sjökriget 1790. 



flugit i luften. Vid beskrifningen af denna affair hade låf- 
skrifvare icke mycket att säga. Konungen förmodade dock 
sjelf, att denna retraite uti sjöhistoriens böcker skulle blifva 
ansedd som en seger. Då efter menniskelig tillställning 
allt bordt gå förloradt, men likväl något blef bärgat, så 
torde den kunna få namn af en räddningsseger, som man 
likväl för flere gånger icke bör tillönska sig. En charta 
utkom, som visade plan och ställningen af hela detta sjö- 
slag, men indrogs genast på hög befallning, såsom förmo- 
deligen för mycket uplysande.*) Man tröstade sig emed- 
lertid så godt * man kunde. Uppå ammiralitetet kastades 
skugga för det att det ibland klippor och grund icke ma- 
növrerade med lika säkerhet som skärgårdsfartyg. Printsen 
af Nassau bemödade man sig visa härstamma af en Nas- 
savisk bilinie. Sin fiende förebrådde man feghet och oför- 
sigtighet, ughögde egen bravoure, med -flere denna tidsens 
usélheter. Ändteligen tvänne dagar efteråt eller den 5:te 
julii hunno ^flåttorna att samla sig, hertigen, som sjelf fått 
en blessure och svår contusion i vänstra armen, med stora 
flåttan vid Sveaborg, hvaremellan och Revel den fiendteliga 
kryssade, 22 linieskepp stark, och konungen med skärgårds- 
flåttan vid Svensksund, hvaräst han för sig fant Cronstedt- 
ska esqvadren af 33 segel, hvilken genom åfvannämnda in- 
spärrning blifvit hindrad att förena sig med den i Wiborg- 
ska viken, äfvensom grefve Meyerfeldt liggande vid Högforss. 

Nu tycktes våra omständigheter vara de sämsta de 
någonsin under hela detta kriget varit: till lands en bort- 
smulten armee och till sjös tvänne, som sades, genom oför- 
sigtighet ruinerade flåttor; men försynen hade dock ännu 
icke beslutit vår undergång. 

Printsen af Nassau förestälde sig vår skärgårdsö åtta 
såsom efter retraiten från Björckö aldeles skingrad, förmo- 
dade träffa konungen så oberedd som svag, attaqverade med 
hela sin styrka 5 dagar efteråt eller den 9:de julii vår uti 
Svensksund samlade flåtta, men surprenerades därvid ut af 
Cronstedtska. divisionen, som låg dåld bakom en holme och 



*) Frigafs dock sedermera nnder nya regeringen. 

Förf. not. 



Slaget vid Svensksund 179Ö. 85 

föll honom i flanqven samt förordsakade oordning^ undergång 
och en förskräckelig massacre. Slaget varade ifrån kl. 9 
om mårgonen till kl. 2 om natten och repeterades andra 
dagen till kl. 10 förmiddagen. Ryska esqvadren skall be- 
stått af 210 segel och vår, som genom slagen vid Friedriks- 
hamn och Wiborg till hälften blifvit förminskad, allenast 
170. Nu var vår förlust ringa, och endast 6 större och 
mindre segel, men beräknas för de fiendteliga till 6,000 
mann döde och drunknade, 6,000 mann gemene jemte 260 
officerare fångne och eröfrade 48 större och mindre fartyg, 
bestyckade med 527 canoner, haubitzer och mörsare, hvaraf 
26 genast blefvo satte i brukbart stånd. Canonslupar, kaic- 
ker och halfgalerer räddade sig dels med rodd, dels af dem 
sjelfva upbrändes. Ammiralsskeppet jemte cancelliet föll 
äfven i våra händer, hvaribland fants instruction för print- 
sen att efter vunnen seger underkufva Finland, gå till Åbo 
och med någon del af flåttan besöka svänska skjären. Fån- 
garne öfverfördes till Sverige och hvad af dem ej nyttjades 
till arbete vid Haga kongl. lustpark fördeltes på svänska 
städerne. Förlusten vid Wiborgska viken tycktes således 
i det närmaste hafva blifvit ersatt; man kom åtminstone uti 
någon jemnvigt, men hvad som mera var, hela Finland 
jemte svänska skjärgården befriades från härjning och 
plundring, hvarföre ock ett alfvarligit Te Deum öfver hela 
riket blef afsjungit och tropheerne några och 70 till antalet 
uti hufvudstadens stora kyrkja till åskådande utsatte. Till 
belöning för sitt tappra förhållande erhöllo skärgårdsflåt- 
tans officerare rättighet att i likhet med konungens hus- 
och liftroupper bära blått och guhlt escharp, äfvensom alla 
officerare i allmänhet, som bivistade Svensksunds slag, er- 
höllo guUmedailloner att bära i bröstet, hvilka dem tilldel- 
tes årsdagen det följande året. 

De höga stridande hade nu tämmeligen lärt känna 
hvars annan styrka, och å båda sidor voro föranledande om- 
ständigheter att söka fred. Ryssland ägde uti kejsarn en 
vanmägtig bundsföiTant, som väl ville, men nu mera ej 
kunde. Polen, som afskuddadt sig independencen [?], var 
ej att lita på och Preusen hotade Lifländska gräntsen med 
en talrik armee. Sverige åter saknade biträde af hunds- 



86 Freden i Wärälä 1790. 



förvanter, som alltid låfVade, men aldrig höllo^ och var for 
egen del i brist af penningar^ h varförutan allt hvad nu var 
deregleradt icke kunde iståndsättas eller med kriget fort- 
faras. Det är således svårt att säga, för hvilken freden 
var angelägnast. Emedlertid och för att på en annan kant 
få så mycket friare händer tillbjuder ryssen densamma och 
den antages.*) 

Eedan den 22:dra maji hade general Pauli med armeen 
intagit Werelä läger^ hvaräst konungen den 31:sta jnlii ifrån 
Svensksund anlände fÖr att taga i ögnasigte fiendens där 
tagna ställning. Detta blef nu det stället, hvaräst freden 
den 14:de augusti genom plenipotentiairer öfverste kammar- 
junkaren m. m. Årmfeldt å svänska sidan samt å ryska 
generallieutenanten m. m. Igelström undertecknades^ och 
hvarå ratificationerne den 20:de påföljande**) med mycken 
solennité utväxlades, jemte det ett högtideligit Te Deum uti 
båda lägren afsöngs under låssande af canoner och salfvor 
af handgevären. Plenipotentiairerne ihågkommos med rika 
presenter från båda sidor och skall Armfeldts stigit till flere 
tunnor guld, jemte det legationssecreteraren Ehrenströra 
icke eller skall blifvit förglömd. 

Denna momangen var för oss så mycket lyckeligare 
som printsen af Nassau under tiden samlat krafter och med 
en del af sin flåtta tagit station vid Pyttis Fagerö samt 
hade således vår emellan sig och Friedrikshamn, hvarifrån 
han äfven gjorde utmaning, just då befallning ifrån kejsa- 
rinnan ankom att med fiendteligheterna uphöra. Hade vi då 
blifvit nödgade till träflfning, förmentes vår sluteliga olycka 
hafra varit oundvikelig. 

Till denna särskildte fred var ej någon bemedling af 
nöden, emedan den determinerades, som sades, utaf segrar. 
Innehållet, så vida tryckt blifvit, var korteligen följande: 
1:0 Det skall hädanefter vara en stadigvarande och evär- 
delig fred. 2:do Gräntseskillnaden blifver densamma som 
den varit; till följe hvaraf 3:tio De å ömse sidor intagna 
länder skola evacueras. 4:to Krigsfångar lösgifvas utan 



*) Proposition skall först af Årmfeldt vara gjord Igelström. 

Förf. not. 
**) Andra säga den 19 augusti. Utg. anm. 



FredsvUkoren. 87 



raii9on. 5:to Saluten till sjös skall framdeles närmare reg- 
leras. 6:to För 50,000 roubler spannemål får i hamnarne 
vid Finska viken upsamlas och fritt ntföras, missväxtår dock 
undantagne. 7:mo Som skyndsamheten icke tillåtit reglera 
allt hvad till god gransämja och ett fnllkomligit lugn på 
gräntsen kan bidraga, så skall sådant genast efter freden 
genom plenipotentiairer blifva värkstäldt. Men man vill ock 
veta, att några secreta articklar blifvit denna fredstractat 
bifogade, och när man genomögnar de i början af året utaf 
kejsarinnan påstådde fredsvilkor, så förete de sig ej otydeli- 
gen. — Sedan man å båda sidor låtit landvinningarne stadna 
vid Åboländske freden, så har ft5rmodeligen kejsarinnan 
afsagt sig all befattning med svenska regeringssättet, äfven 
ock låfvat att icke innom sina landamären hysa de, som 
därutinnan sökt värka ändring och till henne öfverlupit, 
hvaremot hon torde hända utvärkat benådning för de innom 
riket för samma ordsaks skull fängslade och dömde. En 
gräntsejemkning efter militairiske principer torde äfven så- 
som en fölgd af den ofvannämnde 7:de artickeln hafva blif- 
vit utlåfvad. Något lärer väl ock hafva blifvit betingat 
rörande subsidierne, som af goda skjäl utaf turcken nu 
torde innehållas, men hvilka ryssen vid tillfälle af en äfven 
där slutande särskild fred fönnodeligen åtagit sig procu- 
rera. En artickel af mindre betydenhet, som sedermera 
blef kunnig, var den att ministrarne på en dag i Petters- 
fourg och Stockholm skulle utnämnas. I anledning däraf 
nämndes Tauben och Igelström, men ingendera tillträdde 
beskickningen, utan general Stedingk fick commissionen i 
Petters burg och grefve Stakelberg i Stockholm. 

Man hade med skjäl kunnat räkna denna fred föräf- 
venså snöplig som hastig, såframt icke konungen sjelf ansett 
den för ärofull, hvartill han kunde hafva ordsak, i anseende 
till hvad han mera segradt öfver sina undersåtares rättig- 
heter än sina fienders vapen. Han såg och önskade också 
sig gjerna därföre tacksägelser, hvilket efterkommo bisko- 
parne Wallqvist från Wexiö och Gadolin från Åbo å sina 
stifts vägnar samt genom deputerade städerne Norrkiöping, 
Carlscrona, Carlshamn, Halmstad, Wexiö och Åbo, och all- 
mogen från Södermanland, Westmanland, Jönkiöping, Kro- 



88 Betraktelser öfver kriget, Kofiungefis odi flottomas återkomst. 

noberg, Elfsborg, Bohus, Halland, Blekingen, Gestrikeland 
och Norra Helsingland. Enfaldigt folk, som icke hade för- 
måga att inse håfvets afsigter, tyckte att för under ett tre- 
årigt krig förlorade circa 6,000 själar, en till hälften för- 
störd hufvudflåtta och en riket åsamkad bottenlös gäld, 
ingenting var Yunnit. De, som åter tänkte något längre, 
kunde väl icke frångå rikets sjelfständighet i anseende till 
utrikes influencer till någon del vara vunnen, men befarade 
att det framdeles kunde hända oss som fordom Rom, bvil- 
ket genom Caesars seger vid Pharsala för medborgares blod 
ganska dyrt köpte sina bojor. Jag lämnar det därhän; 
framtiden må visa hvad mer eller mindre en sådan farhåga 
kan vara grundad. 

Freden förkunnades och Te Deum afsöngs med myc- 
ken solennité så i Stockholm som i de flesta svänska stä- 
der. Konungen återkom till Haga den 28:de, hvarifrån in- 
tåget i Stockholm skedde den 30:de augusti med mycken 
pomp och om aftonen anstäld illumination. För att åt 
eftervärlden utaf detta tillfälle öfverlämna ett talande äre- 
minne, anhöllo och erhöllo borgerskapet tillstånd att up- 
resa åt konungen dess buste. De aflöstes från vakthållnin- 
gen den 28:de october samt afmönstrades af konungen sjelf 
den 30:de påföljande, hvarefter de vanlige garnisonsregi- 
menterne återtogo vakthållningen. 

Med all möjelig skyndsamhet embarqverades och hem- 
förlåfvades landtarmeen. Stora flåttan, 36 segel stark, och 
således 8 linieskepp, 4 liniefregatter och 2 brännare mindre 
än den utgick, anlände emellan den 10:de och 16:de sep- 
tember till Carlscrona. Skärgårdsflåttan genom slagen vid 
Friedrikshamn och Svensksund någorlunda recrueterad, an- 
kom ifrån Svensksund den 1 september till Sveaborg, 214 
segel, utom de på andra ställen detacherade och erhöllt sär- 
skildte stationer dels på Sveaborg, dels i Åbo, Stockholm, 
Göteborg, Strahlsund och så vidare. Stockholmska divisio- 
nen emottogs af konungen sjelf i flåttans uniform och in- 
fördes på Stockholms redd. Man ville hafva förmärkt, att 
denna äåtta vid ett och annat tillfälle icke otydeligen blif- 
vit den stora föredragen, och som förfarenheten i detta krig 
jemväl lärde, att ett dylikt försvar för en vidlyftig skärgård 



Krigskollegiets dom of ver anjalamännen. 



är säkrare än linieskepp, så förevigas tillika faldtmarskal- 
kens grefve Ehrensvärds minne, som under oroliga partie- 
tider, icke sällan med vedervågande af egen välfärd, för 
Finlands försvar, i anseende till så flåtta som fästningar, 
stadgadt de grundprinciper, hvilka sedermera med fördel 
blifvit fölgde. Hade icke Sveaborg och Svartholra varit att 
tillgå, hade de olyckeliga slagen 1788 vid Högland, 1789 
vid Svensksund och 1790 vid Wiborg i mera betydande 
måhn drabbadt riket. Han var dock af den tanken, att al- 
drig någon stor flåtta borde gå öster om Högland, och hade 
varit väl, om man i den delen äfven fölgt hans principe. 

Såsom för öfrigit detta år anteckningsvärdt märkes, 
att den 3:dje aprill Säkerhetsactens årsdag iirades af emel- 
lan 20 till 30 städer, hvartill concurrerade åtskillige af 
prästerskapet jemte allmogen af södra Gottland, Fjelckinge 
och 4 socknar i Skåne samt Långbanshyttan vid Philips- 
stad. Besynnerligit tyckes, att ett folk för detta så kärt 
uti sin frihet, att de drifvit den ända till sjelfsvåld, numera 
uti en annan ytterlighet kunna snart sagt förälska sig uti 
sina bojor och det på en tid, då den nya philosophien på 
flere ställen i Europa vill afskudda sig nästan allt lagligit 
välde. Det var dock endast ofrälse stånden och några håf- 
vets nådehjon, som af denna enthousiasme egenteligen för- 
tjusades. 

Under den 19:de aprill utfärdade kongl. krigscoUe- 
gium sin dom öfver de 1788 i Finland bråttslige befunne 
herrar chefs med flere därutinnan invecklade officerare. 
I anledning däraf och ordsaker, som de tryckte handlin- 
garne vidlyftigt utreda, finnes general Armfeldt, öfverstarne 
von Otter och Hästesko samt öfverstelieutenant Klingsporr 
dömde att mista lif, ära och gods samt halshuggas. Öfver- 
steliutenant Enhielm och major von Kothen mista lif och 
balshuggas. Öfverstarne Montgomery och Leijonstedt mista 
lif och arqvebuseras. Stabsadjutanten von Törne 14 dagars 
fängelse vid vatten och bröd. Capitein von Willbrandt, 
lieutenanten Gadolin och sergeanten Segerstorm mista lif 
och halshuggas. Majorerne Mannerheim och Taube, capi- 
teinerne von Troil och von Fieandt, De la Mötte, Lode och 
Grunér, lieutenanterne v. Willbrandt och von Brunov samt 



90 Dometi Öfver anjalamännen, 

fåndrickame fiuth, Wilhelms och Ivendorff mista lif och 
arqvebnseras; hvarförutan för anderskrifter på det så kal- 
lade förbandet 53 högre och lägre officerare till arqvebuse- 
ring blifvit dömde^ viljandes kongl. colleginm öfver de öfrige 
för anderskrifter och annan befattning i måhlet, som än 
icke med förklaringar inkommit, sig framdeles lag och be- 
skaffenheten likmätigt ntlåta. Samma dag erhöll öfversten 
baron Hastfer också sin dom, i förmågo hvaraf han, såsom 
den där efter hållit språk och växlade bref med fienden 
sökt genom ingången afhandling förråda en del af rikets 
land, blifvit dömd att mista lif, ära och gods. 

Under den 13:de angnsti, dateradt Werelä, hade ko- 
nangen stadfästat domen öfver von Otter, Hästesko, Kling- 
spoiT, Enhielm och von Kothen, till följe hvaraf execations- 
dagen blifvit ntsatt till den 8:de september, då sedan i an- 
seende till baron Klingsporr åkommen svår kropps- och 
sinnessjukdom executionen öfver honom måst uppskjutas, 
fyra stupstockar på Ladugårdslandstorget voro utlagde, men 
hvaraf allenast en nyttjades för öfverste Hästesko, emedan 
de trenne öfrige mötte konungens nåd på afrättsplatsen. 
Utaf undersökningen finnes väl, att Hästesko medelst sin 
operation på underhafvaude gådt längre i brotslighet än 
hans consorter och därföre bordt vidkännas svårare straff, 
men så vill man ock veta, att i fall icke en prästmann, 
biskop Wallqvist förmodeligen, i likhet med sin medbroder 
Caiphas, remonstreradt nödvändigheten, att någon måste dö 
för folket, så torde han sluppit med lifvet, hvilket de öfriges 
benådningsstraff äfven tyckes medgifva. 

Enligit konungens utslag af förstnämnde dag dömdes 
Årmfeldt i all sin tid under lindrig och anständig bevak- 
ning på Malmö fästning, hvarifrån han dock följande år 
befriades, men flyttade ej till hemorten Finland, utan eta- 
blerade sig och dog därstädes 1792. Von Otter skulle lin- 
drigt bevakas uti Wexiö, ^/^ mil ifrån sin ägendom Ber- 
qvara, hvaräst han nu vistas. Montgommery och Leijon- 
stedt på lifstid uoder bevakning till S:t Barthelemi. En- 
hielm och von Kothen på behagelig tid, den förre till War- 
burg och den sednare till Landscrona. Skola nu vara på 
fri fot, men, skilgde från löner och beställningar, consumera 



Domen öfver anjalamännen. 91 

de hälst sina empointementer på stället. Hastfer^ som mer 
än en gång haft tillfälle att tacka sin skälmska lycka^ blef 
satt änder lindrig bevakning hos någon af sin famille. Be- 
rättas såsom kunnig i financema hafva rest till Engeland 
och så vidare till Ostindien. Klingsporren för att ernå en 
förbättrad hälsa, blef insatt på Danviken, men fick följande 
året tillstånd att därifrån rymma och skall nu uppehålla 
sig i Hamburg. — Utaf de därnäst upnämnde uti bråttet 
deltagande officerare: capitein von Willbrand 14 dagars 
fångelse vid vatten och bröd, hälft års degradation till sol- 
dat och tjenstgöring i Göteborg, hvarefter i afseende på 
dess svärfaders biskopen Gadolins förbön, han vid något 
svenskt regimente uti sin förra tjenstgöringsgrad kommer 
att employeras. Lieutenant Gadolin 14 dagars fängelse vid 
vatten och bröd, sedermera landsförvist. Segerstorm 14 
dagar vid vatten och bröd, degraderad till soldat vid Psi- 
landerhjelmska regimentet, och ankommer på egit förhål- 
lande, om han å nyo kan tjena sig upp till underofficer; i 
alla fall förvist Finland. De öfrige tillika med alla dem, 
ibr hvilka undersökningarna icke voro till slut bragte och 
som ej något annat graverade än förbundsunderskrifterna, 
erhöllo efter skriftelig yttrad ånger och gjord afbön, nåd 
och eftergift. Von Törne sökte ej nåd, utan utstod sitt 
straff, men skall mått rätt illa efter diaeten. 

Den förledit år omnämnde capitein Ollongrén dömdes af 
Åbo håfrätt att mista lif, dock i anseende till mitigantia hos 
konungen anmäld till försköning, hvilket likväl icke ansågs 
vara uti sin ordning, emedan afseende på mitigantia hör till 
konungens benådningsrätt. Ollongrén anhöll sedermera sjelf 
om nåd, hvilken han erhöll och satt på vatten och bröd. 

Således lyktades denna tragiska act; måtte den icke 
af något obehageligit nachspel efterföljas! 

Oaktadt öfverhanden tagande gudlöshet och skörak- 
tighet med flere därmed beslägtade laster, har dock tide- 
hvarfvet såsom dygd velat utmärka medlidande och välgö- 
renhet. För Jönkiöpings stad, hvaraf i början af februarii 
månad en del lades i aska, insamlades närmare 1,440 R:dr. 
Carlscrona stad, som uti jnnii månad till '^/^-delsiT af brändes, 
erhöll uti frivilliga gåfvor inemot 44,000 R:dr. Man befa- 



92 Finanserna efter kriget. 



rade i början, att någon fiendtelig anläggning varit å färde, 
men sedan man blifvit underrättad att varfvet med mast 
all kronans attiraille blifvit förskont, förvandlades misstan- 
kan till ett ömt medlidande i synnerhet for den delen af 
innevånarena, hvars männer på ena stället på vattnet vå- 
gade sitt lif och blod, då hustrur och bani på ett annat 
genom eld beröfvades hus, kläder och uppehälle. Stock- 
holms stad gjorde för sårade och slagne soldaters barn ett 
sammanskått af 4,050 R:dr, ej att förtiga det alla, som i 
de allmänna dagpapperen tillkjännagåfvo nöd och olyckor, 
efter omständigheterna blefvo hulpne. 

De för riksgäldscontoiret anslagne fonder lära antin- 
gen icke tillfullo influtit, eller ock till förledit års ocalcu- 
lerade behof jemte olyckor blifvit anticiperade, hvarföre 
man detta år var nödsakad att tillgripa tvänne andra slags 
nödmynt. Finska krigscommissariatets polletter, hvarmed 
landtarmeen aflöntes och behofven här i landet bestriddes 
samt assignationer på utredningar, hvilka mot förskrifnin- 
gar med 6 procents ränta utbyttes och hvarmed försträck- 
ningar i specie, banco och vahror betaltes. Diflferencen eller 
agio mot bancomyntet var på riksgäldssedlar 15, commis- 
sariatets polletter 30 och utredningens forskrifningar 45 
procent. Och med en sådan financeställning slutade man 
året, medan låfskrifvare utbredde de härligaste frugter utaf 
konung Gustafs ökade och genom segrar och en ärofull 
fred stadfästade magt. 

1791. 

I början af året företedde sig uti politiska ställningen 
något bryderi. England för att förmå ryssen till en något 
när billig fred med turcken tyckte sig nu ändteligen behöfva 
Sverige och till undvikande af egen vågsam expedition till 
Östersjön försäkrade genom sin i dylikt negociationsvärf 
hit ankomne minister, att svenska financebekymret i sådant 
fall med ansenliga pund sterling skulle blifva lättadt; men 
som den tillika närvarande ryska ministern hotade med 
inbrytande af en betydande styrka troupper öfver Finska 
gräntsen, så blef saken i sitt förra skick. Emedlertid in- 
hiberades härstädes de redan utlyste kronomagasins för- 
sälgningarne och uti Carlscrona börjades med någon utred- 



SvbMietraktat med Ryssland. Konungens resa till Spaa, 93 

ning, hyarvid manskapet skall visat motvilja i anseende 
till bristande sold och förplägning. Vid detta tillfället 
skall äfven någon styrka vid gräntsen på ryska sidan varit 
sammandragen. Sedermera och under loppet af detta år 
blef man kunnig om en emellan Ryssland och Sverige slu- 
ten subsidietractat på 8 år, till följe hvaraf emot årligen 
erhållande 12 tunnor guU Sverige under tiden och vid på- 
fordran till ryskt biträde borde aflämna 6 linieskepp med 
6,000 man eller 12,000 man allena; uti hvad ändamål och 
afsigt är ännu icke bekant. Annars är till vetande att, den 
förmodade grätsejemkningen oaktadt, har dock ryssen icke 
allt sedan fredsslutet förstört sina vid gräntsepassen up- 
förde batterier, utan dem snarare förbättradt, jemväl ock 
hela detta år arbetat vid Svensksund, for att där åt sin 
skärgårdsflåtta formera en place d'armes. 

För att skjöta sin hälsa, förbättra eller förvärra sina 
financer, hvilket man behagar, anträdde nu konungen sin 
sjunde utrikesresa till hälsobrunnen vid Spaa och anför- 
troddes regeringen till de vanlige herrar och männ, jemte 
det kronprintsen för första gången nu lämnades därtill in- 
träde. Man vill veta, att konungen ämnat sig något längre, 
men händelsen af fransyska kongl. famillens attraperade 
ilygt påskyndade hemkomsten.*) Voiturerne skola dock 
ännu uti Wismar vara qvarstående och resan upgifves hafva 
kastat 30 tunnor guld. Uti Spaa skall konungen noga varit 
observerad utaf en rysk generalsperson von der Pahlen, 
som under förevänning att äfven nyttja hälsobrunnen utaf 
kejsarinnan blifdt ditbeordrad. Den för detta varande 
svänska öfversten Sprengtporten skall äfven därstädes på 



*) Öfverläggningen med de emigrerade franske printsarne bör- 
jades i Åken, fortsattes i Stockholm och slutades förmedelst ett för- 
bund af den 19:de october detta år emellan Kyssland och Sverige, att 
med alla krafter understödja den utvandrade fransyska adelen och åter- 
ställa monarchien i Frankrike uti sitt förra skick. Så väl ryska som 
svenska minis trarne i Wien lämnade kejsaren del utaf åfvannämnda 
förbund. Men hvarken han eller något annat af de europeiska håfven 
fann då ännu för godt att blanda sig uti franska angelägenheterna. 
Se vidlyftigare härom ^Franska Revolutions historien'', 5:te delen, för- 
sta afdelningen. 

Förf. not. 



94 UtrikesförhåUanden, 



operan varit synlig i konungens närvaro. Eonnngens hem- 
komst firades af Stockholms borgerskap förmedelst en uti 
kungsträdgården anstäld prägtig masqverad-bal^ och bisko- 
pen i Lindkiöping Lindblom å consistorii och stiftets vägnar 
var äfven så belefvad, att han till beneventerande gjorde sin 
upvaktning^ öfver hvilken underdåniga pligt och upmärk- 
samhet förklarades nådigt nöje och välbehag^ men flere af 
detta andeliga följet finnes dock icke hafva infunnit sig. 

Franska konungens misshandlande af egne underså- 
tare kunde ej annat än väcka upmärksamhet hos alla rege- 
rande furstar. Vår konung tog äfven däri ömmande del, 
som ses af dess till ministern baron Stael von Holstein af- 
gifne bref; och synes som han i öfverläggning med flere 
europaeiska håf varit sinnad till något värkeligit steg af 
franska konungens försvar och, som säges, sjelf erbudit sig 
commando öfver de till den ändan utgjörande auxiliaire- 
troupper*), hvarföre ock någon utredning af skepp redan 
beordrades ifrån Carlscrona, hvarmed dock genast för denna 
gången instältes. Det tyckes som altsammans så ifrån den 
ena som andra bestått uti erbudna bona officia, hvarmed 
franske konungen icke lärer funnit sig mycket hulpen. 
Grefve Fersen, son af riksrådet, öfverste i fransk tjenst, 
som vid håfvets misslyckade flygt låtit bruka sig, kom un- 
dan med lifvet, men förlorade regimentet och tvänne mar- 
quiser de Bouillié, lika olyckelige, blefvo antagne i svensk 
tjenst. 

Algierarne började oroa vår handelsflagg antingen så- 
som därtill upäggade af turken eller för uteblifne presenter 
vet man icke. Gjorde dock detta år ingen skada, emedan 
vare skeppare blefvo af portugisiska håfvet varnade och 
afgingo under dess beskydd. 

Så vida utom riket. Innom riket firade Säkerhetsac- 
ten sin andra årsdag, som tycktes med någon aftagande 
ton. Generalen grefve Meijerfeldt befordi-ades till faldtmar- 
skalk, undanbad sig besvärjandet af densamma, men be- 



*) Det var i stöd af en hemlig artickel uti den emellan konun- 
gen och kejsarinnan slntna allianstractaten. 

Förf. not. 



Regeringsåtgärder, 95 



faltes, åtlydde befallningen och tog afsked. Öfversten vid 
enkiedrottningens lifregemente baron Feiflf, af oförvitelig 
tjenst, borde taga afsked, dock med nåd af 15,000 R:drs 
accord. Succederades af öfyerste Svedenbielni, känd såsom 
ordförande uti de åfvanomtalte finska undersöknings-krigs- 
rätterna, så väl som för Anjala surprisen. 

För öfrigit började man nu ej annat tala än magt- 
språk. Att cancellie-coUegium skulle öfvergå en total for- 
ändring var en nödvändig fölgd af Säkerhetsacten och där- 
ifrån deriverar sig de många slags ministrar vi nuförtiden 
hafva. 

Ammiralitetscollegium, grundlagt uti 1634 och bibe- 
hållit uti 1772 års regeringsformer, blef till följe af konun- 
gens höga godtfinnande nu aldeles uplöst och förvandladt 
till ett generalsjömilitiae-contoir, under sjöministerns gene- 
raladjutanten och öfversten vid skärgårdsflåttan Cronstedts 
öfverinseende, hvilket icke torde vara så illa, om afseende 
blifvit gjordt på hushållning och besparing. Annars och 
allt sedan krigsconseillerne i Wiborgska viken vill man 
hafva förmärkt, att ammiralitetet blifvit mindre nådigt an- 
sedt och skärgårdsflåttan detsamma foredragen. Konungen 
anförde den ena och hertigen den andra. Den sednare 
segrade på den förres bekåstnad. Man har dock ej annat 
kunnat förmärka än all god harmonie bröderne emellan. 

Under det förflutna kriget hade man fått erfara, att 
ibland rikets indelta krigsmagt cavalleriet var uti nog stor 
proportion emot infanteriet, hvilket icke så aldeles torde 
vara utan grund i anseende till forsvaret af rikets nuva- 
rande olika gräntser emot den tid, då indelningen skedde. 
Emedlertid anser 1689 års riksdagsbeslut den för otrogen 
enaot kongl. Maj:t och illvillig emot fäderneslandet, som för- 
söker något directe eller inderecte emot indelningsvärket, 
1772 års regeringsform bibehåller indelningen till noga 
efterlefnad och iakttagande, intill dess kongl. Maj:t och 
ständerna samfaldt finna nödigt någon ändring därutinnan 
göra. Icke desto mindre och som riksvårdande ärender nu 
för tiden skötas på sätt konungen nyttigast synes, så redu- 
cerades de finska och en del svänska cavallerier och för- 
vandlades till jägare, som understuckos de närmast belägna 



96 Åtgärder rörande militären. 



infanterie-regementenia och för hästfriheten med dess munde- 
ring pålades hvarje rusthåll att utgjöra årligen 6 tunnor 
spannemål; jemte det alla regimentsofficerare och capiteins 
indelningar efter innehafvarenas befordran eller afgång till 
kronan kommo att indragas. 

Beklädningen^ hvarmed kronan hittills försedt infan- 
terierne, uphörde, i hvars ställe släpmonderingarne, som af 
allmogen enligit contracterne utgjöras, borde nyttjas, men 
hvarigenom rotarne komma i nödvändighet att så mycket 
oftare bekläda. Från soldaterne indrogs halfva hemkalls- 
penningarne för att däraf uprätta och afiöna en pionair- 
corps till befriande af soldaten från fastningsbyggnadsar- 
beten, men hvilken brist i dess utkomst rötan förmodeligen 
får ersätta. 

För att i alla dessa omständigheter höras samman- 
kallades väl rusthållare och rotebönder, men underrättades 
då tillika, att det så redan var befalt. Och utaf sådan be- 
skaffenhet är det godvilliga samtycke, som konungen uti de 
härom utkomna författningar sig åberopar. 

Icke utan att genom alla dessa anstalter statscassan 
ansenligen bör vinna, men man hade nu för tiden ganska 
slätt förtroende till hushållningen, och general en chef ba- 
ron Klingsporr blef redan till en början benådad med det 
här i landet efter Montgommery ledigt varande Easeborgs 
boställe med åtföljande indelning, förmodeligen såsom er- 
sättning för hvad honom i contant såsom empointement 
borde tillkomma. 

Förutan reduction af åtskillige under kriget uprättade 
nya corpser, öfvergick kongl. lifgardet lika öde. Det hade 
bivistat trenne års fälttåg med all heder, men blef nu redu- 
ceradt ifrån 1,8[(X)] till 1,200 mann, som behöll namnet af 
det Blå och Gula. Hvaremot uprättades två batailloner 
nytt garde eller 1,200 mann under meleradt befähl af frälse 
och ofrälse, till namnen skilde af Svarta och Hvita garderne. 
Ordsakerne till denna onåd deriverar man från den förut 
omtalta händelsen med Sparren och Ehrenhoff. Troligast 
synes dock att utaf politiska skäl i likhet med nya con- 
stitution konungens lifvagt borde formeras af både frälse 
och ofrälse. 



Begeringsåtgärder 1791, 97 



Öfverståthållareämbetet, som detta år blef ledigt^ me- 
delst baron Carl Sparres dödliga afgång; skall icke varit 
ämnadt till återbesättande, utan ville konungen visa Stock- 
holms invånare den nåden och sjelf detta ämbete företräda 
samt genom en ofrälse underståthållare bestrida. 

Med ej mindre nåd omfattade konungen Stockholms 
borgerskap; i det de uti herr lagmannen m. m. Ulner fingo 
en borgmästare utom förslag, hvilket väl tycktes strida emot 
helt nyligen försäkrade privilegier, men vill på det sättet 
förklaras, att Stockholms stad skall hafva rättighet att före- 
slå de femb mast röstägande, och då nu en illiterat man 
måste gå ut af förslaget, var Ulner efter beräkningen när- 
mast att komma in. Huru härmed rätteligen sig förhåller 
känner jag icke, men de tillika på förslaget stående blefvo 
alla hugnade med borgmästare caracterer. 

En så kallad krigshofrätt inrättades, bestående af mi- 
litairiska ämbetsmänn, under hvilken alla regiments- och 
garnisonskrigsrätter borde sortera, hvilka hädanefter icke 
hade sig att befatta med andra mål än rörande tjensten, 
och således allt annat, som dem hittills sysslosatt, förvisas 
till ordinarie domstolarne, hvilket också tyckes vara uti sin 
ordning. 

Under allt detta förglömde man icke eller det sköna 
och vackra. Byggnaden på Haga fortsattes med all erfor- 
derlig drift. Gutna tackjärns pelare, som understödja ar- 
caderna skola vara betalda med 3 tunnor guU och hvarje 
aln slipad granit till cordonerne skall kasta 8V3 riksdaler. 
Inrättningen af många underjordiska hvalf och gångar ville 
man anse för en imitation af bastillen och framdeles äfven 
här kunna tjena till despotismens förmurar. Den till Upsala 
academie donerade trägård med dess orangeriebyggnad för- 
summades icke eller. Konung Gustaf Adolfs statue equestre 
restes på Norrmalms torg med mycken högtidlighet och till 
Oefle rådhus skänktes konungens buste i marmor. Allt så- 
dant kunde väl fägna ögat, men på en tid, då staten var 
uti ett tryckande behof, och soldaten, som för despotismen 
Tågat lif och blod, på ett odugeligit mynt förlorade hälften 
af hvad han förtjent, sårades tillika [i] hjertat. 

Till och med det vidskeppeliga komm icke uti förgä- 

7 



98 Finanserna m, m. 1791. 



tenhet. En mademoiselle Arfvedsson^ som vid tvetydiga om- 
ständigheter understundom roat eller tröstat konungen med 
caffespådomar^ har uti en caffekopp utmärkt dess framdeles 
blifvande mördare såsom en vid nästa lever sig prsesente- 
rande rödklädd mann, hvilket oek så vida skall slagit in, 
att en grefve Ribbing då visat sig ensammen klädd i den 
röda håfdrägten och det nästan mot slutet af levern, då de 
öfriga cavaillereme till större delen voro bortgångne. Den 
som behagar, så må han tro. Men troligare är det, att en 
mission af franske uplysare infunnit sig i Stockholm och 
blifvit afnste, emedan på skickeliga ämnen innom oss sjelfva 
uti sådant afseende icke skall vara att befara någon brist. 

Öfverstekammarjunkaren m. m. baron Armfeldt, efter 
berättelse, hugnas med åtnjutande af sin konungs oafbrutna 
nåd, tilltager i höghet och åt clienter gifver talrikare cou- 
rer än vid sjelfva håfvet. De öfrige favoriterne hafva icke 
eller någon särdeles förändring varit underkastade. 

'Fändriken Sandels, som fl)rledit år styrde och utan 
ordres antände den olyckliga brännaren i Wiborgska viken, 
dömdes och ifrån Sveaborg affördes till Carlscrona ankar- 
smidja. 

Till betygande af sin undersåteliga välmening firade 
städerne Norrkiöping, Gefle och Liedkiöping de höga kongl. 
personemes silfverbröllop medelst anstäldte lustbarheter och 
tillika ådagalagde barmhertighetsvärk. 

Financevärket lärer sedan förledit år icke vunnit nå- 
gon förbättring. De smärre riksgäldssedlarne, stälde på 3 
procents ränta, blefvo inväxlade och dylika utan ränta i det 
stället löpande, hvaremot större summor af riksgäldscon- 
toiret såsom stående lån mot 5 ä 6 procent och årlig be- 
talning efter lottning upnegocierades. Utredningens för- 
skrifningar trodde man staten nu mera icke vara mägtig 
att honorera, utan f[5restälde sig afslag både på capital och 
ränta. Commissariatets poletter voro och förblefvo allenast 
en plåga för Finland. 

Så länge bevillningen fants tillräckelig, var ständernes 
sammankallande ej af nöden. Att befordra det ftSrra ocb 
förekomma det sednare vidtogs därföre alla möjeliga utvä- 
gar. Man grep ibland annat till det i sitt slag nog besyn- 



Grefve Munck och myntfiirfalskningen, 99 

nerliga expedient att förfalska eommissariatets poletter fbr- 
medelst ett aldeles lika eftertryck, dock förmodeligen fbr 
»ine ordsakers skall med några få föga märkbara skilgak^ 
tigheter. En jude benämnd Aron Isaac öfverlämnades nt- 
prånglingen af dem, och som i sådant ärende infant sig i 
Åbo, samt på flere ställen och sätt, i synnerhet förmedelst 
inväxlande af utredningens förskrifningar, mot lindrigare ra- 
batte än i allmänhet var gängse, utspridde omkring 60,000 
riksdaler. Presidenten grefye Munck öfversände till sin in- 
spector på Jockis gods, för att i Åbo uphandla salt, af 
samma myntsort, äfvensom ifrån högbemelte herres broder, 
landshöfdingen baron Munck till Tavastehus någon påst 
ankommit, förutan hyad ifrån Stockholm på andra händer 
öfverremitterades. Om commissariatspoletterne varit gängse 
öfver hela riket, så hade man på sådant sätt kunnat afslå 
^/4-del af utredningsskulderne och göra de öfriga ^/^-åél&r 
ofrugtbara, samt operation för staten blifva nyttig på åck- 
rares bekåstnad; men nu uträttades därmed ingenting an- 
nat än att finnarne, som funno sitt sköna hufvudmynt för- 
sämradt, genast attraperade bedrägeriet, och juden blef så- 
som förfalskare gripen och fängslad samt vid cancellieför- 
hör påstod sig hafva undfått de förfalskade sedlarne af 
grefve Munck, erbjudandes valuta till deras inlösen. Han 
försändes sedermera under bevakning till Stockholm, hvar- 
ifrån öfverste Jägerhorn ankom med befallning att uti orten 
om sammanhanget undersöka, utaf hvilken undersökning 
dock ännu icke något resultat blifvit kunnigt. Emedlertid 
och sedan genom denna procedure allmänheten fått för- 
nimma att begå skälmstycken cnm gratia et privilegio äfven 
hörde till den nya constitutionen, så blef ständemes sam- 
mankallande för att hjelpa dylika och flere andra misslyc- 
kade financeoperationer, ju längre ju nödvändigare, och efter 
inånga betänkeligheter utfärdades ändteligen riksdagskal- 
lelsen den 8:de december med utsatt tid och ort till den 
23:dje januarii nästkommande år uti Gefle stad, hvaräst 
konungen uti några fäderneslandets angelägenheter ville 
i*ådfråga sine trogne undersåtare. 

Stället var något ovanligit, men herren ville ej blott- 
ställa hvarken sin person eller sina vidtutseende planer för 



100 Bik9dagen i Gäfle 1792. 



den osäkerhet stora sammankomster lätteligen kunnat åstad- 
komma^ hälst då till befrämjande däraf man torde varit 
omtänkt att bruka våld och hvilket att understödja Stock- 
holms invånare icke lära hafva varit så benägna nu som 
1789^ hvilket han förmodeligen under sina med pöbelen där- 
städes masqverade conversationer haft tillföUe att inhämta. 
Det var således angelägit att utse en sådan ort^ som uti en 
ända af riket belägen, knapt kunde inrymma de vid en 
riksdag nödvändigaste, men för ingen del öfverflödiga och 
sysslolöse personer. Och för att hafva någon af sina mast 
älskade ämbetsmänn vid sidan förordnades under den 20:de 
december landshöfdingen af Nordin ifrån Kopparbergs lähn 
att under varande riksdag förestå ståthållareskapet öfver 
Gefle slott, stad och lähn, hvaremot ordinarie landshöfdin- 
den i Gefleborgs lähn grefve Friedrick Adolf Ulric Cron- 
stedt updrogs en commission af räkenskapernas reviderande 
i Pommern. 

Under allt detta började penningemänn draga farhåga 
för banqven, hvars disposition konungen troddes vid den 
skeende riksdagen vilja sig tillvälla och hvilket föranledde 
att species därifrån innom kort tid lyftades till den mycken- 
het att, i fall därmed fortfarits, banqven med realisering 
blifvit nödsakad att uphöra. 

Jag slutar detta år med att hjerteligen beklaga den 
konung, som så regerar, att, undviken krigets faror, han 
bland egna undersåtare tyckes tvifla om säkerhet. 

1792. 
Huru med en förundersam hastighet byggnader med 
mera sådant i stånd sattes ftir att i Gefle emottaga riksens 
ständer, omförmäla allmänna tidningar såsom storvärk. Riks- 
salen började byggas den 2:dra januarii utaf virke, som 
ännu vid ft^rledit års slut stod på stubb och fullbordades 
på 3 veckor till den 23:dje januarii, försedd med amphi- 
theatrer, barrierer och balconer, meublerad med gobelins 
och bänkar beklädde med blått kläde och inväfda gula kro- 
nor, rymlig för 1,400 personer, med mera dylikt, som efter 
rådande smaken ansågs för hufvudsakeligit. När man här- 
till lägger håfvets flyttning, särskilde staters och corpsers 



Riksdagen i Qäfie. 101 



respenningar och dagtractamenten^ såsom vistande utom 
sine stationer m. m., så måste detta infall kastat riket an- 
senligit. Men det lärer iför konungen hafva varit ataf en 
politisk nödvändighet. 

Till riksdagsanstalterna hörde ock; efter berättelse^ i 
fall det blifvit pro tempore att bruka våld; en lifvagt för 
konungen af 660 man garde och 200 mann artillerie med 
24 canoner; hvilka fingo sin station på Forsbacka bruk, 
landshöfdingen af Nordin tillhörigt och fembfjerdedels mil 
ifrån Geäe belägit; hvilket konungen för sig utsett till vi- 
stelseort de tider hans närvarande ej behöfdes i staden^ 
hvaräst utomdess halfva Helsinge regimentet bestridde vagt- 
hållningen. Samtelige troupperne voro försedde med skarpa 
skatt. 

Begalierne afgingo ifrån Stockholm den 18:de januarii 
under escorte af 100 man hus- och liftroupper och förva- 
rades uti Gefle stads stora kyrkjas sacristiga^ hvaräst me- 
nigheten lämnades tillfälle att dem åskåda. Konungen af- 
reste kl. 12 natten emellan den 20:de och 21:sta och kl. 9 
följande mårgonen efterfölgde kronprintsen. 

Den 23:dje utblåstes riksdagen med vanlig ceremonie, 
hvarefter och under det anteckningen af ståndens ledamö- 
ter de följande dagarne för sig gick; konungen utnämnde 
till landtmarskalk presidenten m. m. friherre Ruth; hvar- 
med konungen smickrade sig hafva gifvit r[idderskapet] och 
a[delen] prof af sin aktning; emedan välbemälte herre med 
en ädel börd förenade en utmärkt förmögenhet. Archiebi- 
skopen Uno von Ti-oil blef efter vanligheten talemann i 
prästeståndet; men för borgareståndet utnämndes rådman- 
nen i Stockholm och borgmästaren Wallin samt för bonde- 
ståndet Olof Thoresson ifrån Södermöre i Calmare lähn. Till 
secreterare i sistnämnde stånd utsågs underståthållaren Per 
Zachritz Ahlman, hvars vices i Stockholm under varande 
riksdag bestriddes af lagmannen Stockenberg; och till vice 
secreterare häradshöfdingen och öfverauditeuren Daniel 
Ahlberg. 

R[idderskapet[ och a[delen] inrymdes hospitalskyrkjan, 
prästeståndet gymnasiirummet; borgareståndet rådstufvan 
och bondeståndet scholähuset. 



102 Riksdagen i Gäfle, Trontalet 

Den 24:de firade Gefle borgerakap konungens födelse- 
dag medelst af brännande af ett fyrvärkerie, som af konun- 
gen och kronprintsen från slottet i närvaro af en talrik 
cour togs i ögnasigte och mycket nådigt ansågs. 

Genom tal ifrån thronen på rikssalen öppnade ko- 
nungen den 27:de riksdagen, till sitt hufTudsakeliga inne- 
håll följande: Utaf 21 förflntne regeringsår ansåg konun- 
gen de 14 första för lyckeliga under enighet, samdrägtig- 
het och ft^rtrocnde frambragte, men under de sednare 7 åren 
tyckes som man ledsnat vid sin lycksalighet Sådant hade 
föranlåtit honom till det krigiska steg han 1788 sig före- 
tog. Han kände nogsamt hvad han vågade, men han för- 
tröstade på nationens ädelmod och bedrog sig ej. Kriget 
beslöts till fortsättande och vore nu slutadt förmedelst en 
hedrande fred. Och sedan utvärtes lugnet därigenom blif- 
vit stadgadt, återstod återställandet af ordning i penninge- 
väsendet, som krigets utförande har stört, och hvilketvore 
ändamålet af ständemes sammankomst. Tillgångarne roro 
större än man torde förvänta och om besluten äro enige, 
blifver ej någon större tunga af nöden än den förut bäres. 
På en tid, då en fanatisk villa nästan skakar alla länder 
och då få af samtida regenter icke litet tvekat att blått- 
ställa sig för den gäsning, som stora sammankomster ofta 
alstra af sig, har han icke haft betänkande vid att samman- 
kalla riksens ständer, hälst han litat på deras tillgifven- 
het m. m. 

Till bivistande af det vid detta tillfölle öflige ceremo- 
nielle inviterades utrikes ministrarne, hvilka äfven till den 
ändan uti Gefle sig infunnit, men återreste genast samma 
dag om aftonen, förutan fransyska ambassadeuuren, som 
till följande dagen upskjöt afresan. 

Det hemliga utskåttet sattes strax därefter uti activité 
och under det betänkandet i anledning af k[onungen8] pro- 
position utarbetades, öfverlämnade till k[onungen] ständerne 
den 6:te februarii sin tacksägelseadresse för den återvundna 
freden, såsom ärofull för k[onungen] för att blifva smickrad 
och såsom högst nödvändig fÖr riket för att ej blifva mera 
olyckeligit. 



Hemliga utskottets finansbetänkande, 103 

Ej långt därefter aflades ftfven taeksägeke för omsor- 
gen vid kronprintsens upfostran. 

Den 20:de febraarii aflämnade hemliga utskåttet till 
ständernes plena sitt betänkande, hvaraf inhämtades att 
rikets skuld, som vid 1789 års riksdag npgafs utländsk 720, 
inländsk 542, tillsammans 1,262 tunnor guU eller 21 mil- 
lion, genom kriget, oaktadt de trenne förflutne årens dryga 
bevillningar, sig förökadt med 750 tunnor guU eller 127t 
million, hvaraf dock k[onungen] af förskjutne statsmedel 
efterskänkt 240 tunnor eller 4 millioner och att ständerna 
voro skyldige att fylla bristen 8V2 million, hvilken inbe- 
räknad med gamla riksgälden nu gjorde en sammanräknad 
summa af 1,770 tunnor guU eller 2972 million, bestående 
af utrikes 970, riksgälds 480, utredningsförskrifningar 240, 
commissariatets poletter 78, oliqviderade fordringar 2, till- 
sammans 1,770; men att sådant kunde ske genom riksgälds- 
contoiret, utan förhöjning af 1789 års bevillning, endast ge- 
nom det att förutan den af k[onungen] till inväxling cede- 
rade stora sjötullen, därmed att förstärka riksgäldsfonden, 
någon del af personella bevillningen erlades in banco, såsom 
oumbärligit i anseende till utrikes skulden, som borde be- 
talas in specie. Disposition af ofvannämnde bevillning, 
som utgör circa 80 tunnor gull om året, är annars af den 
beskaffenhet, att till statsvärket afgår en sjettedel eller 12, 
till utrikes skulden 40 och till sedelstockens dödande 28, 
tillsammans 80. Beräknar man nu alla under tiden löpande 
interessen, så är lätt att finna, att de nu så högt beprisade 
segrar och berömde storvärk för barn och barnabarn måste 
blifva en svidande åminnelse. Betänkandet lades på bor- 
det hos r[idderskapet] och a [delen], men bifölls genast af 
ofrälse stånden, hvarefter samtelige förenade sig uti åta- 
gandet af bevillningen till nästa riksdag. 

De af k[onungenJ eftergifne 4 millioner torde förtjäna 
någon upmärksamhet. Hvad hafver en konung, som han 
icke utaf sina undersåtare tagit eller ock de frivilligt gif- 
vit? Subsidier förtjenas med deras tillskått och soldatens 
lif och blod. Förvandlade och tillökte tungor äro frugten 
af deras möda och arbete. Men märk! Despoten tillvällar 
sig både lif och ägendom och trälen tackar derföre aller- 



104 BHadagen i Gafe. 



anderdånigst Så lång^ har den gamla fria areiiaka natio- 
nen kunnat gå i förnedring och förblindelse. 

Oppositionen har yarit hos r[idder8kapet] och a[delen], 
na såsom förra riksdagen. Hos prästeståndet 12 emot 35. 
I borgareståndet 17 mot 78 och i bondeståndet ingen. Icke 
desto mindre prisar man den enighet och stillhet^ hvarmed 
alla nu förenade sig till befordrande af rikets väl, ehum 
olika meningar kunnat upstå om bSsta medlen till yinnande 
af ett gemensamt ändamål. De mera insigt ägande befa- 
rade dock att efker denna myckna lungna stormväder lätte- 
ligen torde kunna upväxa. 

Konungens åstundan att få banqven under disposition^ 
hvartill såsom skjäl anbragtes dess vid myntets realisation 
för detta vidtagne goda författning^ afslogs unanimt. Far- 
hågan värkade likväl så mycket^ att uti december och janu- 
arii månader därifrån uttogs emellan 5 och 6 hundrade 
tusend hårda dalen 

Lika äfventyrligit ansåg man beviljandet af en stå- 
ende fond till 10 millioner att nyttja vid påkommande oför- 
sedde behof. Det vore ej annat än att antingen återfå 
hvad på krigskåstnaden såsom gåfva blifvit eftergifvit eller 
ock att komma i tillfälle att för fransk räkning kunna cn- 
tamera ett nytt krig. *) 

Qenom prästeståndet väcktes öfverläggningsämne rö- 
rande bröllopsgärd för hans kongl. höghet kronprintsen. 
Konungen förutsågs att med den för framtiden stadgade ko- 
nungamagt föga skulle blifva bevändt, om ej thronfölgden 
tidigt beföstades. Hans unge herr son borde till undvi- 
kande af alla försvagande nöjen ju förr desto häldre få om- 
famna en älskad maka, som kunde gifva riket hopp och 
thronen stöd. Tid och tillfälle kunde man icke förutse, 
men likväl möjeligen infalla innan riksens ständers näst- 



*) En utländsk författare påst&r, att k[onangen] rädfört sig med 
stftnderne rörande kriget till förmän för franska monarchien, men att 
de med häftighet opponerat sig. Sådant är dock utan grund; det Tar 
icke hans sak att sä nedlåta sig. Men dä alla hans penningeförsök 
icke aflupo efter önskan, så var det väl ej annat än en opposition, 
hals t utan penningar han ej kunde komma långt 

Förf. not. 



Riksdagen i Gäfle, 105 



skeende sammaBkomst^ favarföre man nu i förväg ville hafva 
bröUopsgärden detenninerad. För de öfriga stånden var 
det^ i anseende till printsens ännu unga år^ nog oväntadt. 
Icke desto mindre samtycktes därtill i likhet med 1776 års 
bröUopsgärd, på trenne år att utgöra i sådant slags mynt^ 
som i krononpbörd då kan gå och gälla^ med förbehåll att 
upbörden dock icke må ske förr än casus inträffar och hans 
kongl. höghets biläger värkeligen vunnit sin fullbordan. 
Förbehållet tyckes vilja medgifva^ som man befarade^ att 
medlen lätteligen kände anticiperas och dragas utom sitt 
ändamål; då resourceme till andra behof någon gång skulle 
brista. Man började ock nu tala om den unga herrens svaga 
och sjukliga complexion^ som man genom bruk af kalla bad 
velat stärka^ men då man därmed öfverdrifvit^ än mera för- 
svagat; m. m. 

Under den 23:dje febrnarii aflade de tre ofrälse stån- 
den skriftelig tacksägelse för de förmåner k[onungen] ge- 
nom värkställandet af Säkerhets och Förenings acten dessa 
stånd tillskyndat; därigenom att riksråds ämbetet är vordet 
afekaffadt och ofrälsemänn^ utgörande största delen af un* 
dersåtarC; blifvit insatte till åtnjutande af den samhällsrät- 
tigheten att lika med r[idderskapetj och a[delen] ej mindre 
vid högsta domstolen än vid rikets allmänna beredning med 
sina rådslag biträda^ hvilket de anhöUo uti riksdagsbeslutet 
måtte införas. Uti härå afgifvet svar anser k[onungen] dessa 
lagar redan för så stadgade^ att det vore öfverflödigt dem 
uti något riksdagsbeslut införa. Då ofrälse ståndens skrif- 
velse med k[onungens] nu därå gifvande svar igenom tryc- 
ket komme till allmänhetens kundskap; så blifver det deras 
biafsked och stadgar genom deras enhällighet ytterligare 
detta värk. Med rådkammarens uphäfvande hade k[onun- 
gen] velat updraga skillnaden emellan k[onungen] och fol- 
ket, som under svaga regenter så ofta åstadkommit oredor^ 
öfvertygad därom att ett folk, som frugtar en och samma 
Gud och lefver under samma konung, böra äfven njuta samma 
rättigheter naturen dem tillagt. Emedlertid ansåg k[onun- 
gen] detta af ofrälse stånden tagna steg såsom en ytterligare 
stadfästelse på de förbindelser honom med dem förenat; 
försäkrande städse bibehålla en för honom och dem så nyttig 



106 Biksdagen i Oäfle. 



förening. Och skulle detta i form af protocoll, såsom bi- 
afsked jemte riksdagsbeslutet till trycket befordras samt 
med stora rikssigillet bekräftas. 

Detta document är yigtigare än att man utan anmärk- 
ning kan detsamma förbigå. Det är af 1789 års riksdags- 
handlingar bekant; att r[idderskapet] och afdelen] icke an- 
tog Säkerhets acten^ hvarföre den icke eller såsom grundlag 
uti riksdagsbeslutet blef sanctionerad. Utaf samma tanka 
var adelen äfven nu^ och då vid riksdagens början grund- 
lagarne efter vanligheten skulle upläsas, förkastades landt- 
marskalkens om äfven Säkerhets actens upläsande gjorda 
proposition. Ofrälse stånden sträckte väl endast sin tack- 
sägelseadresse till rådkammarens uphäfvandC; emedan de 
uti det öfriga^ förmodeligen så väl som adelen insåg Säker- 
hets actens svåra fölgder, men i anseende till deras dämt- 
innan stadgade representation uti regeringen ville de gjerna 
hafva den sanctionerad såsom grundlagd hvilket åter icke 
kunde ske, så länge adelen vägrade och k[onungen] icke 
brukade våld. Hvad som således felade ville man genom 
ofvannämnde emellan k[onungen] och ofrälse stånden ut- 
färdade confoederations act upfylla. Ställningen uti riket 
blef emedlertid därigenom både bedröfvelig och vådelig. 
Konungen med trenne ofrälse stånd uphäfver och ändrar 
1772 års grundlag, h vilken åter af adelen försvaras. Till 
befordran af värkställighet utaf sin och deras olaga åtgjärd 
förenar han sig med dem och de med honom, och då han 
lämnar adelen åt sitt ödey sjelf utsticker uprorsfanan bland 
det folk, som han så ofta försäkrat sig vilja förena. Fölg- 
derna tycktes blifva ohyggeliga, men önskom dem långt 
borta.*) 



*) Man vill annars veta, att adelens fulla npsåt varit att vid 
denna riksdag begära, det livar mann i staten mätte få rätt att besitta 
sätesgårdar och rikets högsta tjenster, men att det blifvit afhög^, så- 
som ledande till för mycken enighet, hvilken i längden kunnat blifra 
farlig för den gmndlagde despotismen. 

Anmärkningsvärdt är ock, att den strophe uti adelige privile- 
gieme, som förbehåller svenske männ af ridderskap och adel de högre 
riksämbeten, är enligit historiens föranledande vid 1339 års rik8dag(?) 



I 



BUcsdagen i Gäfle. 107 



Då nu ständerne åtagit sig att gälda krigsomkåstnin- 
garna^ så fölgde däraf att både utredningens förskrifningar 
och eommissariatets poletter skulle inlösas^ men favartill 
icke gafs någon annan fond än riksgäldssedlar och hvilken 
ntaf sådan anledning flere gånger till storlek öfversteg ban- 
qvens hela rörelsecapital. Och som alla de^ hvilka fram- 
fame åren gjordt skulder i bancomynt^ blefVo efter det riks- 
gäldssedlame kommo i omlopp ganska hårdt förmedelst 
agiotering prässade utaf sine creditorer och förmodades 
ännu mer, sedan massan stigit till en så ofantelig storlek; 
så till förekommande af oskäligit ocker var nödigt stadga 
om deras gångbarhet man och man emellan på sätt som 
utaf den därom utkomne förordning är att inhämta. Enär 
denna författning i anledning af konungens proposition pas- 
serade genom stånden^ yar adelen af den tanken^ att den 
på äldre skuldfordringar icke skulle medföra någon retro- 
active värkan^ men de öfriga ståndens pluralitet utgjorde 
beslutet. Tröge betalare haf^a icke att klaga^ de slippa vid 
lagsökningar med 6 procent^ då den godvillige måste erlägga 
banco eller därå gångbart agio till 10 procent och därut- 
öfver. Uppå penningemäns bekåstnad med förhögde varu- 
priser för allmänheten^ tycktes således inrikes rörelsen på 
sätt och vis vara hulpen, men utrikes mann lärer hädan- 
efter som hittills hålla sig till vahror och metall och icke 
till utgjörande mer och mindre säkra intrader. Vi hafva 
därföre numera uti vårt fädernesland icke något mynt^ grun- 
dadt på metall eller dess värde. Det gamla hufvudmyntet 
är förvandladt till en handelsvara^ som föryttras med högre 
och lägre upgäld allt efter som tillgången däraf är större 



intagen för att utestänga tyskar och danskar från svenska tjenster och 
lähn. InfÖdde svenske ofrälsemänn hafva därifrån aldrig varit ute- 
slutne, hvarå mångfaldiga bevis ntnr historien kunna uptes, förr än 
dä de det blefvo genom 1789 års Säkerhets act. Icke desto mindre 
hafva de tre ofrälse stånden * hvart år med glaset i handen firat dess 
födelsedag och nu äfven aflade underdånig tacksägelse för den lyckan 
att äga en så fbrträffelig lag. Jfr ,Den välsignade Tryckfriheten**, 
2 Tom. p. 51. 

Förf. not. 



108 Gmtaf III skjuten. 



och mindre och nationen för öfrigit kan anses för sin gäld 
vara responsabel. 

Sedan nu bevillningen med det därmed gemenskap 
ägande^ såsom det endaste^ hvarmed ständerne hade att syss- 
losätta sig^ blifvit reglerad; hälst besvärsvägen efter Bja 
constitutionen äfven för dem var tillstängd, så slöts riks- 
dagen den 24:de febrnarii ganska hastigt och med så för- 
kortade ceremonier^ att stånden genast på rikssalen af hvar- 
annan togo afsked och hvad af riksdagsbeslutet till änder- 
skrift icke medhants i Gefle kompletterades i Stockholm. 
Landtmarskalken friherre Ruth npphögdes i grefyestånd^ 
och konungen med kronprintsen retournerade till residencet. 

Efter hemkomsten från en riksdags hvarvid det masta 
till nöjes aflupit, sysslosatte sig håfvet efter vanligheten 
med nöjen och lustbarheter, hvilka förljnfvades utaf de an- 
genäma föreställningar man gjorde sig att framdeles^ efter 
skördade lagrar på franska fält, kunna ernå hvad denna 
gången ej vågades pågå. Skådespel och masqverader^ vid 
hvilka man sökte jemlikhetens nöjen, anstältes och bivista- 
des, till dess ändteligen den sista inföll natten emellan den 
16:de och 17:de martii, då kl. ^4 till 12 konungen på Opera- 
salen utaf ett mordskått från en pistol med 2:ne kalor^ en 
rund och en kantig, 12 hagel och 7 nubbar med kalhalsar 
laddad, dödeligen blef blesserad. 

Till uptäckande af banemannen blef rummet genast 
igenstängt, masqveme demasqverade och antecknade^ då 
uppå gålfvet, utom den afskutna pistolen, en annan lika 
laddad jemte en knif med huUing igenfunnos. 

Som pistolerne nyligen voro stockade, så gaf det po- 
licen anledning att upkalla stockmakareämbetet, hvaribland 
en mästare igenkände sitt arbete såsom förfärdigat åt af- 
skedade capiteinen Johan Jacob Anckarström. 

Denne, utan att på något sätt vara omtänkt på flygt^ 
blef dagen därpå kl. 10 förmiddagen på sin kammare gri- 
pen och vidgick utan omsvep gärningen, hvartill han ntaf 
hämnd för en emot honom anstäld rättegång samt missnöje 
med politiska ställningen i riket sade sig varit föranlåten. 

Händelsen är och blifver vederstyggelig, men dock bland 
svänska häfder icke så oerhörd, hälst mast alla de konun- 



Interimsregering och uppvaktningar. 109 

gSkYy som till missbnik öfverdrifvit sin magt och för öfrigit 
icke huUit gången ed, om icke på ett; så på annat sätt, 
sedt sin hädanförd påskyndad. 

Samma dag eller den 17:de npdrog k[onnngen] rege- 
ringen åt hertig Carl, grefve Wachtmeister, grefve Oxen- 
stjema, friherre Taube och Armfeldt. Invånarena i resi- 
dencet förmanades att i stillhet af bida åtgången af den 
påbegynta ransakningen, tagande sig till vara för hämnd 
m. m.y hvarjemte en belöning af 4,000 R:dr utsattes för den, 
som kunde uptäcka flere i missgärningen delaktige. Den 
22:dra påföljande atfördades iteratam med tilläggning, att 
hvar och en borde blifva vid sina hemvister och att ingen 
finge resa ifrån eller komma till residencet, courirer och 
allmogen undantagne. Påsterne blefvo äfven väl anhållne 
och misstänkta korresponser öppnade. Och som anledning 
gifvits att genom brand sätta residencet i våda, så blefvo 
innevånarena genom publication af den 24:de till allehanda 
varsamhetssteg i den vägen förmanade. 

Var bestörtningen stor i hufvudstaden, så var den ej 
mindre i landsorterna och tillika förknippad med misstro- 
ende medborgare emellan. Adelen ansågs i allmänhet utaf 
pöbeln för kungsmördare, och de som borde tänka sundare, 
misstänkte dem för att åtminstone intet obilliga gjämingen. 

De flästa af städernes borgerskap, så snart kundska- 
pen ankom om mordskåttet, förmodade icke utan grund ko- 
nungen uti sin belägenhet mycket blifva tillfredsstäld, då 
de genast opåminte sammanträdde till besvärjandet af Sä- 
kerhets acten, för att därigenom afgifva ett nytt vedermäle 
af sin undersåteliga nit och trohet. 

Prästerskapet, och däribland domprobsten i Westerås 
Fant, infant sig å consistorii och stiftets vägnar jemte de- 
puterade från Westmanlands städer och allmoge med an- 
hållan att få blifya underrättade om konungens tillstånd, 
och såsom ordförande därvid förklarade i tillämpning af 
Höga visans 8:de [kap.] sin kärlek vara starkare än döden. 
Och då de hemreste och konungen redan var död, försäk- 
rade han den unge konungen i anledning af Matth. 16:de 
om en trohet och lydnad, som helfvetis portar aldrig^ skulle 



110 Konungens död, 

kunna varda ö/vertnågtiga. Väl träffadt i håfton^ fast nog 
l&ngt frän Guds andas mening. 

Vid ransakningen öfVer Anckarström graverades åt- 
skiUige såsom dels medvärkande, dels medvetande, öfver 
hvilka så väl som Anckarström undersökningen fortsattes 
och dom f&ldes under förmyndareregeringen, hvarlLst så 
därom som mera detta konungamord rörande närmare skall 
förmälas. Här vill man allenast nämna, att konungen samma 
afton genom ett anonymt bref från den sedermera olycke- 
lige Liljehorn blifnt varnad, men som han vid flere till- 
fällen skall erhållit dylika vamingsbref, utan att af dem 
förmärka någon påfölgd, så lämnades äfven detta efter van- 
ligheten utan upmärksamhet. Det var annars upfyldt med 
nog starka drag jemte förebråelser, hvaraf menniskjor i 
allmänhet föga förbättras, aldraminst konungar. 

Konungens blessure undersöktes och befants dödelig, 
oaktadt de dageligen utkommande läkarebulletiner lämnade 
allmänheten bästa hopp till och med den dag eller den 29:de 
martii, då konungen kl. inemot 11 förmiddagen afsomnade. 

Samma dag lät kronprintsen utropa sig för konung 
samt tillkjännagafs att, till följe af den aflidne konungens 
testamentariska författning af den 19:de maji 1780 och till- 
läggningen af den l:sta junii 1789, hertig Carl ensammen 
under den unge konungens minderårighet, som räknades 
till dess 18:de år, skulle föra regeringen. Och i anledning 
hvaraf hertigen afgaf sin försäkran och densamma besvor, 
hvarefter den unge konungen hyllades och Stockholms bor- 
gerskap aflade tro- och huldhetseden, jemte det lika an- 
stalter fogades till landsorterna. 

De till hufvudstadens säkerhet vidtagna författningar 
itererades och den unge konungen låfvade upgifva deras 
namn, som i denna bråttslighet voro kände, försäkrade med 
trygghet, att stämplingarne till sitt uphof och värkställighet 
icke haft någre anhängare i landsorterne utan blått in- 
skränkte innom en i hufvudstaden varande flock af ursin- 
nige missgärningsmänn och missdådare, förmodande det 
medborgerliga förtroendet böra vara återstäldt, när sannin- 
gen utmärker de oskyldige och lagen straffar de bråtts- 
slige m. m. 



Konungens sista sUmder» 111 



Den tid af 13 djgn, som framflöto emellan den 16:de 
och 29:de martii^ tillbragte den afiidne konangen, så långt 
som plågorna medgåfvo^ ati tida och täta regeringsomsorger, 
hvaribland fransyska affairerne ntom rikes och konnnga- 
magtens befastande innom rikes förmodeligen utgjordt de 
vigtigaste.*) Man har anmärkt, att ännu den sista timman 
af herrens lefnad var ftlrdeld emellan föredragande, expe- 
ditioners och däribland öfverstekammarjunkaren Armfeldts 
öfyerståthållarefuUmagts underskrifyande, lindrings sökande 
hos läkare och, då man därom icke erhållit någon förhopp- 
ning, nådens omfattande i Christo, hoppets styrkande i den 
heliga nattvarden, hvarå ändteligen fölgde bandens upfö- 
sande emellan själ och kropp. Om hvilket allt kan läsas 
dess bigtfaders herr biskopen Wallquists af trycket utgifne 
berättelse om konungens dödsberedelse. Bönen O Guds 
lambj som därstädes omtalas, är icke den uti svenska kyr- 
kan brukeliga, utan tagen från en utländsk bönebok och 
componerad af Ambrosius **). Wallquist kunde den ej, men 
en af håfcavaillererna förestafvade densamma. Det vill an- 
nars påstås, att herren så godt som utan sansning njutit 
sacramentet. Då man under hela sin lifstid qväfver reli- 
gionens röst, blifver gemenligen dödsberedelsen om icke 
tröstefuU dock kort. I det närmaste tyckes han hafva dödt 
äfven som han lefvat. Dömme dock hvar och en kristen 
kristeligen. 

Den afledne konungen skall lämnat efter sig mycken 
förmögenhet, något uti ducater och specie, dock det masta 
uti på utländska banqver stående lifräntor, hvaraf vill slu- 
tas, att han varit omtänkt på någon retraite utom riket och 



*) Omkring denna tid har ett nytt testamente varit å bane, i 
grund hvaraf Armfeldt skulle blifva riksföreståndare. (?) Konungen 
förmådde ej sjelf författa och Schröderheim sade sig icke kunna skrifva 
det. Andra påstå att det värkeligen varit författadt, hvarom hertigen 
genom general Klingsporre blifvit underrättad och Armfeldt befald att 
upvisa det, då det af hertigen blifvit sönderrifvit. Elingsporre och 
Schröderheim voro de enda af favoriterna, som sedermera blefvo bi- 
behållna. Förf not. 

**) I anseende till de därutinnan varande allegoriske uttryck för- 
mena somlige den härleda sig från frimureriet. 

Förf. not. 



112 EfiermaU åt Gustaf 111. 

hälst till Italien, ifall innom riket något obehageligit honom 
skulle möta. Han ämnade därntinnan, si väl som i mycket 
annat, likna drottning Christina, hvilken, sedan hon för 
riket förstördt och förslöst allt, sluteligen qvitterade det- 
samma. Hon tänkte dock för litet för sig sjelf eller var 
åtminstone icke i tillfälle samt saknade den fyndighet att 
på hvarjehanda sätt kunna utmjölka sina undersåtares för- 
mögenhet som denne herren i högsta grade framför alla sina 
antecessorer possiderade, och hvarmed han för egen del till 
en framtid förstod att hushålla. 

Vittra pennor torde förmodeligen försöka sin styrka 
vid teckningen af denne konungs caractere. Han som andra 
människjor kan åskådas så väl på den vackra som fula 
sidan. För samtida lärer smickren alltid framvisa honom 
såsom vacker, då för eftervärlden sanningen uptäcker hans 
fel. Utaf hittills utkomma skrifter kunna hans personalier 
tjäna i förra fallet, då svenska folkets bön till hertig Carl 
utmärker de sednare. Vidare kunna ock Svenska Acade- 
miens äreminne, tolkadt af riksmarskalken grefve Oxen- 
stjema och häradshöfdingen Blix's Sveriges statshvålfnin- 
gar ställas emot hvarandra. 

Början af hans regering liknade den vackraste mor- 
gon, fortsättningen en middag betäckt med strömåln och 
slutet en däraf sammanskockad mörk afton, som ändteligen 
försvann i en påföljande dyster natt. Hvilket om honom 
på detta stället kan vara nog sagt. 

Portrait. 

Öfversättning ifrån Kleist. Åbo Tidningar 1784, pag. 80 

En alla lasters träl, som blott af öfvermod 
Sitt slägtes pläga var och slöste menskioblod, 
Som nppå andras fall sin ära sdkte bygga 
Och alltid färdig var att sina löften rygga, 
Som ville smickrad bli, som eder saklöst bröt 
Och för att störta en, med tio vänskap knöt; 
Som alltid full af hämnd pä idel illgrepp tänkte 
Och religion och lag af egennytta kränkte, 

Som svekfull Håll, min vän, och dina färger spar, 

Jag känner ren hans bild: En Kung det säkert var. 



Trolietseden och konungens hegrafning. 113 



Fjärde afdelningen, . 
innehållandd Förmyndare acbninistrationen 1792—1796. 

Den nya regeringens första omsorg var tro- och hnld- 
hetsedens afläggande jemte constitutionens besvärjande, hvar- 
med på det nogaste tillgick. De, som i landsorteme icke 
kunde eller hade tillfälle att på utsatta ställen i sådan af- 
sigt infinna sig, borde till herrar landshöfdingarne afgifva 
eden skrifteligen. Man f5rbant sig därigenom att försvara 
det konungsliga väldet, sådant som det genom den lycke- 
liga fundamantallagen, kongl. Maj:ts med trenne riksstånd 
den 21:sta februarii och 3:dje aprill 1789 slutne och fast- 
stälde Förenings och Säkerhets act, utstakadt var. Åtskillige 
scrupler lära väl härvid hos en och annan hafva upkom- 
mit, men som magtspråk äro mera tvingande än förbin- 
dande, så lydde man och svor, öfvertygad därom att en 
olagligen tillkommen constitution sent omsider torde up- 
häfva sig sjelf. 

Deputerade från åtskilliga lähn, städer och landskap 
infunno sig i Stockholm för att hos den kongl. famillen 
aflägga sin djupa condoleance, hvilka nådigt emottogos och 
besvarades. Än flere tillämnades, då håfvet lät förstå, att 
ingen tvifvel vore om trogne undersåtares upriktiga delta- 
gande, men som man ogjärna såge deras belastande med 
någon onödig kåstnad, så blef på befallning därmed inne- 
hållet. 

Det kongliga liket bisattes den 13:de aprill*) och jord- 
fästes den 14:de maji. En klagodag utsattes till firande 
den 6:te junii uppå Gustavi dag. Och för att lämna mera 
tillfälle till ett endrägtigt påkallande af den store Gudens 
beskärm, bistånd och välsignelse, förordnades att detta års 
bönedagar skulle firas på lördagarne. 

Under allt detta fortfors inför kongl. Svea hofrätt med 
ransakningen öfver konungamordet och de däruti delaktiga. 



*) Utan att balsameras, hvilket den afledne konungen sades sjelf 
hafva befallt. Annars vill påstås att han inemot åtta dagar öfverlef- 
vat sin död för att i ordning ställa åtskilliga expeditioner, efter hvilken 
tids förlopp balsameringen torde hafva varit svår att värkställa. 

Förf. not. 
8 



114 Änckarströms dom. 



Anckarström vidgick gärningen^ som sagt är, utan 
omsvep. Berättade sig redan strax efter juhl förledit år fattadt 
apsåt att atnr vägen rödja k[onangen] och till den ändan i 
samråd med grefvarne Horn och Ribbing sökt enlevera ho- 
nom vid Haga kongl. lastpark; som dock därtill icke fan- 
nits tjenlig, hvarefter tillfltUe blifvit sökt på operan, seder- 
mera på dramatiska spectaclet och ändteligen på masqera- 
den den 19:de janaarii, torsdagen före riksdagens början. 
Under riksdagen i Oefle hade han fortfarit i samma apsåt 
vid tillfållen^ då k[onangen] varit till fots åtgången. Seder- 
mera appå masqveraden den 2:dra martii strax efter åter- 
komsten från riksdagen. Åter på en annan till den 9:de 
samma månad atsatt, men för sträng köld instäld masqve- 
rad och sist natten emellan den 16:de och 17:de martii, då 
gjerningen värkstäldes. För öfrigit enständigt nekat, det 
han kändt eller haft för ändamål atförandet af någon viss 
plan till ändring i rikets styrelsesätt. Genom atslag af den 
ll:te aprill kändes han skyldig att jemte förvärkande af 
ära, adeligit namn, heder och rättighet, mista högra hand, 
halshnggas och på 5 stegel steglas, men att förat i anled- 
ning af författningarne om straffets skärpande för synner- 
ligen grofva brått andergå trenne dagars två timmars echa- 
fantering och spöslitning af 5 par hvardera dagen. Uti 
skrifvelse af den 14:de påföljande, till svar appå kongl. 
hof rättens hemställande af åfvannämnde atslag, bl ef det- 
samma af konangen faststäldt, dock med den ändring, att 
Ånckarström icke förändrade namn, atan borde till en sådan 
missdådares evärdeliga igenkännande bibehållas, så i kongl* 
hofrättens atslag, som å de ställen han såsom konunga- 
mördare skönjas och synas skalle; Anckarströmska faraillen 
dock obetagit att hos kongl. Maj:t om famillienamnets och 
vapnets förändrande underdånig ansökning gjöra, hvarefter 
det förra namnet så utur riddarehuset som dess handlingar 
komme att utplånas. Och utfärdades i anledning däraf ut- 
slaget under den 16:de aprill. Spöslitningen värkstäldes 
den 19:de, 20:de och 21:sta med all den stränghet och alf- 
varsamhet, som bråttets natur fordrade, men en af sorg till 
raseri bragt menighet ännu mera önskade. Vid samma till- 
fälle sysslosatte man sig äfven med att afcopiera honom, 



Domen of ver Änckaratröms medbrottslingar, 115 

Stående på echafauten både i profil och en faee. Efter före- 
gången beredelfle undergick han den 27:de dödsstraffet med 
så mycken mera frimodighet och tillfredsställelse^ som han 
genom konungens ur vägen rödjande trodde sig hafva räd- 
dat flere tusende medborgares lif. Välmeningen^ ondskan 
och satiren, hvilketdera man behagar^ hafva sedermera 
hulpits åt att lagerkrona hans på steglet fastspikade huf- 
vud samt utmärkt hans högra hand med öfverskrift: Väl^ 
signad vare denna hand, som räddat har vårt fosterland^. 
Sjelfva steglen har man ock velat utur vägen bringa, men 
därmed icke kommit till värka, hvartill att finna uphofs- 
mannen en belöning af 100 B:dr utfastes. Med konungsligit 
tillstånd har Anckarströmska famillen nu mera antagit nam- 
net Lövenström. 

Vidare och genom ytterligare utslag af den 24:de maji 
blefvo grefvarne, kammarjunkaren och majoren Claes Frie- 
driksson Horn samt capiteinen Adolf Ludvig Ribbing, 
hvilka uti Ånckarströms brått varit medvettande, detsamma 
icke uptäckt, utan fastmera honom med bifall och samman- 
stämmelse tillstyrkt, bvarförutan den förre i följe med Anckar- 
ström sett sig före om lägenhet till konungens undanröd- 
jande vid och omkring Haga, och den sednare för att efter 
konungens förmodade hastiga frånfälle åstadkomma ändring 
uti riksstyrelsen, gifvit åtskilliga personer, som därtill trod- 
des kunna bidraga, kundskap om den för konungens lif 
instundande fara, ansedde hafva förvärkat adelig värdighet 
jemte lif, ära och gods samt mista högra hand, halshuggas 
och steglas. 

Öfverstelieutenanten och riddaren Carl Pontus Lilje- 
horn finnes väl icke hafva varit i samråd med Anckarström, 
Horn och Bibbing, utan endast af Ribbing och Ehrensvärd 
fått kundskap om faran för konungens lif, men har likväl 
icke sådant på ett lagenligit sätt uppenbarat, utan till sista 
stunden vågat sin herres och konungs lif på den upmärk- 
samhet och förtroende, som konungen kunde fästa vid det 
af honom författade anonyma varningsbref, och hvarförutan 
han, dagen före det olyckeliga skåttet eller den 16:de, med 
generalmajoren baron Pechlin och cancellierådet von Enge- 
ström ingått uti enskildt samtal hvad, om olyckan såsom 



116 Domen öfver Andcarströms medbrottdingar. 



nära förhanden inträffade^ vore vid riksstyrelsen tillgjöran- 
des. I anseende till hvilket allt han bliMt förklarad för- 
lastig adeligit stånd och riddarevärdighet samt att mista 
lif, ära och gods och varda halshuggen. 

Lieutenanten baron Carl Friedrick Ehrensvärd er- 
hållit förtroende om konungamordet utaf Ribbing redan den 
2:dra martii, men sådan sin kundskap icke yppat till att före- 
komma faran, ntan velat, efter konungens förmodade undan- 
rödjande, bidraga till ändring uti rikets styrelse; dömd för- 
lustig adeligit stånd och att mista lif, ära och gods samt 
varda halshuggen. 

Cancellierådet Jacob von Engeström har den 14:de 
martii af Liljehorn, efter åberopad Ture Bielckes berättelse, 
fått förnimma, det konungens lif stode i fara, men sådant 
å behörig ort icke tillkjännagifvit, utan den 16:de i Pech- 
lins och Liljehorns sällskap ingått i tal och förslag huru, 
i händelse af konungens död^ riksstyrelsen kunde komma 
till utöfning på ett sätt, som från sist faststälda regerings- 
lagar afvikit. För sådan sin bråttsliga försummelse och 
förhållande ansedd förlustig adelskap, riddarevärdighet och 
ämbete samt i lifstid i fängelse på någon kronans fästning. 

Majoren von Hartmansdorff hört af Pechlin talas 
om befarat våld vid riksdagen i Gefle och af Liljehorn och 
Ehrensvärd blifvit underrättad om något, som emot konun- 
gen torde komma att eutameras, men i så allmänna och 
mörka ordalag, att han påstått sig icke kunna fatta begrepp 
om hvad egenteligen på färde var, mindre att någon vålds- 
gärning emot konungen förehades; blef ändock, såsom den 
i egenskap af ämbetsmann bordt redeliga uppenbara, hvad 
till hans kundskap kommit, förlustig tjenst och dömd till 
ett års fästningsfängelse. 

Secreteraren uti kongl. Maj:ts cancellie Johan von 
Engeström utaf Pechlin fått höra, det något besynnerligit 
torde tillstunda, hvarom han af Liljehorn sökt närmare få veta 
sammanhanget samt vidare på gatorne om natten den 16:de 
martii sökt erfara hvad å färde vore, och när konungens 
ofall förspordts, velat därom underrätta Pechlin, äfvensom 
ock med Ture Bielcke efteråt hållit samtal om bråttets yp- 
pande, men sådant allt icke uptäckt, utan fast mera uti sina 



Domen öfver Anckarströnis fnedbrottslifigar, 117 

skrifteliga bekännelser och förklaringar icke otydeligen låtit 
förstå; att konungamordet vore en naturlig fölgd af en elak 
och undersåtarenas fri- och rättigheter förolämpande rege- 
ring samt i så måtto ådagalagt en obehörig, kitslig och 
öfverdrifven lystnad att blanda sig i statsärender m. m.^ 
och såsom den där häldre vist sig benägen att skada än 
gagna i konangens och rikets tjänst, dömd densamma för- 
lustig. 

Copisten Ingemand Liljestråle har den 16:de martii 
genom Ehrensvärd blifvit underrättad, att något för konun- 
gen vidrigt kunde tillstunda, hvilket tal Ehrensvärd vägrat 
för Liljestråle närmare förklara, och ehuru talet varit in- 
rättadt i så inbundna och mångtydiga ord, att de ej kun- 
nat leda Liljestråle till att föreställa sig, det Ehrensvärd 
värkeligen ägde kundskap om någon farlig stämpling emot 
konungen och riket, mindre om hans medvettande af den 
tillärnade grufveliga våldsgärningen; dock som det likväl 
angått något obehageligit, som konungen kunde förestå, 
hvarå Liljestråle bort fästa upmärksamhet för att vidtaga 
alla möjeliga försigtighetsmått ; ty är han, som underlåtit 
skyndsammeligen uptäcka, hvad honom af Ehrensvärd sagt 
var, och så vida han redan undergått flere veckors arrest, 
än ytterligare ålagd 8 veckors fängelse. 

Generalmajoren baron Carl Friedrick Pechlin räk- 
nas efter de bråttsligas uti särskildte fängelserum gjorda 
sammanstämmande berättelser följande till last, såsom att 
herr baron skall gjordt Liljehorn och Hartmansdorff föreställ- 
ningar att, i händelse af våldsamheter under riksdagen i 
Gefle, hvilka i sådant fall med våld skulle mötas, besörja 
om lugnet i hufvudstaden. Vidare skall Liljehorn låtit Pech- 
lin veta, hvad han den 9:de af Ribbing och den 14:de af 
Bielcke angående konungens tillärnade undanrödjande fått 
höra, hvarom Pechlin dock redan förut förmält sig af Bielcke 
blifvit underrättad, och jemväl berättat för Liljehorn, att 
någon uti slikt ändamål sonderat belägenheten vid Haga. 
Ribbing skall den 16:de för Pechlin yppat Anckarströms 
anslag, som därpå gifvit sig i tal om möjeligheten och för- 
modade medel till en revolution, som efter konungens från- 
fålle af Pechlin skulle kunna utföras, samt till befrämjande 



118 Fkre anklagade frikände, BieXkes Sjjälfmord, 

af Anckarströms hiskeliga företagande låfvat skaffa folk till 
masqveraden. Efter Ehrensvärds bekännelse skall ock Pech- 
lin^ som den 16:de fått ytterligare underrättelse både om 
mordanläggningen och personen^ som den skalle yärkställa^ 
frågat bonom^ om han tält med Ribbing^ och i sammanhang 
därmed^ om Ehrensvärd ämnade sig på masqveraden. Med 
Liljehorn och cancellierådet Engeström har Pechlin den 
16:de ingått i tal och betraktelser om riksstyrelsen och i 
händelse af konangens frånfalle^ sagt sig kunna skaffa fri- 
villige. Enligit Nordeils och von Engeströms bekännelser 
har Pechlin för den sednare utlåtit sig, att om natten den 
16:de kunde blifva fråga om någon revolution och bedt ho- 
nom se efter, om något skulle hända. Vidare har Pechlin 
sjelf erkändt, att Bielcke ofta för honom omtalt ändring i 
regeringssättet, upror och plundring från adelen och ban- 
qven. Samma dag den 16:de martii hade ock hos Pechlin 
utom Bielcke och Ehrensvärd varit till middagsmåltid Lilje- 
horn och Ribbing, då talet fallit om mordet och hvad efter 
konungens död skulle hända, samt ändteligen att flere per- 
soner hvar efter annan natten mot den 17:de velat i barons 
hus inkomma. Och ehuru allt detta medförde bevisning af 
större kraft och värkan än halfva skjäl, men emot genera- 
lens enständiga nekande icke kunde för fulla och öfverty- 
gande bevis gälla och värjemålsed uti så groft bråttmål 
icke ägde rum, ty blef målet i anseende till honom utställt 
till framtiden, då det kan uppenbart varda, och han emed- 
lertid försändas till Earlstens fästning att tills vidare där 
hållas för att af vederbörende prästerskap till upriktig be- 
kännelse flitigt förmanas m. m. 

Häradshöfdingen Anders Nordell, cancellisten Ger- 
hard Friedrick Enhörning, rådmannen Johan Ale- 
gren, lieutenanten baron Ture Funck och stallmästareii 
Henri c Bruse förklarades frie från ansvar samt saklöse 
och oskyldige. 

Baron Ture Stensson Bielcke, graverad med en del 
åfvannämndes bekännelser, hade, innan han blef upkallad 
till policen den 22:dra martii till undvikande af ansvar med 
förgift afhändt sig lifvet och såsom sjelfspilling, jemte för- 
värkande af adeligit namn och värdighet den 26:te påföl- 



Högsta domstolens utslag, 119 

jande blifvit dömd att i galgbacka nedgrafvas; kunde för ett o- 
beyist brått^ efter actors påstående^ icke med sin ägendom häfta. 
Flere hafva nti detta högmål icke blifVit actionerade^ 
oaktadt månge ntaf mer och mindre anledningar gripne 
och arresterade. Däribland brakspatron och grosshandlaren 
Biörckman inmant för någon misstänkt ntrikes växel; men 
utsläpt. En aaditenr^ benämnd Örner^ skall hängt sig i ar- 
resten^ äfvensom en för detta Anckarströms informator nere 
i landsorten afhändt sig lifvet. Man vill annars veta att 
kongl. hofrätten erhållit hög befallning att icke sträcka un- 
dersökningen för vida. 

Grefvarne Horn och Ribbing regalerade publiqven med 
skrifvelser; den förre till sin far och den sednare till sin 
mor, hvilka marqvera mycken ånger och tjente i det masta 
till urskuldande af policemästaren Liljesparres förfarande, 
hvilken åter i det stället utaf Pechlin tillvittes att till be- 
kännelsers aftvingande hafva nyttjat torture med mera dylikt. 
De i omförmälte måtto dömde lämnades tillstånd att 
dels söka nåd, dels i besvärsväg vända sig till högsta dom- 
stolen. I anledning däraf har samma domstol uti ett så 
groft bråttmål icke vågat tillstyrka någon nåd för Horn, 
Ribbing och Liljehorn, utan gillat hofrättens utslag, men 
för Ehrensvärd underställt, huruvida någon nåd honom 
kunde vederfaras. För cancellierådet von Engeström är 
fängelsetiden utsatt till trenne år, ankommandes på kongl. 
Maj:t, huruvida någon ytterligare lindring af nåd i anseende 
till honom må äga rumm. Likaledes har högsta domstolen 
till kongl. Maj:t i underdånighet öfverlämnat, huruvida ma- 
joren von Hartmansdorff må njuta någon nåd, äfvensom 
ock tillstyrkt, att protocollssecreteraren von Engeström, i 
anledning af dess anförda besvär, må erhålla den ändring 
i kongl. hofrättens utslag, att han på ett års tid endast må 
ifrån sysslan skild varda. För öfrigit rörande Pechlin till- 
styrkt gillandet af hofrättens dom, med hemställan, om icke 
han af nåd må förskonas ifrån fängelse på fästning, utan 
honom tillåtas att antingen få vistas i sitt hus i Stockholm 
eller på sin gård å landet. Hvarjemte actor för sitt emot 
Pechlin uti sin förklaring nyttjade otjänliga skrifsätt genom 
justitiaecancellers ämbetet borde undfå behörig föreställning. 



120 Hertigen dels mildrar dels fastställer Jwgsta domstolens utslag. 

Inför protocoUet, hållet i justitiaerevision den 15:de 
augai^ti; yttrade hertigen sig slateligen, att ehuru all rätt- 
visans stränghet rätteligen borde tillfredsställas^ så tillbaka- 
höUs den likväl af det vigtiga skjäl^ att den aflidne konun- 
gen innan sitt aflidande önskat att^ då sjelfva missdådaren 
icke kunde skonas^ ej något mera blod för hans skull måtte 
rinna^ samt därft5re sjelf skänkt dem lifvet och gjordt nåd^ 
hvilket sätter hans ädelmod och hjerta i den vackraste dag 
och bättre än Svensksunds seger förevigar dess minne. Och 
i anseende därtill förklarade, att det välförtjenta dödsstraf- 
fet för Horn, Ribbing, Liljehorn och Ehrensvärd skulle för- 
vandlas uti en evig landsflygt, men i anseende till de öfriga 
gillades och stadfästades högsta domstolens åfvanstående 
dom jemte förordnande, att Engeström till Waxholms, Hart- 
mansdorflf till Malmö och Pechlin till Warbergs fästning af- 
föras skulle. — Många tvifla mycket på denna den afledne 
konungens åberopade yttersta vilja. Därmed må vara huru 
det vill, så var dock expedientet godt, för att därigenom 
förekomma vidare blodsutgjutelse, hvarmed förlusten aldrig 
kunde ersättas, men väl bitterheten hos de enragerade ökas. 

Natten emellan den 15:de och 16:de aflfärdades de 
landsförviste uti mycken tysthet, hvarefter de till fåstningen 
dömde icke eller mycket länge dröjde. 

Under alt detta sysslosatte sig allmänheten att utröna 
rätta driflfjädrarne till denna mordiska anläggning och hvar- 
uti undersökningen lämnar så liten uplysning. Hade icke 
Bielcke och Orner afhändt sig lifvet, så torde den blifvit 
något fullständigare. En del var i början af den tanken, 
att anläggningen kom ifrån Frankrike och den så kallade 
Jacobinerklubben *), för att uti konungen gjöra sig af med 
en motståndare, som var beredd och därtill fogade anstalter 
att i spetsen för en armee bekriga deras sjelfsvåld.**) Kej- 

*) Den utländske författaren påstår, att Anckarström ett hälft 
år förut varit uti Paris, men det är ogrundadt. De kunde nog hafva 
sina expediter här, så att Anckarström ej behöfde fara öfver ån efter 
vatten. 

**) „Hvars oroliga värksamhet endast döden kunde hämma i det 
ögonblick han ville blifva ett värktyg för österrikiska huset**, säger 
författaren. 

Förf. not. 



Tankar om anledningen till hmungamordet 121 

sar Leopolds qvacksalfverie och påföljande död, mordanstal- 
terna för k[onangen] i Sardinien och stämplandet efter He- 
liga fadrens lif^ jemte k[onangens] i Preasen osäkerhet och 
ryska håfvets varsamhet^ som altsammans ati och omkring 
denna tiden inträffade^ skrifves på deras räkning. Harii 
den på Biörckman utaf dem dragne växel blifvit employerad 
har aldrig kommit i öppen dag^ och Anckarström finnes i 
sådan väg icke eller särdeles mycket hafva blifvit qvse- 
stionerad. Andre höllo före, att det gamla aristocratiska 
anhanget stämpladt konungamordet för att vid en därå till- 
vägabragt revolution försöka att åter komma i brädet^ hvil- 
ket utaf Pechlins med fleres förhållande göres tämmeligen 
sannolikt. Den minsta delen tog det såsom det syntes eller 
ett blått utbrått af trenne förtviflade menniskjor. Om man 
häraf tager litet af hvarje, så torde man kunna formera 
sig ett tämmeligen sannolikt systeme. 

Det är onekeligit^ att aristocratien alt sedan 1772 
bjudit till att resa hufvudet och ännu mera sedan 1788 och 
1789; då konungamagten uppenbarligen trampade lagarne 
under fötterna^ hvilket ock förmådde patrioterne att så små- 
ningom från håfvet falla af och ändteligen 1792^ då k[onun- 
gen] ämnade för franska håfvets räkning påföra riket ett 
nytt krig och en ny olycka, länka sig till de förra och 
därigenom stärka den så kallade opposition. Konungen 
lärer icke eller därom varit så okunnog. Dess yttrade 
farhåga för gäsningar, alstrade af stora sammankomster, 
riksdagens flyttande på ett aflägsit ställe, hvaräst årstid, 
väglag och trängsel voro hinder värkande för vederbörande 
densamma att bivista, de därvarande riksdagsmänns sorg- 
fälliga controlleraude och ändteligen militairens förseende 
med skarpa skatt vittna tydeligen, att k[onungenJ och oppo- 
sitionen emot hvarannan hade något i sinnet, och hvem vet 
utgången, om de uti Gefle haft tillfälle att te sig en masque? 
Af sådane grunder, och då aristocraterne torde hända på 
fransysk invite bestämt konungens undanrödjande, hvarför- 
utan ändring i constitutionen ej kunde erhållas och ej eller 
jacobinerne befrias, förblefvo patrioterne däraf stilla åskå- 
dare, ehuru jag väl tror, att de förre hade utsett, äfvensoni 
ock de sednare gjärna önskat åt honom häldre en graf på 



122 Sparsamhetsåtgärder af förmyndareregeringen, 

ärans fält i franska Flandern^ än ett mordskått af svensk 
hand. Emedlertid och som Ånckarström med dess consorter 
tänkte annorlanda och opererade utan sammanstämning^ 
blått nögde att blifva honom qvitt^ i förmodan att ändrin- 
gen sknlle göra sig sjelf, så blef händelsen anticiperad och 
oförväntad; hvarföre aristocraterne icke eller för momangen 
deraf kunde draga någon nytta^ marqaerandes endast en 
och annan omogen önskan^ hvarvid dock constitntionen för- 
blef sådan^ som den var, och de räddade sig så godt de 
kunde. Omständigheter^ som man likväl nu ej kände eller 
förmodade^ torde för en framtid kunna visa^ att deras be- 
mödande icke varit så alldeles frugtlöst. 

Att nu återkomma till den nya regeringen^ så utmärkte 
den sig till en början af god hushållning och vackra för- 
fattningar. 

Begi-afningspenningeanslaget minskades. HofiFÖrtärin- 
gen menagerades genom det att den unge konungen med 
dess herr förmyndare spisade tillsammans vid en taffel. 
Fransyska theatertrouppen indrogs och Haga lustparks bygg- 
nad instältes. Den afledne konungen hade brukat förvisa 
åtskilliga personer^ som icke taltes^ med tillstånd att resa 
jemte bestådda respenningar; desse blefvo nu hemkallade 
och medlen staten besparde. Sal. herrens fSstningsfånge- 
stat på behagelig tid skall ock varit ansenlig, men minska- 
des nu förmedelst de häktades ställande på fri fot, ehuru 
få af en sådan frihet kunnat och velat sig begagna, så vida 
efter förlorade löneinkomster fångetractamentet var deras 
endaste understöd. Med mera dylikt i allmänhet. För egen 
del måste herr öfverståthållaren baron Armfeldt sakna de 
honom i testamente och på stat årligen anslagne 4,000 R:dr. 
Empointementeme indrogos för marqviserne de Bouillé, 
hvilka af förra k[onungen] antagne, men nu mera icke be* 
höfdes i svänska tjensten, sedan hertigen lyckligtvis und- 
vek deltagande i franska affairerne, hvartill ryska håfvet 
sökte förmå honom i grund af någon emellan kejsarinnan 
och den afledne konungen träflfad, fast icke uti tractaterne 
influten öfverenskommelse. Biskoppen i Lindkiöping Lind- 
blom hade redan 1786 erhållit 400 R:dr åriigen utaf de till 



Förmyndareregeringens åtgärder 1792, 123 

ecclesiastiqyevärket i Lappmarken anslagne medel. Hertigen 
kunde icke betunga denna fond med en utgift densamma 
icke borde draga^ hvarftre, och som biskopen utomdese 
tycktes skäligen vara lönt, desamma nu ifrån honom in- 
drogos. Plere att förtiga. 

Straxt efter unga konungens äntrade till regeringen in- 
fordrades berättelser ifrån landshöfdingarne om tillståndet 
i lähnen och bästa sättet samt utvägar till befordrande af 
åkerbrukets och näringarnes förbättringar samt allmän och 
enskvld trefnad, hyaraf resultatet blef mot slutet af året ett 
förordnande, tillfölje hvaraf visse committerade af adel, 
ståndspersoner och allmoge borde utväljas för att i samråd 
med herrar landshöfdingarne uti sådane ämnen öfverlägga 
och öfverläggningarne sedermera till kooungen insända. 
Uppå hvad grund prästerne, som innehafva jemte egen en 
nog betydande del af kronans jord, till deltagande i denna 
<;ommittée icke blifvit kallade, vet man ej. Små ledsamheter 
få statsmänn understundom vidkännas. 

Förbud mot spel och dobbel förnyades jemte det en 
alfvarsam varning utfärdades mot yppighet och öfverflöd, 
h varunder likväl genom särskildt stadgande tullen till hälf- 
ten nedsattes på utländska sidentyger, florer, blonder, spetsar 
och nättelduk, förmodeligen till förekommande af lurendrä- 
jerier och därmed förknippad tullförsnillning. 

Att för framtiden öppna ett ljusare tidehvarf för sanning 
och folkets röst samt för att undandraga despotismen dess 
säkraste stöder: mörker och okunnoghet, återstäldes skrif- 
och tryckfriheten. Chartan öfver retraiten från Wiborgska 
viken 1790, som icke var särdeles flatteuse för den afledne 
konungens dispositioner och därföre strax efter det den ut- 
kom indrogs, blef nu på konglig befallning frigifven. Och 
då det skumögda Spanien ansåg förtigandet af de franska 
aflFairerne för en svaghet i regeringen, började ej allenast 
våra allmänna tidningar därom innehålla underrättelser, 
utan ock Paynes tractat om menniskans rättigheter blef uti 
version härstädes till utgifvande tillåten. Det är att märka 
att Payne är en af grundläggarena till den fransyska demo- 
cratien och äfven ledamot af nationalconventet därstädes. 



1*24 Förmyndareregeringen och Gnstaf III:s gunstlingar. 

Heds arbete lästes med mycken appland uti Pechlinska con- 
claven. Flere periodiske skrifter af mer och mindre märk- 
värdighet att förtiga, hvilka efterhand ibland allmänheten 
började circnlera. 

Tjenste- och befordringsvägen tog äfven nn en helt 
förvänd tonr. Hans kongl. höghet hertig Friedrick Adolf, 
som under det utgångna kriget icke kunde blifva employe- 
rad, utan vandrade det första årets campagne emellan Hel- 
singfors och Borgå fram och åter, men sedermera alldeles 
icke nyttjades, blef fäldtmarskalk. De förre favoriterne och 
ifrigaste royalisterne eloignerades så mycket möjeligit var 
ifrån båfvet, och åkte somlige af dem så lustigt omkring 
på Säkerhets acten, att de icke engång stadnade innom riket. 
Man tillskrifver därtill ordsaken en af dem formerad com- 
plotte, som skulle hafva i afsigt hertigens skiljande från 
regeringen och rådsvärdighetens återställande m. m., hvil- 
ken af policemästaren och lagmannen Liljesparre blef up- 
täckt och gaf anledning till dess bibehållande. 

Öfverståthållaren baron Armfeldt erhölt först sex års 
permission för att vid varma baden sköta sin hälsa, men 
skildes sedermera aldeles från ämbetet och blef minister 
uti Italien i Wrangells ställe, som hemkallades, och contre- 
ammiralen Modée befordrades till öfverståthållare. 

Presidenten grefve Munck stadnade såsom förfalskare 
för några och 90,000 B:dr fahnehjelmar och utaf föresatte 
tvänne vilkor att antingen undergå ransakning och dom 
eller ock, jemte ersättning och nedläggande af alla ämbe- 
ten, värdigheter och decorationer, qvittera riket, valde det 
sednare och under namn af Brinckenberg begaf sig till 
Hamburg. Rätta sammanhanget af denna händelse är för 
det närvarande svårt att utfinna. Ätt med en del värkeli- 
gen påstå honom hafva varit förfalskare, tyckes icke kunna 
förenas med denne herrens kända förmögenhet af på Ham- 
burger banqve stående betydande capitaler, förutan dess 
andel uti det nyligen inkjöpta Jockis godset, som förutsätter, 
att han i fäderneslandet ämnade blifva bofast, mot hvilket 
allt 5 å 6 tunnor guld i Finland utspridde och uti salt 
jemte andra landets producter engagerade fahnehjelmar icke 
kunde blifva objet för att göra sig till skälm; och hvarför- 



Grefve Munck och sedelförfalskningen. 125 

utan med säkerhet vill påstås^ att alla vid denna förfalsk- 
ning nyttjade yärktyg af stampar och prässar med raera^ 
förvarades uti sitt egit rum på Haga. Utaf hvilken anled- 
ning andre åter förmäla att; då k[onungen] i början af året 
1790 var i behof af medel till stora flåttans utredande i 
Carlscrona; skall grefve Munek gått i betydande förskåtter. 
Enär dess förskåtter återfordrades, har k[onungen] mundteli- 
gen gifvit anvisning på tillvärkning af fahnehjelmar, livil- 
ken han antagit såsom bättre något än intet. Sedermera 
skall han flere gånger anhållit om decharge och jemväl 
sluteligen memorialiter, men hvarå ej något svar fölgt, utan 
tiden utdrogs till dess den olyekeliga momangen för k[o- 
nungen] inföll. Hertigen var icke vann till Muncken^ i af- 
seende på ett och annat; som vid utredningen af flåttan 
passeradt. Muncken drog icke eller jemt med Armfeldt, och 
sådant allt vållade, att han under konungens hela sjuk- 
domstid till hans person icke kunde vinna något tillträde. 
Hans memorial blef således obesvaradt, men af k[onungen] 
lämnat till hertigen och, som berättas, med tillsägelse att 
han däraf kunde göra hvad usage han behagade. Det blef, 
som åfvan sades, att grefve Munck nödgades eclipsera och 
hans lösa ägendom jemte någon del af Jockis strögods an- 
vändes till de falska fahnehjelmarnes inlösande. Äger detta 
grund, så utgjör det icke något särdeles vackert drag uti 
den afledne konungens caractere.*) 

Uti grefve Muncks ställe blef öfverkammarherren ba- 
ron Gustaf Reuterholm president uti kongl. kammarrevision. 
Han hade såsom kammarherre hos drottningen och ibland 
oppositionen vid 1789 års riksdag utaf afledne konungen 
blifvit befald att resa och uppehöll sig i Rom, hvarifrån 
han af hertigen straxt efter konungens död hemkallad, be- 
fordrades till öfverkammarherre hos änkedrottningen och 
därifrån till president. Efter honom blef baron Stierneld, 



*) Under sin landsförvisning skall han uti skrifvelse till rege- 
ringen gjort en uptäckt, som man icke var så särdeles mån om att 
veta, och som säges så när hade kastat honom lifvet genom anläggnin- 
gar gemensamma från svenska och danska håfven. 

Förf. not. 



126 För&ndringar inom den högre förvaltningen. 

äfven af 1789 års opposition och då afsänd till Warberg, 
fast genast återkallad^ öfyerkammarherre. 

Presidenten grefve Buth flyttades till generalgouver- 
near i Pommern. General Elingsporre bibehölls väl ännu 
vid chefskapet i Finland, men förmodades snccedera grefve 
Horn, farbroder till den olyckelige grefven af samma namn, 
uti presidentsämbetet nti ^igscollegio, hvarifrån han erhöll 
afsked. Generalen vid ett af skånska regimenterne ToU 
undfick ministercommissionen i Warschau. 

Grefve Ehrensvärd, som efter det olyckeliga Svensk- 
sandska slaget 1789 missnögd lämnade tjänsten och befälet 
öfv^er lilla flåttan, återkallades, och uti hans person nplif- 
vades det ft)rra generalammirals ämbetet med presidents 
rang och befäl öfver så väl stora som lille flåttorna, och 
tycktes som ammiralitetet nu torde återvinna, hvad det på 
någon tid blifvit eftersatt. 

Alla sjödetaillen rörande och till k[onungen] inkom- 
mande måhl skulle efter förra vanligheten bestridas af krigs- 
expedition, hvarigenom sjöministern statssecreteraren och öf- 
versten Cronstedt trappade tillbaka till sin förra post. Tråss- 
ministern, statssecreteraren och landshöfdingen von Wille- 
brand hade redan förut blifvit antydd begifva sig till sitt 
lähn. Nu kom touren äfven till andeliga ministern, stats- 
secreteraren och biskopen Wallquist, som uppå erhållen 
vink nedlade sitt ämbete och hvilken åtfölgde ledamoten i 
beredningen öfver prästebefordringarne probsten Nordin, 
som antyddes ofördröjeligen afgå till sin församling. Bi- 
skopen Wallquists ställe remplacerades väl utaf kyrkjoher- 
den doctor Petrejus, men som hela denna prästerliga expe- 
dition ansågs för mindre nödig och nyttig, hvaruti äfven 
Wallquist sjelf instämde, samt genom inrikes civilexpedition 
kunde bestridas, åtminstone icke uti annat fall borde bibe- 
hållas, än såvida prästerne densamma sjelfve ville aflöna, 
emedan den hittills fallit Lappmarks ecclesiastiqvefonden 
till last, så blefvo de däröfver stiftsvis hörde. Och ehuru 
denna expedition tyckes böra anses för en dem genom Sä- 
kerhets acten tillkommen dyrbar jouvel, så, utom allmänt 
missnöjda, voro de likväl icke alle ense om dess bibehål- 
lande. Borgå, Hernösand och Wisby voro de enda, som 



Förändringar bland de högre ämbetsmännen, 127 

önskade expeditionens fortfarande emot erbjuden proportio- 
nerad afgift till dess aflönande^ hvaremot alla de öfriga 
stiften öfverlämnade det till regentens egit nådiga godtfin- 
nande. Om h vilket allt kan ses det den 17:de jannarii föl- 
jande år till samtelige domkapitlen aflåtne konungens bref. 
EorteligeU; utaf alla den aflidne konungens ministrar blefvo 
icke många öfrige. 

Uti konungens högsta domstol föregick äfven någon 
förändring. Ledamoten, justitisecancellairen, revisionssecre- 
teraren och lagmannen af Låstbom skildes därifrån och för- 
ordnades till landshöfdinge i Heinola^ hvarifrån baron Bam- 
say dimitterades med 1,000 R:drs pension och survivance 
på först ledigt blifvande lähn. Till justitisecancellair och 
revisionssecreterare förordnades i stället assessoren i Wasa 
håfrätt Jöran Wilh. Lode. Han var af 1789 års opposi- 
tion, då han af k[onungen] antyddes att lämna riksdagen 
och pålagd att afresa till Wasa för att därstädes bestrida 
sitt ämbete. Icke långt efteråt förnamm man, att den förre 
var stäld under den sednares tilltal, för det han uti beford- 
ringsvägen begått en och annan synd uppå sin afledne ko- 
nungs räkning. 

Ifrån riksärendernes allmänna beredning flyttades stats- 
secreteraren Schröderheim till landshöfdinge i Upsala, sedan 
Ehrenbill förut blifvit president i kongl. statscontoiret. Uti 
Schröderheims ställe intogs statscommissarien Lagerheim.'*') 
Lagmannen och underståthållaren Ahlman blef vice presi- 
dent i Wasa håfrätt och i hans ställe intogs håfrättsrådet 
Rosbeck.**) Lagmannen Håkansson ***) 

Lagmannen och policemästaren Liljesparre, som för- 
stått svänga kappan efter vädret, blef såsom underståthål- 
lare ännu och tills vidare bibehållen samt sonen efter ho- 
nom policemästare. 



*) Schröderheim efterträddes af revisionssekreteraren Rosenblad. 

**) Ahlman efterträddes som underståthållare af polismästaren 
Liljensparre. 

**♦) Här har förf. öfverkorsat de följande orden: ^befordrades 
till landshöfdinge på Gottland»*. Också nödgades lagman Håkanson 
först återtaga sin borgmästaresyssla i Karlskrona, men vardt sedan 
landshöfding i Blekinge. Utg. anm. 



128 De förviste tillåtas åtey-komma. 

Hit hörer äfven att majoren vid ryska gardet Sprengt- 
porten^ son af den för mot fäderneslandet förd afvog sk5ld 
dömde svenske offersten Sprengtporten^ blef capitein i ar- 
meen och konnngens stabsadjutant. Den på hans fader be- 
soldade spionen och af framledne k[onQngen] mycket nytt- 
jade ambassadesecreteraren Ehrenström skilgdes ifrån dess 
tjenst i cancelliet. De till Barthelemy förviste öfverstarne 
Montgommery och Leyonstedt lämnades tillstånd att vistas 
ehvaräst de hälst åstundade^ dock icke innom Sveriges grant- 
ser^ hvaremot den i Sparriske affairen olyckelig blefne ca- 
pitein Ehrenhoflf, hvarom ses här frammanföre, erhöll till- 
stånd att komma in uti riket. 

Det vore för vidlyftigt att uprepa alla föränderlighe- 
ter, men hvad anfördt är kan gjöra tillfyllest för att visa, 
hvad olika principer som fölgdes vid detailler och sysslor 
nu och förut, och hvarföre man jemväl trodde, att någon 
större förändring i det hela torde förestå. Men ehuru man 
redan uti åtskilliga delar afvikit ifrån den afledne konun- 
gens testamente, så var man dock af den tankan, att ännu 
icke så snart någon riksdag kunde infalla, emedan det 
fordrades tid och preparatorier för att upgräfva allt, hvad 
som skulle kunna sägas på den aflednes räkning. 

Emedlertid sagtade sig sorgen ansenligen och man be- 
farade, att minnet skulle blifva ganska kort, så framt icke 
den afledne uti krigsgärden och riksgäldssedlarne beredt 
sig minnesstoder, om icke så ärofulla, dock så mycket var- 
aktigare. 

Under denna politiska förmörkelse tycktes liksom fran- 
ska uplysningen äfven här i riket skulle vilja sprida syn- 
villa. Allmänheten började anse håfvets omväxlade favo- 
riter, hvilka hvar i sin tour enväldigt regerade, med samma 
ögon som sine förre aristocrater. Man inrättade jacobiner- 
klubbar och prädikade om meniskjans rättigheter. Och på 
sådan grund tycktes den ringare adelen och smärre präster- 
skapet vilja räcka hvarannan handen och med renunciation 
af privilegier, hvilka de i skuggan af favoriterne knapt kände, 
mindre nyttjade, söka förening med de öfrige stånden, då 
vid en sådan ställning man förmodade att under en Duo 
d'Egalité, så här som i Frankrike, framdeles kunna utbjuda 



Förmyndareregeringens åtgärder 1792. 129 

thronen åt deD; som lämnade bästa vilkoren, m. m. Jag 
lämnar dessa mer än halfva uttryck; de iföreställa i det 
hela en framtid, hvaröfver alla fäderneslandets äkta vänner 
hjerteligen bekymras. 

Konungens födelsedag den l:sta november gjordes 
märkvärdig genom ett allmänt pardons-placat för alla dem, 
som förbrutit sig mot författningarne om olåflig bränvins- 
tillvärkning och i synnerhet förordningen af den 20:de de- 
cember 1787. De till fästningsarbete dömde stäldes på fri 
fot, jemte det alla under ransakning och afgjörande va- 
rande dylika mål borde nedläggas. Ett placat, som i det 
närmaste utreder och till minnes förer det tyranni, en des- 
potisk magt framfaren tid utöfvat öfver undersåtares rät- 
tigheter, välfärd och ägendom. 

Genom särskildt förordnande förklarade jemväl konun- 
gen för sig och den kongl. famillen vilja erlägga samma 
skjutslega af 8 skilling milen, som i allmänhet brukelig är, 
ehuru allmogen vid 1789 års riksdag erbjudit sig mot 4 
skilling all dylik skjuts utgjöra. Och som k[onungen] vore 
sinnad att under sina resor gifva efterdöme af ett fogeligit 
och varsamt färdande, så blefvo alla så i kronans som egna 
ärender resande förmanade att därefter sig äfven rätta. Man 
har således anledning att förmoda, det denne konung icke 
lärer ämna spilla mycken tid och kåstnad på landsvägen, 
icke eller upvagta vid alla europeiska håf, och då det sker, 
hans körande icke må komma att likna Jehu Nimsi sons. 

Äfven ock till fullföljande af sin afl[idne] herr faders 
vilja och afsigt med stiftande af en cadetteschola för frälse 
och ofrälse ungdom, till hvilken inrättning Carlbergs lust- 
slott blifvit anslagit, installerades nu därstädes både befål- 
bafvare, lärare och lärlingar, hvilkas antal till en början, 
konungens pager inberäknade, utsattes till 50. Till gouver- 
neur utnämndes generalmajoren herr Petter Bernhard Piper. 
En herre, som förut vid finska generalkrigscommissariatet, 
ådagalagt mycken nit och sparsamhet, hvarvid, om han un- 
der påstående krig fått fortfara, flere tunnor guld torde blif- 
vit besparde, som under en annan efter honom antagen för- 
valtning kanske gådt förlorade. 

Innan året slutas, kan anmärkas att i början af martii 

9 



130 Särskilda händelser 1792, 



månad lades genom vådeld uti Göteborg flere hundrade går- 
dar i aska. De lidande blefvo understödde med ett sam- 
manskått från städerne med flere af omkring 7,000 R:dr, 
hvaraf Gefle utaf sin riksdagsvinst ensamt tillskjöt 1,000 
K:dr. Huddviksvalds stad, hvaraf 87 gårdar in aprillis af 
samma ordsak ödelades och hvarigenom 119 hushåll blefvo 
husville, rönte äfven medborgares gifmildhet, dock efter sin 
storlek i mindre mån. 

Ehuru man i anseende till det af Ålgier förklarade 
kriget vid seglationens början in aprillis var nödsakad, i 
afseende på salt och medelländska varor, uphäfva product- 
placatet och lämna utlänningar svänsk skeppsfrihet, så blef 
dock genom den i julii månad slutna freden alltsammans 
återigen satt i sitt förra skick. 

En i majii månad ifrån Finland till Sverige afgången 
påst förolyckades på hafvet, utan att någon underrättelse 
inlupit hvarken om folk eller väska. På en tid, då man 
blifvit van vid bedrägerier ifrån thronen till tiggaren, gjorde 
man vid detta tillfället, i anseende till starka remisser af 
fahnehjelmar, åtskilliga suppositioner, hvaraf dock ej något 
sig sedermera finnes hafva besannat.*) 

Det åt året infallande jubelår ville man utmärka med 
en ny psalmbok, hvarom Upsala consistorium omsorgen 
blifvit updragen, äfvensom åtskilliga förbättringar uti kyrko- 
handboken till upgift öfverlämnade åt Stockholms stads 
consistorium. 

Krigsbefälet, som icke varit samladt sedan 1778 års 
riksdag, sammankallades mot slutet af året för att öfver- 
lägga rörande deras cassa, med mera. Under mångfaldiga 
nådebetygelser blefvo de både emottagne och hemförlofvade. 

Från Danmark skall invite blifvit gjord till ingående 
af någon inbördes förbindelse mot ryska håfvets vidt ut- 
seende afsigter, men om därmed något kommit i stånd ut- 
visar tiden. 

Sidst hörer det väl icke till mitt ämne att omröra ut- 



*) Ett år efteråt upgafs dock förlusten uti utfärdad publication 
vara: riksgälds 1,000, kongl. utredningscommis8[ionens] obligationer 
21,335 och fahnehjelmar 65: 16, summa R:dr 22,400: 16. 

Förf. not. 



Utrikesförhållanden 1792. 131 



rikes affairer, men i anseende till den nära del vår aflidne 
konung tog uti franska konungafamillens svåra belägenhet^ 
hvilken han med härsmagt åtagit sig att förmildra, kan icke 
obemält lämnas, att fransoserne nn mera hos sig afskaffat 
konungavärdigheten och håller konungafamillen innesluten 
för att undergå ransakning och dom. Likaledes äro de i 
beråd att afskaffa prästerskapet, fuUeligen öfvertygade att, 
då de gjort sig af med konungar och präster, de då äfven 
blifvit qvitte sitt hufvudsakeligaste onda. — Sådant allt har 
inträffadt, under det österrikiska, preutsiska, Eur-Maintz, cöl- 
niska, hessiska, sardiniska och emigranternas arméer infallit 
öfver gräntsorne, men hvilka de, afsmultna genom köld, hun- 
ger och sjukdomar i god tid nödgats öfyergifva. Dömme nu 
hvar och en, om svenska armeen ditförd kunnat vänta sig 
bättre öde, och lärer därföre vederbörande ansett för en nöd- 
vändighet att härstädes skynda med dom utan ransakning. 
Byska rörelserna till franska håfvets hjelp hafva icke 
eller varit värkeliga, utan endast stått på papperet, och 
man igenkänner därutinnan, uti ett motvändt förhållande, i 
anseende till Polen och Sverige, ryska håfvets djupa poli- 
tiqve. Det återställer Polen sin gamla aristocratiska con- 
stitution för att bibehållas uti sin gamla vanmagt. Åt Sve- 
rige skänkes en ny despotisk form för att genom en obe- 
tänksam krigisk styrsel kunna ledas in uti ett nytt förderf. 
— Utaf grannar, hvaräst aristocratien söndersliter den ena 
och despotismen vanmägtar och afmattar den andra, har 
man icke gjerna något att befara. En säkerhet, som den 
sundare statskonsten alltid har för ögnamärke. 

1793. 

I början af året blef kunnigt, det hertiginnan åter varit 
utsatt för en fausse couche, hvilket mycket oroat hertigen 
och äfven varit en ordsak till dess omtalta opasslighet. 
Hvar och en må härvid göra de betraktelser han behagar. 

Bedan vid förledit års slut hade en probst från Lind- 
kiöpings stift, benämnd Widén åtagit sig den fåfänga mödan 
att uti ett anonymt bref till hertigen regenten varna honom 
för åtskilliga förmenta misstag uti regeringen och till ett 
bättre förhållande meddela råd m. m. Han blef nu yppad 



132 Prosten Widén. — Tamas TJkyrUd. 

och stäld under tilltal. Jag vet ej^ om någon autor kunnat 
ådagalägga mera grofhet, dumhet och arghet än denne: 
han föreviter hertigen de ändringar han gjort uti sal. ko- 
nungens så visligen träffade författningar. Oskickelig att 
tänka bättre, har han — hertigen — därigenom icke kun- 
nat undgå misstänka att hafva deltagit uti hans undanröd- 
jande, som styrkes af en prsosumerad fSresatts, att antingen 
utur vägen bringa den unga konungen eller ock förklara 
honom för batard. Omgifven och insöfd af adel, har her- 
tigen icke annat kunnat än aggreera sådana ohyggeligheter, 
hvilka genom adelens egit bearbetande likväl skulle utslå 
till hertigens största förderf. De voro de största skälmar, 
och utan att all adel blifver utrotad står ej någon enighet 
i riket att förvänta. Den aflpdne] konungens favoriter borde 
återkallas och hertigen kasta sig i armarne på redelige 
ofrälsemänn. Präste-expedition sättes i sitt förra skick, 
men vården däraf icke updragas någon biskop eller capi- 
telsmann, ej eller någon af Stockholms prästerskap, hvari- 
bland doctor Murray vore den afledne konungens störste 
försmädare, utan* därtill tagas en välmenande och redelig 
landtpräst. För alla dessa småsaker dömde kongl. Svea 
håfrätt honom att göra afbön och mista lif, hvarifrån han 
dock af hertigen förskontes och i det stället blef ålagd 
landsflygtighet. Innan afresau skall han begärt och hos 
hertigen erhållit enskildt företräde, som varat i trenne tim- 
mars tid, därvid sagt sig vara förledd af sin styresmann 
Wallquist, och efter fiere gjorde uptäckter erhållit en guU- 
dosa och därmed blifvit förpassad. 

Åtskilliga utbrott af jacobiniska principer förmärktes 
i hufvudstaden tillskapade, som man trodde, utaf de förra 
royalisterne, hvilka för att göra hertigens regering förha- 
telig, nu ville försätta riket uti en annan ytterlighet och 
förvandla despotismen till en fransysk democratisme, hvamti 
de utaf ryska ministern säges hafva blifvit understödde. 

Uti dylik smak hade en denna tiden mycket bekant 
autor, benämnd Thorild, juris candidat och extraordinarius 
uti kongl. Svea hofrätt i slutet af förra året på trycket ut- 
gifvit en skrift, kallad Allmänna förståndets frihet till Ko- 
nungen och Folcket 1786, tryckt 1792, för hvilken han blef 



StocMiolmspchdm upplopp. 133 

inmanad i arrest och actionerad, då han af pdbeln beled- 
sagades under utrop af: lefve nationen, friheten och Thorild! 
Han dömdes till fyra års landsflygt, och regeringen blef för- 
anlåten att återkalla den frigifna skrif- och tryckfriheten.*) 

En annan gång behagade herrarne af parterren på 
theatren uti hertigens närvaro anställa buller och stoj. Her- 
tigen visade sig då i ändamål att vinna tystnad, de lyftade 
icke på hattarne, men blefvo därtill befalte, som åtlyddes 
på sådant sätt, att de i stället satte den röda frihetsmössan 
på hufvuden. 

Ett in januarii upkommit slagsmål emellan en capitein 
vid nya gardet de Frese och tvänne fabriqueurer, hvarvid 
soldater gjort handräckning och fabriqueurerne blifvit så- 
rade, gaf anledning till pöbelens skockande omkring polis- 
kammaren till flere tusende, hvilka garnisonen förgäfves 
bjödo till att skingra, innan FreBen arresterades, då de 
tranquilliserade sig. Fresen skall sedermera blifvit skild 
från hufvudstaden och omsider placerad vid Carelske ja- 
garena. 

Missnögde ej allenast med police-diréctionen i Stock- 
holm, utan ock med några herrar, som omgåfvo hertigens 
person, sammanskåckade sig pöbelen vid ett annat tillfälle 
nppå slottsborggården till ett antal af circa 1,500 mann och 
skred äfven till den förmätenhet att låssa skatt på militai- 
ren, som var befald att skingra ^em. Fölgden däraf blef 
den, att underståthållaren Liljensparre fredeligen fick afresa 
till Pommern och sonen policemästaren befordrades till as- 
sessor i kongl. Svea håfrätt, hvilkas ställen vid policen 
remplacerades af revisionssecreteraren Nibelius och håfrätts 
vice advocatfiskalen . Norlin. Efter dessa anstalter tycktes 
för denna gången lugnet vara återstält. 

Man behöfver ej långt efterleta ordsakerna till en så- 
dan pöbelens lättsinnighet, enär man eftersinnar, huru den 



*) Hufvudsakeliga innehållet af åfvannämnde skrift yrkar annars 
en oinskränkt skrif- och tryckfrihet både in theologicis och politicis, 
samt föreslår åtskilliga reformer i anseende till konungamagten, hvilka 
för det närvarande kunna vara att önska, men för att erhålla lämnas 
åt framtiden. 

Förf. not. 



134 Begeringsåtgö/råer 1793. 



framfarna regeringen vid flere tillfällen till sina afsigters 
befrämjande behagade^ om icke nyttja den^ dock med dess 
biträde hota och det i synnerhet vid riksdagar, för att egen- 
teligen hålla adelen i önskad ordning. Hade herren länge 
fått lefva; så torde den nog betalt sin läromästare. 

Uti in februarii utfärdad förordning uplifvades alla för 
detta utgångna religionsplacater, hvarjemte skådespels an- 
ställande på sön- och högtidsdagar instältes så väl i resi- 
dencet som öfver hela riket. En ogudaktighet, hvaraf den 
förra regeringen gjort sig utmärkt. 

Jubelfesten celebrerades den 7:de, 8:de och 9:de martii 
utöfver hela riket och uti Upsala, enligit de på trycket ut- 
komna ceremonieller; hvarvid afgjordes, att bibelen, cate- 
cheseu; handboken och psalmboken skulle, efter faststälde 
grunder till nästa riksdag utarbetade, då till antagande före- 
läggas riksens ständer. Till granskning af prästerskapets 
öfriga vid detta tillföUe anmälde desiderier förordnades 
längre fram på året en comitté af ledamöter, tagne af 
biskopar och ståndets medlemmar öfver hela riket. Och 
utnämndes för öfrigit utaf konungen doctores theologise 27 
till antalet. 

För att upgifva förslager till förbättring af så väl all- 
män som enskild hushållning, som ock till utarbetande af 
någon tjenlig författning mot yppighet och öfverflöd, för- 
ordnades tvänne särskijdte committéer. Utaf den förres 
gjöromål har man ännu icke något försport och utaf den 
sednare ej vidare än att allmogen uti pålysta socknestäm- 
mor blefvo anmante att för sig och sina qvinnfolk sjelf 
reglera klädedrägten och inskränka sidentygs bruk. De 
funnos icke eller därutinnan ovillige, men väntade förely- 
sande exempel utaf de förnämare och rikare. Det lärer ej 
gå an att börja på den sämsta dassen utaf nation och köp- 
mannaintresset tillåter det ej med den bättre delen. Saken 
torde således blifva sådan som den är, och man får anse 
hvad som tillgjöres endast såsom framkastade profbitar. 

Vid afresan från riksdagen i Gefle förledit år hade 
den afledne k[onungen] öfverlämnadt den därstädes med 
mycken kåstnad upförde rikssalen till magistratens och bor- 
gerskapets gemensamma vård för att mot tidens våld förvara 



Riksdagahuset i Gåfle. Förhållande titt Ryssland. 135 

ett samlingBrumiD; där Sveriges store monarch om rikets väl 
med trogne undersåtare i en förundransvärd enighet råd- 
slagit. Nu mera in martii månad detta år kom af nuva- 
rande regering under öfvervägande^ om icke detta hus till 
nytta för kongl. Maj:t och kronan kunde användas^ om den 
blefve nedtagen och till Stockholm afförd; men hvaröfver 
regeringen likväl aktade nödigt, i anseende till hvad åfvan 
fönnäles, förut höra borgerskapet, hälst vården och under- 
hållet förmodades för dem i en framtid blifva kåstsamt och 
betungande, hvarifrån att blifva befriade lättast kunde ske, 
då huset till konungens nådiga disposition afstodes. Uti 
underdånigt svar anhöll borgerskapet, att rikssalen måtte 
få stå qvar. De ville ej undandraga sig vidmagthållningen, 
om det ock kastade sista styfvern. Hvilket, så vida det 
instämde med den föreskrift, den store regenten lämnat sitt 
trogna borgerskap, de förmodade dess herr son icke torde 
dem vägra eller förmena. 

Utaf det 1791 den 9:de october uppå Drottningeholm 
emellan Ryssland och Sverige tecknade förenings- och vän- 
skapsförbund och dess 19:de artickcl rörande gräntseregle- 
ringen har, förutan det att ryssarne beföst åtskillige hol- 
mar i Saimen och förbättradt redoutterne långs utmed gränt- 
sen och vi åter på vår sida vid Willickala gjordt början till 
anläggning af försvarsvärk, ej något hörts utaf, men väl 
hade, i anseende till vägrade auxiliaire troupper och skepp, 
något fiendteligit snart kunnat utbrista. Ställningen skall 
varit nog brydsam under det den mot Frankrike destinerade 
ryska flåttan låg i Sundet och afvagtade utgången af nego- 
ciationeme, hvilka till vår lycka så utslogo, att vi undveko 
auxiliairen samt utan deltagande i franska oroligheterna 
förblefvo vid neutraliteten, hvarjemte kejsarinnan skall för- 
bjudit sin minister grefve Stackelberg att på något sätt 
blanda sig uti våra inhämska affairer. Han blef ock icke 
långt därefter rappellerad. 

Till betäckande af vår handel utrustades sedermera en 
observationsesqvadre under contreammiralen grefve Claes 
Wachtmeisters befäl af 12 linieskepp och 3 fregatter. Vid 
hvilket tillfälle den olyckan hände, att linieskeppet Dygden 
om 63 canoner, liggande på Carlscrona yttre redd, raäst 



136 Ang, ombyte af ämbeismän. Brännvinaarrendet 

segelfårdigt, förmedelst beckkokeri om bord antändes och 
sprang i luften, hvarvid 40 man omkommo. Skadan räk- 
nas till 15 tunnor guld. 

Med början af maji månad gjordes ombyte af leda- 
möter så väl i riksärendernes allmänna beredning som i 
högsta domstolen. De tillträdande merendels af annan ull 
än de afträdande och såsom något märkvärdigt sades deras 
tjenstetid ej skola räcka längre än till samma tid nästa år. 
Man ville däraf sluta, att tilläfventyrs några större planer till 
den tiden skulle hinna vinna mognad. Andre tyckte åter, 
att man i det möjeligaste längsta borde draga nytta af Sä- 
kerhets acten, hvarefter det först blefve tid att göra vänd- 
ning, återkalla personliga och ämbetsmanna säkerheten och 
på sådant sätt vinna stadga för alla hittills gjorda ombyten. 
Sådant med mera föranlät regeringen att genom allmän 
kundgjörelse underrätta nationen, det man var försäkrad 
om freden och att genom god hushållning statsvärket kunde 
bära sig, samt att icke någon sådan omständighet kunde 
infalla, som skulle kunna förmå regenten att genom riksens 
ständers sammankallande afvika ifrån den afledne konun- 
gens testamente m. m. 

Med statsvärket stod dock icke så särdeles väl till. 
Man hade uti GelQe afslutat det ganska hastigt och således 
icke eller så väl. Åtskilliga brister yppades, till stoppande 
hvaraf man vidtog alla möjeliga utvägar. Ibland annat ef- 
tersinnades, att 7i6 ^f rikets hemmantal icke deltagit uti 
bränvinsarrendet samt således voro alldeles fria från hvad 
de öfrige till staten contribuerade, då de likväl supo och 
torde hända äfvenväl brände lika så väl som de öfrige. 
Prästerne anmodades därföre genom circulaire till domca- 
pitlen i början af året att såsom en religionspligt bibringa 
sina åhörare nödvändigheten och skyldigheten, icke att supa, 
men väl att betala. I anledning hvaraf konungens befall- 
ningshafvande sedermera mot slutet af året instämde uti 
lika föreställning och antecknade dem, som för de återstå- 
ende fyra åren uti arrendet ville deltaga. Man anmärkte 
nu, att samma folk, som för sex år sedan ansågo bränvins- 
frågan för rikets rätt så kränkande, nu voro af den tankan, 
att man af kärlek till regenten borde utur akt låta rättig- 



Btmth och Armfelt Beuterholm och Kurck. 137 

heter och man trodde, åtminstone hotade, att de, som än 
yidare vägrade att deltaga uti arrendet, därtill skalle blifva 
befalte. I sådan händelse arbetar despotismen sig vackert 
upp. Den sednare gör hvad den förre icke vågade. 

Vid det tillfället man var sysslosatt att utreda sterb- 
huset efter den afledne konungen stadnade generalgouver- 
neuren grefve Ruth, i afseende på sin financeförvaltning, 
för en gravation af 15 tunnor guU, hvaraf han godvilligt 
åtagit sig att ersätta 10. Hans svärmoders fru Wahren- 
dorffs farhåga, som då financestyrelsen updrogs hennes man 
och måg, ifrån den förre ville söka boskilnad, tyckes icke 
hafva varit så ogrundad.*) 

För detta öfverståthållaren m. m. baron Ärmfeldt, som 
i början af året äfven blef dimitterad ifrån sina militairiska 
ämbeten, skall man äfven för ett och annat hafva grave- 
radt, hvarföre man till en del ville hålla sig till hans fader 
generalen m. m. Ärmfeldt. Öfverståthållaren skall äfven 
Tarit nödsakad att till creditorers förnöjande afstå sin be- 
tydande förmögenhet, hvarvid dock icke skall blifvit något 
särdeles öfverskått. Vid sin afresa förledne året lämnade 
han efter sig uti välsignat tillstånd en fröken grefvinna 
Eudenskiöld, hvilken sedermera deltog uti de obehageliga 
händelser, hvilka i början af nästa år skola omförmälas. 
Uti julii månad anträdde den unge konungen sin eriks- 
^aturesa till Skåne och rikets södra provincier, men förut 
blefvo presidenten Reuterholm med flere för hans skull för- 
satte uti lika värdighet med för detta riksens råd, jemte 
det Beuterholm och presidenten Eurck förklarades för Ri- 
kets herrar och togo säte uti regeringen under konungens 
bortovaro. Vid återkomsten till residencet afsades alla er- 
budne festiviteter och fordom brukelige lustbarheter. 

Under konungens vistande i Garlscrona gjordes en stor 
confiskation af lurendrejade specerier och sidentyger, hvilka 
till ett värde af öfver 3 tunnor guU på ett kronofartyg af- 
sändes till Stockholm. 

Landshöfdingen i Heinola af Låstbom, som uppå af- 
iedne k[onungens] befallning under kriget skildt en påstcom- 



*) Härom ses 1796. Förf. not. 



138 UtrikesförhåUandm 1793. 



missarins på Wermelandska gräntsen ifrån sin syssla ocb 
nti hans ställe, som säges, befordrat en sin slägtinge, kunde 
nu mera icke upte sin afledne herres åberopade ordres ocb 
måste utaf sådan anledning quittera tjensten, som åter rem- 
placerades af baron Ramsay. 

Den af sal. k[onnngen] vid 1789 års riksdag utan ran- 
sakning och dom till Ealmare fästning försände öfyersten 
Lorentz Petter Almfeldt, som en tid bortåt så godt som 
saknades uti publiqven, blef nu synlig och ft$rordnad till 
ledamot uti committeen öfver magasinsinrättningarne och 
kronobrännerierne i riket. 

Jag torde nu få sluta detta år med några korta an- 
märkningar i anseende till hvad utom rikes passeradt. Frank- 
rike började året med att halshugga sin konung och slu- 
tade det på samma sätt med sin drottning. Tyranniet uti 
pöbelens händer är långt farligare än uti despotens. Despo- 
ten hade med en kula för hufvudet längesedan kunnat sluta 
sin rolC; då halfva Europas sammansatta krigshärar nu 
snart på fembte året icke kunnat förmå franska pöbelen 
till natur och mensklighet. Lyckelige vi; som undveko del- 
tagande, och blifve Frankrike en spegel både för öfverhet 
och undersåtare. — Pohlen får man åter åskåda ifrån en 
annan synepunct. Uppå sjelfsvåldets ruiner hafya tilltagsne 
grannar så styckadt det, att det snart torde försvinna från 
den europseiska taflan, hälst man äfven förvandladt den 
lilla återstående delen till ett ryskt bihang. De jämra sig 
och vädja till efterkommande, man beklagar dem och det 
är alt hvad vid Europas nuvarande ställning kan åtgjöras. 
Hade franska konungahuset nyttjat sin magt med foglighet 
och polackarne sin frihet med måttelighet, så hade de varit 
lyckeliga sjelfva och såsom motvigter äfven kunnat tjena 
andra. Nu vet man ej hvad gång det politiska urvärket 
kan taga. — Byska flottan, som förmentes vara utrastad 
mot fransoserne, gjorde allenast någon kort kryssning uti 
Nordsjön och återkom i god tid till hamnarne Bevel och 
Gronstadt. Det är svårt att determinera ändamålet af denna 
expedition, om den icke ämnade sig åt Medelhafvet. Ätt på 
Sverige och Danmark hafva vakande öga tyckes vara onö- 
digt, ty därifrån var visserligen icke något att befara. 



ArmfelUka högmålsprocessen, 139 

1784. 

Mot slutet af förledit år eller in decembris yppades 
åtskilliga stämplingar emot rikets lugn och säkerhet, så väl 
som emot regenten och dess styrelse, hyilket föranledde, 
uppå regentens reqvisition, till åtskilliga personers häktande 
och med undersökning, hyaraf till en början policen sysslo- 
sattes, men in jannarii detta år öfverlämnades till kongl. 
Svea hofrätts immediate uptagan och afgjörande. — Huf- 
vudacteurerne voro herr baron, öfverståthållaren m. m. Arm- 
feldt, håffröken hos hennes kongl. höghet printsessan, gref- . 
vinnan Magdalena Sndensköld och kongl. secreteraren Eh- 
renström, med dem flere mer och mindre invecklade, hvaraf 
dock öfverstelieutenanten Sandels, tygmästaren Ehrenström 
och majoren Holthusen redan förut vid policen blifvit fri- 
kände. Utaf hvad här frammanföre finnes anfördt inhäm- 
tas, huru efter k[onung] Gustafs död hela administration af 
regeringen ombyttes. Den afledne konungens tillgifne under 
namn af royalister, en branche af de gamla Hattarne, stäng- 
des, emot testamentets lydelse, därifrån ; och regentens folk, 
en lämning af de gamle Mössorne under namn af patrioter, 
beskylde till och med för jacobinism remplacerade de förres 
ställen. Det var naturligitvis nog hårdsmält för baron Årm- 
feldt att fördraga, som då han förut var van att styra både 
konung och land, nu måste åtnöja sig med en liten obety- 
delig ministerdetaille hos italienska staterne. För att där- 
före åter arbeta sig och sina anhängare upp, var han be- 
tänkt på åtskillige utvägar, såsom åstadkommande af in- 
rikes missnöje, den unga konungens opposition emot sin 
farbroder regenten, anticipation af dess myndighetsår, un- 
derstödd af en rysk flåtta på högden af Stockholm, hvilka 
operationer skulle underlättas medelst högst 12 å 13 per- 
soners undanrödjande, med mera. 

Grefrinnan Rudensköld, sedan den afledne konungen 
hindrat en dygdig förening emellan henne och baron Arm- 
feldt, som på befallning måste gifta sig med en grefvinna 
De la Gardie, förvandlade sin förlust till en brotslig kärlek, 
yttrad uti en med Armfeldt ganska oanständig sammanlef- 
nad. Således honom förbunden både till kropp och själ, 
skulle hon af den unga konungen, efter gifvet formulair. 



140 Armfeltska högmcUaproceasen. 

utvärka ett handbref till ryska kejsarinnan, hvarmedelst 
Armfeldt blefve autoriserad att i sådan väg, med konnngens 
höga nöje, utvärka erforderligit biträde. Hvarförutan hon 
erhöll åtskilliga commissioner, såsom brefs framskaffande 
till Dalarne med mera dylikt, som intet var i särdeles rela- 
tion med hennes kön. 

Secreteraren Ehrenström, efter min tanka den slugaste 
och försigtigaste af dessa conspirateurer, i fall han fått vara 
sig sjelf lämnad, hade fått befrämjandet af inrikes miss- 
nöjet nppå sin detaille, afstyrkte väl ständigt utrikes influ- 
ence uti inrikes affairer, men fant sig dock sluteligen öf- 
vertygad, att alla vägar skulle leda till Kom. 

Till alt detta hade man i fOrsta början allenast en 
och annan svag anledning, hämtad utur några med utrikes 
påsten till vederbörande ifrån Armfeldt ankomne och an- 
hållne bref, hvarföre med undersökningen drogs ut på tiden 
och man befarade stadna för reconvention, som de arreste- 
rade icke otydeligen började yrka. — Emedlertid hade man 
genom chefen öfver kongl. Maj:ts flotta uti Medelhafvet ba- 
ron Palmqvist fogat anstalt om Armfeldts gripande uti Li- 
vorno, men som därmed ej var lyckeligare än att Armfeldt 
fick tillfälle att komma på flygten. Tillgången känner jag 
ej, men hans försummelse blef beifrad vid en generalkrigs- 
rätt och säges hafva blifvit försonad med trenne månaders 
degradation.*) 

Vid så fatta omständigheter och i martii månad före- 
lades Armfeldt stämningstid af trenne månader, jemte det 
han vid alla europaBiska håf reclamerades och på hans per- 
son utsattes en belöning af 4,000 R:dr. Hvad han uti ut- 
rikes tidningar låtit införa vederlades, och som neapoli- 
tanska håfvet i det längsta lämnade honom beskydd, så gaf 
sådant anledning till bitter klagan öfver sagde håf, som 
tillåtit sig brista uti aktning för hvad svenska håfvet be- 
gärt. Man beledsagade en sådan klagan med hot icke olikt 
en krigsdeclaration. Armfeldt skall sedermera därifrån tagit 
vägen genom österrikiska staterne och Polen till fiyssland, 



*) Härmed kan jemföras de på trycket ntkomne Piranesis bref. 

Förf. not. 



Årmfdtska högmdisprocessen. 141 

hyaräst han hyses^ uti hvad egard kan man ej så hastigt 
säga. Däröfver har man dock ej yågat klaga, än mindre 
hota, — hvilket äfven torde vara bäst. 

Armfeldt var således till sin person undankommen, 
men lyckeligitvis hade hans portfeuille blifvit ertappad. 
Berättelserna*) om den därvid nyttjade omgång äro mång- 
faldiga, såsom ibland annat att man låtit förfärdiga en all- 
deles lika portfenille med hans, npfylt densamma med gamla 
papper och genom kammartjenaren mot god betalning 
gjort ntbyte. Därmed må vara huru det vill, så stämma 
dock alla underrättelser därutinnan öfverens, att hans oför- 
sigtighet varit större än man utaf en hufvudmann för en 
conspiration haft fog att föreställa sig; och enär därtill kom- 
mer, att uti sagde portfeuille var innesluten hela hans in- 
och utrikes förda brottsliga correspondence, så blifver hans 
vårdslöshet mot sig sjelf och sina consorter så mycket oför- 
låteligare, som de jemte varningar flere gånger påmint ho- 
nom om brefvens upbrännande, hvilken försigtighet de å 
sin sida altid iakttogo och hvarföre det i början var så 
svårt efter full bevisning. 

Nu öfvertygade dem deras egna bref. Därmed ej nog; 
flere blefvo invecklade och fast ej dragne för domstolen, 
likväl genom lettres cachets skilde från sine ämbeten, till 
förtigande af alla de[m], som till sina tankesätt blefyo kände 
och uti svartboken anmärkte. Konungens gouverneur grefve 
Gyllenstolpe fants så djupt invecklad, att konungens förbön 
endast kunde rädda honom från rättvisans svärd, på hvilken 
grund han väl erhöll nåd, men förvistes håfvet till sin ägen- 
dom, hvaräst han dock icke får bivista större samqväm. 
Tills vidare åtog sig hertigen regenten det vigtiga kallet af 
gouverneurs ämbetet, hvilket för båda herrarne torde falla 
nog genant. Såsom vice biträder likväl en Mörner. Öfverste 
Aminoff, förut genom en lettre cachet skild från sitt inne- 
hafvande Björneborgs regimente, inmantes nu uti arrest. 
General ToU, svensk minister i Warschau, hade säkert före- 
stått samma öde som Aminoff, så framt han icke i god tid 



*) Yide Piranesis bref det följande året af trycket utkomna. 

Förf. nöt. 



142 Armfeltaka högmåUprocessen. 

räddadt sig med flygten, som säges till fiyssland, hvaräst 
alla våra öfyerlöpare af hyad tankesätt som hälst hafya sin 
fristad.*) Landshöfdingarne Schröderheim och Lagerbring 
skildes från sina ämbeten^ såsom genom correspondencen 
graverade.**) Majoren vid Göta gardet De Peyron samt 
en major vid Savolaxske regimentet Brännström, för det 
den förra förtroligen med Armfeldt umgåts efter det hans 
förrädiska stämplingar uptäckte blifvit, och den sednare på 
flygten varit honom följaktig, blefvo utur rikets tjenst ute- 
slutne.***) Lika öde hade capiteinen vid Blåa gardet Re- 
hauseu; färmodeligen på något sätt äfven invecklad. Lands- 
höfdingen i Vasa lähn Tandefelt förlorade ämbetet utan nå- 
gon annan bekant ordsak än dess tillgifvenhet för sal. ko- 
nungen och den förra administrationen, för hvilken man 
ville skylla honom hafva varit raporteur. Annars en for- 
lust för riket af en kunnig och driftig ämbetsmann; men 
hvad är som icke måste gifva vika för persecution enligit 
konung Gustafs stadgade lyckeliga grundlag. f) 

Stockholms magistrat jemte borgerskapets 50 äldste, 
vid alla ombyten tacksamt anförde af öfverståthållaren Mo- 
dée, aflade hos regenten sin underdåniga tacksägelse för 
dess vård om rikets sjelfständighet, i afseende på uptäck- 
ten af det tillämnade förräderiet, äfvensom i samma afse- 
ende Åmbrosianska låfsången afsöngs i alla församlingar 
utöfver hela riket. 

Och som nu mera inte något hindrade bögmålets af- 
gjörande, i anseende till de uti sammangaddningen inveck- 
lade personer, ty anbefaltes in aprillis hofrätten därom 
skyndsammeligen draga försorg, emedan comparitionstermi- 
nen endast i anseende till Armfeldt borde afbidas. Hofrät- 
ten kom dock därmed icke till ändskap förr än i slutet af 



*) Om honom nästa år. 

Förf. not. 

*♦) Den förra dog följande året uti mycket elände. Om Lager- 
bring vide 1796. Förf. not. 

***) Brännström har dock sedermera återkommit i rikets tjenst. 
Vide 1796. Förf. not. 

t) [Tandefelt] bief 1799 om hösten förordnad att förestå Öre- 
bro lähn. Förf. not. 



Domen öfver de anklagade, . 143 

julii månad och i anseende till konungens och regentens 
till Dalarne anstälde eriksgata ntföU först efter återkomsten 
därifrån högsta domstolens utslag den 22:dra september af 
innehåll, som korteligen följer*): 

l:o. Arm fel dt, dömd af håfrätten förlustig adelskap, 
ära och gods samt varda halshuggen, och så vida han icke 
kunnat ertappas, fridlös öfver alt Sveriges rike och landa- 
mären, som vid högsta domstolen på det sättet skärptes, 
att hans namn å skampåle borde anslås uti de större stä- 
der i Svea och Giöta riken, storfurstendömet Finland, her- 
tigdömet Pommern, så ock uti staden Wismar på följande 
sätt: Gustaf Mauritz sitt fäderneslands förrädare, fridlös 
öfver allt Sveriges rike med underliggande länder. Emedan 
för nu och framtiden utaf regenten stadgades, att vid dy- 
lika tillfållen fadersnamnet må uteslutas och allenast dop- 
namnet nyttjas, på det en förrädares namn icke med någon 
annan redelig mans må bortblandas, och det utan åtskilnad 
af stånd. 

2:o. Ehren ström, af håfrätten dömd förlustig ära, 
adeligit stånd och riddarevärdighet samt varda halshuggen 
och gods i löst och fast under kronan förfallit. Vid högsta 
domstolen tillagt, att han, stäld framför skampåle å Stock- 
holms Packaretorg förut en timme borde skämmas och se- 
dermera efter föregången beredelse det ålagda dödsstraffet 
undergå. Han utfördes ock sedermera uti sådant ändamål 
till Nytorget på Södermalm, men erhöll på afrättsplatsen 
regentens nåd och försändes på lifstid till Earlstens fäst- 
ning**), utan att någonsin under något pardonsplacat blifva 
inbegripen. 

3:o. Grefvinnan Budensköld, af håfrätten dömd för- 
lustig adeligit stånd samt mista lif, ära och gods samt varda 



*) Jemför en utkommen skrift: Gustaf Mauritz sitt fädernes» 
lands förrädare. Förf. not. 

Denna smädeskrift är författad af kongl. sekreteraren C. F. Nor- 
denskjöld och tryckt i Stockholm 1794. Jfr Ehrenström, Historiska 
anteckningar II: 315 och E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt II: 293. 

Utg. anm. 

**) Är sedermera flyttad till Vaxholm och satt under sin faders 
bevakning. Förf, not. 



144 .Datnen of ver de anklagade. 

halshuggen. Utaf regenten af gunst och nåd från döds- 
straffet befriad, men i det stället ålagd att vid en skampåle 
å Biddareholmsplanen upstäld en timme skammas och se- 
dermera till Stockholms spinnhus försändas, att där i sin 
lifstid i förvar hållas. 

3:o. Aminoff, utaf håfrätten lämnad till framtiden^ 
då brått hans kan uppenbart varda, men högsta domstolen 
ansett honom förvunnen att mista lif, ära och gods, hvar- 
ifrån regenten dock honom af nåd förskont och i det stäl- 
let förordnat, det borde han till Karlstens fästning försän- 
das, därstädes att uti hela sin lifstid under bevakning 
hållas. 

5:o et 6:0. Kamereraren Mineur*) och källaremästaren 
Forster har håfrätten icke kunnat till något ansvar falla, 
men regenten har ansett dem tills vidare böra under be* 
vakniog å Malmö fästning hållas. 

7:0, 8:0 et 9:o. Öfverstelieutenanten baron Lilje,. 
neapolitanske handlanden Sources och handelsbokhållaren 
Signeul haf^a utaf hofrätten blifvit saklöse och oskyldige 
förklarade, hvarvid det ock hos högsta domstolen förblifvit» 

10:0. Vid statssecreteraren och öfverpåstdirekteuren 
Franc, som under sin portofrihet fortstält åtskilliga de 
bråttsliges bref utan att om deras innehåll hafva någon kund- 
skåp, har hofrätten icke kunnat handen lägga, så vida hans 
förbrytelse mera vore att anse som ett ämbetsfel än något 
deltagande uti deras uproriska anläggningar, hvarvid ock 
högsta domstolen låtit bero; men hertigen regenten fant för 
godt att skilja honom från öfverpåstdirecteursämbetet, dock 
med tillsägelse att, i anseende till flere hans uti rikets tjenst 
ådagalagda trogna tjenster, ft5r hans bärgning under hans 
öiriga dagar vilja draga nådig försorg. 

På sådant sätt blefvo conspiratörerne fÖr denna gån- 
gen afsnäste, önskandes om därmed vore fÖr alltid bestält. 
Något djupsinnigt och väl uttänkt finnes icke uti deras 
plan. En ung omyndig prints skulle förledas att opponera 
sig mot sin förmyndares lagliga regering och understödja 



*) Minenr hade varit kammartjänare hos Armfelt. 

Utg. anm. 



Författarens bedömande af högmålsprocessen, 145 

en förlapen missnögd undersåtes propositioner vid ett främ- 
mande båf. Det främmande håfvet skulle på så lösliga 
grunder utrusta en flotta. Ett håffruntimmer skulle sätta 
dalallmogen i rörelse. En mindre fördelaktigt känd mans- 
person skulle väcka allmänna missnöjet m. m. Hvad för 
scener; hämtade från theatem! Hvad för barnsliga suppo- 
sitioner! 

Förfarandet med fröken Rudensköld tyckte likväl många 
vara för hårt, i synnerhet hennes echafautering, hälst i af- 
seende på skamm hennes i handlingarne intagne och utom- 
dess särskilt tryckte kärleksbref kunna gjöra tillfyllest. 
Aminoffs bestraffning synes vilja utvisa mera particuliarité 
än rättvisa. Rubriqven af detta högmål, såsom stämplin- 
gar mot regeringssättet, tyckes icke eller vara särdeles läm- 
pelig. Despotismen utgjör hufvudnerfv af regeringssättet 
och mera nitiske försvarare af despotism än Armfelt, Eh- 
renström och Aminoff lärer man fåfängt efterleta. Men hvad 
som egenteligen utgjör det förevarande så kallade högmå- 
let, är frågan om förvaltningen af despotismen, antingen 
den bör tillhöra de kungliga eller hertigliga. Uti andra 
länder ombytas administrationer ganska hastigt och lätt, 
men man får ock medgifva, att man icke i likhet med en 
Armfelt därvid anlitar utländsk hjelp. För öfrigit kan 
man i anledning så häraf som de flere uplysningar, tryckte 
correspondencerne denna tiden tiden lämnat till allmänhe- 
tens kundskap, ställa sin upmärksamhet så väl på det fram- 
farna som på det tillkommande. 

I förra afseendet finner man icke otydeligit, huru se- 
dan den afledne konungen för att ifrån sig leda ansvarig- 
heten för flere begångne grofva lagbrott, hvilka likväl han 
sjelf och hans medhållare ansågo nödvändiga för att uprätt- 
hålla rikets sjelfständighet, fant utväg att 1789 genom bi- 
träde af rikets trenne ofrälse stånd under sådan pretext 
såsom despote tillvälla sig den fria svenska thronen, så kunde 
han nogsamt föreställa sig att, för att häfva en olagligen 
tillkommen constitution förr eller senare skulle gjöras flere 
försök ; därföre och då han, efter ett onyttigt och emot rikets 
lagar entameradt och med föga framgång utfördt krig, icke 
kunde för riket utvärka någon annan eller fördelaktigare 

10 



146 Angående Armfelt 



fred, ansåg han likväl tillräckeligit att för sig och sitt värk 
uti Werelä 1790 betinga rysk garantie^ hvarigenom han lät 
nationen genom sin blod och sin ägendom besegla sina bo- 
jor, hyilket är och förblifyer det ohyggeligaste utaf alla 
hans gjemingar. Det drögde intet länge förr än herren sjelf 
föll ett offer för sitt brått, och som vid omtalte fred Arm- 
felt såsom plenipotentiaire och Ehrenström såsom ambas- 
sadesecreterare voro medvärkande, så hade det nu dem 
träffade öde med rätta bordt dem då öfvergå, men hvad 
som är upskjutit finner man därföre icke vara förglömt. 

Kastar man nu vidare en blick på det tillkommande, 
företer sig en töckna, som man med seende ögon icke för- 
mår genomtränga. Man skalle tycka, att en innan kort 
myndig blifvande konung bör, då tiden infaller, följa sin 
faders grundsatser och hylla det folket, som för dem och 
konungamagten exponeradt sig. Hvad vore då nödigt att 
för tvänne återstående år gjöra menniskjor olyckeliga, hvilka 
vid en förändrad administration nödvändigt äska hämnd 
och som torde utfalla uti lika om icke drygare mått. Vi 
lämne därföre utredandet af detta trassel åt framtiden och 
vid förbigåendet endast omnämna, att, efter berättelse, man 
icke anser för omöjeligit, det kungliga linien ifrån regen- 
ten, förmedelst tillhjelp, med posteritet torde kunna blifva 
stadgad. 

Så snart Armfelts dom blef kunnig uti Köpenhamn, 
återfordrades Elefant orden, jemte det hans namn utur rid- 
dareförteckningen blef utstrukit, hvilket uti allmänna tid- 
ningarne kundgjordes. Ifrån Petersburg har man i anse- 
ende till hans tvänne därifrån erhållna Andrese och Alexan- 
der Neuski orden icke något dylikt förnummit. Han skall 
nu uppehålla sig på Kolka gods i Lifland, tillhörigt en 
Stenbock, hans grefvinnas morbror eller cousin. 

Under det man i omförmälte måtto innom riket var 
sysslosatt, gjordes utifrån genom Ryssland flere kraftiga 
försök att förmå regenten afvika ifrån det uti fransyska 
oroligheterne vidtagna neutralitets systeme och enligit sal. 
konungens plan gjöra ett med de mot Frankrike coaliserade 
magter, men uträttade därmed ej något. Utan så vida en- 
gelsmannen på ett neutraliteten förolämpande sätt oroade 



Konventionen med Danmark, 147 

både danska och svänska handelsflaggan^ träffades uti martii 
månad med Dannemark en convention till gemensamt Tärn 
och försvar, till följe hvaraf 8 linieskepp med 4 fregatter 
ataf hyardera kronan utrustades för att befreda handelen. 
Chefen för svänska flåttan var grefve Wachtmeister, och 
efter lottning commenderade danska ammiralen en chef de 
första månaderne och svenske ammiralen de sidsta. 

Till denna utredning var ifrån rikets delabrerade stats- 
värk ej något tillskått att förvänta och att sammankalla 
ständerne var emot den afledne konungens testamente, ej 
att förtiga det äfventyr despotismen hade att befara utaf 
en samlad nation. Man föll därföre uppå det rådet att ge- 
nom frivilliga sammanskått samla den därtill åtgående fond 
och hvarigenom man tillika utaf mängdens gif mildhet kunde' 
sluta till förtroendet för administrationen. Ett hittills här 
uti riket aldeles nytt och ovanligit beskattningssätt, som 
ändteligen för första gången tämmeligen slog in och med 
någon tillhjelp af fransyska subsidier i det närmaste lärer 
hafva hållit statscassan skadeslös. 

Pölgderna för riket voro emedlertid betydelige. Han- 
delen blef befredad och drefs med mycken fördel på Frank- 
rike, oantastad af engelska kapare, under åsynen af den 
ifrån Archangel i Skottland inlupne ryska flottillen. Här- 
till kommer den uti maji månad emot yppighet och öfver- 
flöd utfärdade förordning, som förminskade importerne och 
uplifvade inrikes slögd med förökade exporter, genom hvil- 
ket alt handelsvågen kom uti det skick, att mot årets slut 
ifrån Frankrike mycket förmodeligen catholskt kyrksilfver 
kunde inskeppas och som förordsakade fällandet af agio 
emellan banco och riksgälds ifrån 30 till 15 procent. Finge 
man föreställa sig sådant alt utaf någon långvarighet, så 
torde en och annan refva uti vår gäldbundna finance kunna 
botas. 

Smicker och beröm bortskämma gemenligen de bästa 
konungar. Regenten med nuvarande administration vare 
dock vår upriktigaste erkentsla berättigad för den fredeliga 
och hushållsaktiga systeme han fölgt. Utan fred och hus- 
hållning är för oss ingen hjelp. 

Tacksägelseadresser så väl i afseende på hvad nyss 



148 Tacksägelseadresser. En pastoratsfråga. 

sades som ock för vården af rikets sjelfständigbet medelst 
uptäckten och bestraffniDgen af förräderiet^ hafva äfven blif- 
vit aflämnade, dock icke såsom uti Gnstafs tid. Han för- 
stod kånsten att förmå barnen tacka och kyssa på riset 
antingen de förtjent stryk eller ej. Alla stånd förenade sig 
under ordförande af antingen landshöfdingen eller någon af 
adelen ifrån Stockholms lähn^ OrebrO; Westmanneland och 
Stora Kopparbergs lähnen. Från Lindkiöpings lähn voro 
väl deputerade af alla stånd, men ordet fördes endast å 
ofrälse ståndens vägnar af lectoren Sundevall, och öfversten 
baron Adelsvärd samt öfverstelieutenanten grefve Sparre, 
bland deputerade närvarande, bevittnade endast ceremonien. 
Biskopen Lindblom var ej eller denna gången så upmärk- 
sam af sin pligt som 1791. Ifrån Södermanland adel, bor- 
gare och bönder, men ingen präst. Från Upsala lähn adel, 
borgare och bönder, men för stiftet och academisestaten sär- 
skilt. Från Gefleborgs lähn, Gefle stad och allmogen sär- 
skilt. Från Skaraborgs lähn några socknars deputerade 
allmoge. Från Cronobergs lähn Wexiö magistrat genom 
deras deputerad sadelmakaren Eckerbom, deputerade för 
Göteborg, Uddevalla, Kongelf, Strömstad och Marstrand samt 
Bohuslähns allmoge, och ändteligen äfven de detta år vid 
bancorevisionen närvarande präster. 

Hvad nu är anfördt må anses för årets hufvudsaker. 
Ett och annat af mindre betydenhet kan än ytterligare till- 
läggas. En kongl. hofpredikant vid namn Tbyselius ankla- 
gades för det han lasteliga skrifvit emot hans kongl. hög- 
het regenten, samt rikets herre exellensen Reuterholm i 
och för ämbetets skull, dömdes af kongl. hofrätten att lif 
sitt mista, hvaruti äfven högsta domstolen instämde, men 
benådades af regenten med 8 dagars fångelse vid vatten 
och bröd. Sammanhanget, som omständeligare inhämtas 
utaf de härom från trycket utkomne handlingar, var korte- 
ligen, att Tbyselius utvärkade sig genom ståthållaren m. m. 
De Besche, emot förskrifning till sedelhafvaren på 1,000 
E:dr, hertigens promotorial till Strengnäs consistorium att 
upföras på förslag till Skyllerstads lediga pastorat. Men 
sedan regenten blifvit underrättad, att pastoratet var con- 
sistoriellt, så har Reuterholm, på regentens befallning, uti 



styrelsen öfver flottan återflyttas tUl Karlskrona, 149 

till consistorium aflåtit handbref återfordrat promotorialet 
och anbefalt conBistorinm vid förslagets uprättande författ- 
niDgarne likmätigt förfara. Tbyselius såg sig då icke nå- 
gon annan utväg än att uti bref till Reuterholm ådagalägga 
sitt lidande^ hvilket skett med nog bitterhet och med sådana 
uttryck, som föranledde till dess ställande under tilltal. 
Detta kan hafva sina skjäl, men man vill ock därjemte 
veta, att egenteliga afsigten varit att komma De Besche, 
såsom ett sal. konungens kreatur, uppå fall, hvarföre ock 
Thyselius genast efter sin vattencour skall fått försäkran 
om pastorat, men däremot De Besche blifvit skild från ståt- 
hållareämbetet på Stockholms slått. Han skall sedermera 
rest utrikes och nu uppehålla sig i Lifland uti ett sällskap 
med Armfelt. 

Det 1791 uplöste och till ett general-sjömilitiae-contoir 
förvandlade samt till Stockholm förflyttade ammiralitets- 
collegium återflyttades nu till Carlscrona och förvandlades 
till en committée med namn af Stor-ammiralitetsämbetet, 
hvaruti hertigen regenten förer ordet och har under sin 
detaille så väl örlogs- och armeens flottor. Generalammira- 
len grefve Ehrensvärd erhöll afsked med 1,200 R:drs pension. 

Sedan det förledit år vid Willikala påbegynte för- 
svarsvärk, som redan utdragit flere tunnor gull till bygg- 
nadens bedrlfvande, icke kunde ställas under general-en- 
chefskapet i Finland, utan lämnades till fortification, så blef 
det nu ansedt såsom onödigt och olämpeligit samt all bygg- 
nad åtminstone tills vidare instäld. 

Sidst anmärkes såsom något stridande emot sal. ko- 
nungens testamente, nemligen det den 24:de och 25:te no- 
vember hållne ordenscapitel jemte riddares utnämnande. En 
jemlikhetspredikant torde anse saken för ett lappri, men så 
länge konungamagten har af nöden anhang och förtjensten 
tror sig på sådant sätt vara belönt, så måste saken hafva 
sin gång. Anledningen hämtades därifrån att sedan konun- 
gen någon tid förut för första gången begått den heliga 
nattvarden och han nu blifvit af sin herr förmyndare såsom 
stormästare uti capitlet införd, men intet något exempel 
finnes, alt sedan ordens inrättande, af en boren Sveriges 
konungs och stormästares första inträde uti capitlet utan 



150 Ordensutnämningar, Utrtkes/xh^håUanden. 

något nyttjande af de höga rättigheter^ honom såsom född 
ordensmästare tillhöra, hade regenten, måhn att vid alla 
tillfallen i möjeligaste måtto framskynda den önskade stun- 
den, då en älskad konung sjelf tillhörer att göra sitt folk 
lyckeligit, föreslagit oeh understält konungens höga välbe- 
hag att vid detta glada tillfälle för första gången utöfva 
och nyttja de höga rättigheter, hvartill han vore berättigad, 
formedelst bortgifvande af någre utaf de mångfaldige ledig- 
heter innom de kongl. orden, som under desse sednare åren 
samlats. Efter så mycken granlåt gick saken för sig och 
k[onungen] utnämnde riddare och commendeurer af alla 
orden till ett antal af omkring 70. Att herrar Reuterhol- 
mar icke blefvo förglömde följer af sig sjelft. Utan att förut 
vara riddare blef exellencen seraphin och presidenten com- 
mendeur af nordstjerne orden. Ibland exellencens riddare- 
förtjenster omnämnas, utom mycket annat, att han bidragit 
till uptäckande af den afskyvärda conspirationen och till 
eröfrande och hitskaflfande af de obetaleliga bevis, hvarige- 
nom den sattes i klar dag och man kom i tillfälle att lyc- 
keligen blifva räddad. 

Nu något i korthet om detta års utrikes händelser. 

Franska republiqven, som spelar hufvudrolen, har 
innom rikes under en Bobes Pierres blodiga välde nödgats 
låta tyranniet rasa. Madame Elisabet, den afrättade konun- 
gens syster, jemte mångfaldiga andre hafva passeradt guillo- 
tinen. Om den kongl. printsen och printsessan höres ej något; 
man anser dem undangömde till en behageligare tid, hvar- 
till nu något hopp tyckes klarna, sedan Robes Pierre blifvit 
utur vägen rögd och jacobinklubbarne forstörde. Utom rikes 
hafva fransoserne hopat segrar på segrar, innehafva åtskil- 
liga orter i spanska Navarra, fornärmadt sig åt Turin, satt 
Rhenströmmen sig till gränts mot Tyska riket samt bemäg- 
tigat sig flere gräntsefästningar mot Hålland. Har väl för- 
lorat emot Engéland ett sjöslag samt Gorsica jemte några 
öar i Indierne, men dock skadat engelska handelen medelst 
flere upbragte priser. Tigger väl icke fred, men tyckes 
likväl gjerna böra taga emot den, ifall den kan erhållas. 

Portugal, mycket litet värksamt, gjör dock ett med de 
coaliserade magterne och sätter till på de franska kaperierna. 



UirikesförhåOanden. 151 



Spanien kan ej lita på sina befölhafVare oefa office- 
rare; bjuder förgäfves till att resa sig in massa^ fyller hvad 
som brister i förmåga med helgonaprooessioner^ önskar fred, 
såsom heligom anständig. 

Sarderne reste sig mot sin vice ré och påstodo in- 
födde ämbetsmänn, som måste dem beviljas; icke desto min- 
dre uptäcktes en conspiration i Turin, som föranlät ko- 
nungen att öka sin kongl. stat med femb böflar utom de 
vanliga. 

Genueserne vilja öfverändakasta sitt aristocratiska 
regeringssätt och vidtaga ett mera democratiskt. 

På f v en, hans Helighet, plågad af oroligheter innom 
egne stater, är icke mycket värksam i det hela, utan plig- 
tar i stillhet för alla sina företrädares synder. 

Uti Neapel var en sammangaddning å färde, som 
syftade på icke mindre än konungafamillens antingen un- 
danrödjande eller ock utlämnande i franska händer, men 
blef lyckeligen uptäckt. På samma sätt som sarderne hafva 
äfven sicilianerne rest sig mot neapolitanske ämbetsmännen 
och lärer håfvet få foga sig till deras gamla constitution. 

Uti En ge land räfstar ministerielie eller hofpartiet 
med de jacobiniska klubbarne, men tyckes därmed icke 
komma särdeles långt. Ett rubriceradt tillämnadt kungs- 
mord blef, efter slutad undersökning, allenast ansedt såsom 
anstalter till en åstundad parlamentsreforme. Så fin är i 
detta landet skillnaden emellan högförräderi och parlaments- 
reforme, hvilken sednare endast yrkas utaf de engelska ja- 
cobinerne och som sluteligen utaf ministéren lärer få med- 
gifvas, bvartill de skedde förändringar af personerne uti 
ministéren torde vara en förberedelse. Till krigets fortsät- 
tande upoffras icke desto mindre både penningar och folk; 
subsidier utdelas och man försäkrar som oftast de coalise- 
rade om en nära för handen varande landstigning på Bre- 
tagne, som dock alt hittills uteblifvit, och vill man för- 
märka såsom någon tröghet uti drifhjulen. 

Uti Hålland yttras mycket missnöje emot ståthållare- 
regeringen och de engelske hjelptrouppeme. Utom det en 
del provincier hotadt affalla från förbundet, är pluraliteten 
därom redan ense att sluta enskild fred. Man kan säga. 



152 UtHkesförhåOanden. 



att de varit med som kåpan i dansen^ men kommit därifrån 
något sönderrefne. 

Tyska riket, en sammansatt kropp med mångfaldiga 
hufvuden, är ej så lätt att få reda appå. Pluraliteten har 
dock, sitt öfverhafvud oåtspordt, beslntit att söka freden. 

Kejsaren bar, ntom sitt mångfaldiga ntrikes bekym- 
mer, varit uti sin egen hufvudstad Wien blåttstäld för en 
coospiration, som hade för ändamål att enlevera hans per- 
son och sedan nödga honom att antaga en annan constita- 
tion, utom flere oroligheter i landsorterne. Önskar fred men 
vill icke gjerna vidgå det. 

Preusen har varit oroad af upror i synnerhet uti de 
orter, som tillföllo vid sednaste polska partagen, utaf så 
alfvarsamt utseende, att k[onnngenJ i början nödgades draga 
sina troupper från Bhenströmmen, dit de dock sedermera 
efter polska oroligheternas stillande fiogo ordres att åter 
sig begifva. Lärer ledsna vid kriget, emedan spannemål 
brister och pappersmynt börjar nyttjas, hvilket säkert uppå 
så kort tid icke kunnat hända i gamla Fritzes regering. 

Polen började sin resning med året i ändamål att 
befria sig från ryskt och preusiskt förmynderskap och åter- 
ställa riket sin sjelfständighet. Visade i början under Kos- 
ziuskos anförande tämmelig god framgång, men sedan rys- 
sen och preuSen hunnit samla sina strödda arméer, Kos- 
ziusko med flere betydande hufvadmän blifvit fångne och 
sluteligen mot hösten Warschau utaf ryska troupper blef 
intaget, måste nationen åter böja sin hals under sina för- 
tryckares ok, bedja om nåd och utlåfva lydnad. För sjelfva 
konungen återstod ej annat än att uti ryska staterne söka 
sin säkerhet. — 

Ryssland, sysslosatt med Polens kufvande, har tillika 
måst hafva upmärksamhet på turken, som blifvit förödmju- 
kad så långt, att han lämnat fri fart genom Dardanellerna 
och måste af ryssen åtnöja sig med lindrigare tull än nå- 
gon annan europaeisk nation. Om så i längden får fortfara 

visar tiden. Detta allt sammantagit har förordsa- 

kat, att all den hjelp, de coaliserade fått utaf ryssen, en- 
dast bestått i blåtta löften. Flåttan har likväl lupit utur 
och uti hamnarne samt uträttadt så mycket i år, som de 



Svenska akademins upphäfvande, 153 

andra kren, eller ingenting. Åt året låfvas dock kejsaren 
en hjelpsändning af 30^000 mann cossaqver. 

Dannemark hade uti Köpenhamn en liten skockning 
af tyska gesäller^ som lyktades med deras förvisning till 
Lybeek. 

Att Sverige icke eller kunnat smickra sig af lugn 
och ro^ är för detta omrördt. 

Utaf ft^regående korta beskrifning finner man hela den 
enropsBiska världen vara stadd ati en fullkomlig gäsning, 
och torde man icke misstaga sig; om man slutar till något 
som förestår konungamagterne i allmänhet. Erinrom oss 
utaf historien, att konungar och präster ymsom hafva åvär- 
kadt menskligheten. Prästetyranniet gaf anledning till re- 
formationen uti religioneo; hvarigenom den världsliga mag- 
ten upklef på den andeligas ruiner. Magt är magt uti hvems 
hand den vara må och kan missbrukas så väl af den ena 
som den andra. Konungatyranniet föranleder således lika 
lätt till en reformation uti politiqven^ som det förra föranledt 
uti religionen. En upklarnad sund philosophie kan åtmin- 
stone ej länge tillåta den ena menniskjan att efter nyck och 
caprice leka med den andras lif och ägendom. En reform 
blifver därföre angelägen, nödig och nyttig; måtte den en- 
dast kunna hållas innom behöriga gräntsor! 

1795. 
Ibland de första af årets märkvärdigheter kommer 
Svänska Academiens uphäfvande. Anledningen därtill togs 
därutaf, att vid någre ledigheters fyllande ibland de ader- 
ton funno de omröstande ledamöter sig icke vid att inkalla 
hans exellence Reuterholm. Regenten däröfver full af för- 
trytelse, förordnade det Academien med alla dess functioner 
och. sammankomster genast borde uphöra och därmed fort- 
fara, så länge och till dess en myndig blifvande konung 
annorlunda behagar förordna. Hvarjemte alla Academien 
anslagne fonder blefvo indragne och staten besparde. Så- 
som pretexte antogs att vid tillfälle af ett utaf hofjunkaren 
Silfverstolpe öfver framledne hans exellence grefve Fersen 
hållit tal, hvaruti ett och annat anstöteligit uttryck fallit 
om högstsal. konungens gjöromål, Academien sådant icke 



154 Om deltagame i armfeltska högmålsprocesseti. 

beifradt, atan snarare med stillatigande gontteradt. Silfrer- 
stolpe blef ock nu från sin vid Aeademien innehafde be- 
fattning genast skild^ men utnämndes några dagar därefter 
af riddarehns-directionen till riddarehus-secreterare.*) 

Efter det generallieutenanten Toll ändteligen instält 
sig ifrån sin polska beskicknings hvarmed han drögde i 
det längsta; för att försigtigtvis undvika första stormen, 
emottogs han genast vid gräntsen såsom arrestant och un- 
der bevakning ledsagades till Stockholm, hvarest haninf[$r 
Svea hofrätt stäldes under ransakning för medvetenhet af 
den ntaf Armfelt anstäldte conspiration. Han bjöd till att 
försvara sig så godt kan kunde, men blef dock dömd 
att mista tjensten och till tvänne års föngelse å fästning, 
som af regenten blef faststält och till följe hvaraf han 
ganska munter och väl defrayerad afseglade till Wismar.**) 

Vid denna tiden återstäldes de uti conspirationen in- 
vecklades förvärkade ägendom, Armfelts till dess grefvinna 
och barn, Ehrenströms och Aminoffs till deras föräldrar 
öfverstelieutenanten Ehrenström och majoren Aminoff. Om 
fröken Rudenskölds förmäles ej; förmodeligen lärer hon icke 
någon ägendom haft. 

Man vill annars förljuda, att alla dessa statsfångar 
gjort försök att komma på fri fot, som varit tillämnadt på 
en dag, så i Stockholm som vid Karlsten, men som planen 
blef yppad, så uträttades därmed ej annat än deras så myc- 
ket strängare bevakning.***) 

Den öfver grefve Ruuts finance förvaltning utaf kongl. 
statsutredningen anstälte granskning, som graverade gref- 
ven utom annat för en summa något öfver 370,000 Riks- 
daler, grundande sig till större delen på bortstulue hemliga 



•) Den ^befattning*, från hvilken Silfverstolpe skildes, var hof- 
junkare- och handsekreteraresysslan hos enkedrottningen. Hans nt- 
nämnande till riddarhussekreterare torde ha inträffat kort före, ej efter 
nämda tilldragelse. Se Adlerbeth, Historiska anteckningar II, sid. 274. 

Utg. anm. 
♦*) Fullkommeligen 1799 [bör vara 1796] återstäld till sina ämbeten. 

Förf. not. 
*♦*) Jfr Ehrenströms Historiska anteckningar II, sid. 362. 

Utg. anm. 



Förhållande till Byssland, 155 

protocoUer^ hvilka i hnfvudfikriffc icke knnnat uptes^ jemte 
åtta reversaler med högstsal. konungens blåtta namns på- 
skrift af olika och misstänkt utseende, öfverlämnades nu 
till kongl. kammarrevisionen; att därmed lag och beskaffen- 
heten likmätigt förfara. Jag förviser läsaren till de uti 
detta mål tryckte handlingar. Man inhämtar häraf icke 
allenast konung Gustafs sätt att hushålla med allmänna 
medel; utan man får ock om dess finance ministers redlig- 
het nog tvifvelaktiga begrepp. 

Emellan Ryssland och Sverige gafs detta år anledning 
till mångfaldiga missnöjen^ hvilka till en del redan från 
förra åren voro grundade. Man anmodade kejsarinnan att 
å konungens vägnar dubba svenska ambassadeuren i Pe- 
tersburg Stedingk; som uti det förledit år anticiperade or- 
denscapitlet blifvit utnämnd till commendeur af kongl. Maj:ts 
ordeu; men hon vägrade det, såsom stridande emot afl. ko* 
nungens testamente. Hertigen regenten kunde däremot icke 
förmås att vika ifrån neutralitets-systemen, och den med 
danska förenade svenska flåttan kryssade i Nordsjön detta 
så väl som förra året; men till än mera förtrytelse erkende 
nu svenska håfvet herr Prival*) såsom ministre plenipoten- 
tiair ifrån franska republiqven. Hvad som dock lade rågan 
på altsammans^ var konungens detta år eclatterade trolof- 
ning med en Mecklenburg-Schwerinsk printsessa. Detta en- 
gagement förmenas vara planeradt af Reuterholm såsom en 
erkentsla mot Mecklenburg-Schwerinska håfvet för den yn- 
nest han under sin förvisningstid därstädes åtnjutit. Till- 
kjännagifver en åhåga att gjöra harm och förtret. Då ej 
längre tid återstod och periculum ej var in mora, tycktes 
konungen alt för väl kunna få gifta sig sjelf, hvilket han 
ock sedermera gjordt, som af följande årets händelser är 
att inhämta. — Man hade vid ryska håfvet förmodat, att 
valet skulle utslå för en af lyska printsessorna, hvartill äf- 
ven någon anledning skall blifvit gifven, torde hända, redan 
af högstsal. konungen, som föranledt till printsessans un- 
dervisning, så väl i svenska språket, som lutterska läran(?). 



*) Bör vara Bivals. 

Utg. anm. 



156 NotifikaHonen af konungens förlofning. 

Om sådant äger grund, så är ej underligit om förtrytelsen 
varit stor. Förfarandet strider dock icke emot afledne ko- 
nungens testamente^ som förmår att efter fylda sjutton år 
bör for konungen utväljas en brud bland konungsliga eller 
fursteliga printsessor och giftermålet skyndsammeligen full- 
bordas. Kejsarinnan skall äfyen utlåtit sig, att det ock var 
det enda, som regenten iakttagit utaf hela testamentet. Att 
notificera denna trolofning aflfärdades från svenska håfvet 
håfstallmästaren baron Schwerin i följe med kammarjunka- 
ren Jennings såsom cavallier, men mötte vid gräntsen un- 
derrättelse från ambassadeuren Stedingk, att kejsarinnan 
icke ämnade emottaga hela beskickningen. Utaf sådan an- 
ledning och under föregifvande att på resan hafva brutit 
sitt ben af bidade baron Schwerin uti Wiborg ifrån håfvet, 
hvad vid så fatta omständigheter var till gjörande; och som 
höfligheter icke låta sig påtrugas, erhöll han befallning att 
retournera. Efter hemkomsten benådades så väl Schwerin 
som Jennings, i stället för saknade dyrbara presenter i Pet- 
tersburg, med caracterer och riddareband, såsom det enda- 
ste man i Sverige kan åstadkomma. Utaf alt detta sam- 
manlagt befarade man emellan båda håfven alfvarsamma 
upträden, men sådant har dock Gudi låf detta år uteblifvit. 
Hvad det framdeles kan värka utvisar tiden. 

Sommaren gjorde konungen i sällskap med regenten 
en tour genom rikets södra provincier och bivistade cam- 
pementet på Bonarps hed i Skåne, hvaräst äfven kronprint- 
sen af Dannemark till ett kort samtal sig infann. Återresan 
togs sedermera genom Carlscrona till Drottningeholm. 

Däräst föreföll mot hösten en händelse af egen be- 
skaffenhet. Uppå en vice korporal vid drabanterne vid 
namn Netherwood föregafs vara lossadt ett pistolskått vid 
passagen uti mörkningen förbi den så kallade köks krydd- 
gården. Skåttet hade dock icke vidare träffadt honom utan 
endast genom kapprocksärmen, hvarefter trenne karlar ru- 
sat fram och slagit i kull honom med utlåtelse, att det var 
ett förbannadt skatt. Att händelsen allarmerade håfvet var 
ej underligit. Man utsatte genast en belöning af 4,000 riks- 
daler åt den, som kunde uptäcka uphofsmannen, hvilken 
därjemte frisades ifrån alt tilltal, ifall han sjelf skulle sig 



Netherwoodska affären. Fredens upprätthållande, 157 

yppa. Sådant hade den värkan^ att Netherwood någon tid 
efteråt infant sig med tillkjännagifyande att gerningen vore 
chimerique, och att han sjelf blesserat sin kapprocksärm. 
Hvad som föranlåtit honom till denna besynnerlighet har 
icke blifvit bekant. Gissningsvis vill man hålla före^ att 
skåttet skett för att gjöra regenten mera varsam^ enär han 
nyttjade samma väg vid sina besök hos mademoiselle Slotts- 
berg; hvilken såsom opera-dame tidtals appehållit sig på 
Drottningeholm^ hvilket man dock lämnar i sitt värde. Ne- 
therwood; som strax därpå blef afskedad^ skall npbnrit den 
utsatta belöningen och dessutom erhållit respenningar för 
att begifVa sig utrikes.*) 

Annars har alt förhållit sig lugnt och stilla^ förutan 
någon liten orolighet, som i början af året förspordes ibland 
det smärre borgerskapet och fattigare delen af hufvudsta- 
dens inyånare, i anledning af för hård och obillig beyill- 
ningstaxeringy hvilket till rätta stäldes dymedelst att ny 
taxering anbefaltes. Det är lyckeligit, om en så ömtålig och 
snart sagt allmän klagan altid lika lätt låter sig afhjelpa. 

Emedlertid prisade man för det närvarande admini- 
strationens vishet uti lyckligit iakttagande af ett fredligt 
och neutralt systeme, bvarifrån att vika regenten hvarken 
med hot eller lack utaf hvad puissance som hälst icke stod 
att förmå. Fölgden var en säker handel och fördelaktiga 
fragter, hvilka indrogo mycket species, som föranledde att 
agio emellan banco och riksgälds stundom icke var mer än 
sex, men masta delen allenast tio procent 

Något besynnerligit föreföll väl då och då uti befor- 
dringsvägen, hvarvid allmänheten intet altid kunde finna 
sig, men sådant är och blifver altid en fölgd af Säkerhets 
acten, och man tyckte sig finna, huru administration efter 
hand började att för sig och de sina bereda någon säker- 
het. Öfverståthållaren Modée flyttades till Garlscrona med 
hufvudbefål öfver de under ammiralitetet sorterande mili- 
tairiska troupper och uti hans ställe blef kongl. Maj:sts för- 
ste stallmästare m. m. baron Hans Hindrick von Essen ut- 



*) Var 1799 tj enande med mycken distinction vid Bonapartes 
armée uti Egypten. Förf. not. 



156 Utnämningar. UtrikegfdrhåUanden, 

nämnd och med mycken ceremonie installerad till öfver- 
ståthållare. Jnstitisecancelleni Lode förordnades till presi- 
dent nti Wasa håfrätt jemte det presidenten i statscontoiret 
baron Axel Benterholm förmältes skola flyttas till Åbo hof- 
rätt efter afskedstagande presidenten von Post; hvarförntan 
ombyten gjordes med åtskillige kommendantskaper ä fäst- 
ningame^ med mera. Krigshofrätten nedlades och general- 
krigsrätten sattes pi sin förra fot. 

Bland mindre märkvärdigheter kan omnämnas^ att vid 
exercisen med canonslnpame af svenska flåttillen förledna 
våras nppå en af dem den i stäfren liggande 24-pnndiga 
canonen under skarpt skatt sprang tvärs ntaf och vid recu- 
lerandet dödande genast en roddare^ blesserade dödeligen 
sex och kastade tvänne nti sjön, hvaraf en drunknade, för- 
utan det chefen, capitein Schneidau, äfven blef illa blesse- 
rad och jemväl sedermera död. Canonen berättas hafva 
varit från en rysk i Svensksund tagen pris, förmodeligen 
osäker från första gjutningen. 

För detta landshöfdingen Schröderheim, en af k[o- 
nung] Gustafs favoriter, som uti en utkommen tryckt bro- 
chure*) beskrifves såsom en man, hvilken icke ägde och 
ej eller aldrig önskat sig äga medborgerlig dygd, afled 
detta år uti mycken misére och fattigdom, på sitt sidsta 
understödd och soignerad af sin förre kammartjenare. Så 
leker lyckan med menniskjors barn. 

Asterstår till slut att i korthet genomlöpa tillståndet 
uti det öinga Europa. 

Franska republiqven har numera vunnit en stad- 
gad regeringsforme och styres genom ett nationalt råd eller 
directorium af 500 personer med sine tillhörige kamrar och 
departementer. Krigslyckan var mot slutet af året på tyska 
botten något vidrig, som föranledde till återfärd öfver någon 
del af Rhenströnmien, men skred däremot uti Italien fram 
emot Turin och österrikiska Lombardiet. Har vunnit fred 
med Spanien och Preusen samt äfven ett stillestånd med 

*) Härmed afses den sid. 143 nämda broskyren: « Gustaf Mauritz, 
sitt fäderneslands förrädare", däri jämväl de öfriga gnstavianema ned- 
svärtas. Adlerbeth, II: 288. 

Utg. anm. 



UtrikesförhåUanden. 159 



kejsaren^ men plågas af invärtes oroligheter uti la Vandée 
mot choaanerne^ hvilka understödjas af emigranter och en- 
gelsmänn^ hvartill kommer en ruinerad handel och ett däraf 
i högsta måtton delabreradt financevärk^ för ett rike icke 
det minsta onda. Den unga franska konungen slutade sina 
dagar uti tempeltornet; som föregifves^ genom naturlig död^ 
men med printsessan^ dess syster, har man samtyckt till 
utväxling mot de i österrikisk fångenskap varande con- 
ventsledamöter. 

Spanien har varit så godt som utom sig af glädje 
öfver den med franska republiqven erhållna freden. Pre- 
mierministern, hertigen af Alcudia, som därhän användt alt 
oförtrutigt bemödande, blef med många narraktigheter up- 
högd till Fredsförste, hvilken titul uppå inqvisitionens före- 
ställning likväl ändrades till Furste af freden. 

Portugal är äfven i förhoppning om fred genom 
spansk bemedling. Emedlertid har håfvet Gudi till ära för 
en erhållen kronprints anstalt en tjurfagtning, hvarvid med 
förnöjelse förmäles endast några få menniskjor hafva om- 
kommit. Huru länge skall menskligheten gäckas af ko- 
uungadårskaper[?]. 

Invärtes lugnet uppå Sardinien är ännu icke stad- 
gadt, hvarom det detta år uti Gagliari yppade upror bär 
vedermäle. 

Äfvensom uti Neapel en ny conspiration blifvit uptäckt. 
Genuesarne vid sin antagna neutralité måste som 
oftast finna sitt territorium oskäradt af stundom frantsoser, 
stundom österrikare. 

Helige fadren uti Rom sysslosätter sig med sitt skröp- 
liga financevärk; är uti politiska vägen aldeles osynlig och 
[har] uti den andeliga med stillatigande måst åskåda, huru 
två tredjedelar af det nitiskt catholska Polen blifvit för- 
lagt under öfverinseende af en grekisk synod och ett lut- 
terskt öfverconsistorium, dock med fri religionsöfning. 

Ångeland har med omväxlande lycka stridt mot fran- 
soserne uti Indierne, men däremot gjordt sig så mycket 
mera skadeslös utaf de holländske besittningarne. Försökt 
landstiga å franska kusten för att vinna förening med Gha- 
rette och de honom tillgifne chouaner, men därmed ej ut- 



100 rtrikesforhåUandfn. 



rättadt annat än exponerandet af flere tosende förat nog 
olyckelige emigranter. Miniatéren tyckes Innn icke vara 
mycket hngad för fred, ehnm iirigt nationen till och med 
[med] hotelser af nplopp den önskar och åstnndar. Hvilket 
att förekomma man Tarit nödsakad att vidtaga tvänne biller 
rörande sammankomster och konungens personliga säker- 
hety hvilka tyckas nog kringskSra den så högt prisade en- 
gelska friheten. Icke desto mindre llra dock de styrande 
slnteligen få foga sig, hvartill orolighetema emellan catho- 
liqveme och de reformerte uti Irland jemte hungersnöden 
nti Ängeland i sin mihn torde bidraga. Våld och potitiqve 
tillfredsställa icke en hungrig mage, med förtviflan gjör deB 
sig skadeslös, enär intet annat hjelper. 

Hålland har genom den i år försiggångna revolu- 
tionen helt och hållet kastat sig uti fransyska armar, af- 
skaffat ståthållarevärdigheten och actioneradt förra ståthål- 
laren såsom republiqvens fiende. Om det valt bästa partiet^ 
visar tiden; åtminstone hafva de detta år förlorat Gap jemte 
åtskilliga besittningar uti Indierne samt lidit otroligen uti 
sin handel, hvilken utgjör själen uti denna republiqve. Ståt- 
hållaren, som fant utväg att undankomma, uppehåller sig 
tillsvidare inhyses uti London. 

Kejsaren, något misslynt öfver de särskildte freder 
en del af hans riksmedlemmar träffadt med Frankrike, har 
i det stället med Byssland och Ängeland afhandladt en 
trippelalliance, hvaraf man förespår sig mycken fördel. Huf- 
vndmännen för de uti Wien förledit år conspirerande hafva 
blifvit afstraffade, men därmed lärer intet alt missnöje hafva 
uphört. 

Pre n sen har detta år sysslosatt sig med regleringen 
af invärtes styrelsen uti sina nya polska besittningar och 
för öfrigit i anseende till det utländska förhållit sig såsom 
en stilla åskådare. 

Polen existerar nu mera icke, utan har, sedan dess 
stater med folkrättens kränkande blifvit fördelade emellan 
kejsaren, Ryssland och Preusen, aldeles försvunnit från enro- 
paeiska taflan, till följe hvaraf konung Stanislaus Augustus 
den 25:te november också uti Grodno formeligen nedlade 
sin krona, efter förut erhållen försäkran om 150,000 ducaters 



Fara för krig med Bysaland. 161 

årligit underhåll^ en tredjedel af hvardera^ och tillstånd att, 
efter allmän återstäld fred uti Enropa, i Italien få tillbringa 
sin öfriga lifstid.*) Ett bedröffeligit skådespel, som utvisar 
att politiqven slumrat, medan magten spelt mästare. 

Ryssland har detta år utvidgat sina gräntser f5r- 
medelst underläggande af Polen och införlifvandet af her- 
tigdömet Gurland ; ämnar ock tillägna sig några provincier 
från Persien och sådant alt utan att våra politiska SBqvili- 
brister däremot vågat det ringaste invända. Förutan en i 
Nordsjön kryssande flåttille, har hjelpsändningen, som för- 
ledit år låfvades de coaliserade magierna, af 30,000 man 
cossaqver, i år uteblifvit, men torde åt året blifva mera vär- 
kelig, i anseende till den med kejsaren och Engeland detta 
år ingångna trippelalliance, så framt icke de turkiske rust- 
ningarne och in i riket upresningen af egne cossaqver där- 
vid lägga oförmodade hinder. 

Att Dannemark och Sverige ännu och tills vidare 
fått fägna sig af ro och lugn är det gladaste, hvarmed jag 
kan sluta detta år. 

1796. 
De första månaderne af året tillbragtes under mycken 
yttre stillhet och man tyckte sig redan finna anstalter till 
af hämtande af den kongl. bruden och den uti junii månad 
utsatte höga förmälningen. Under alt sådant hade likväl 
cabinettet sina brydsamma öfverläggningar i afseende på de 
utrikes affairerne, hvaruti att förmå Sverige deltaga Ryss- 
land ouphörligen arbetade. Och då man minst tänkte där- 
uppå, bl ef finska armeen i början af aprill månad samman- 
dragen och beordrad utrycka till gräntsen, jemte det sven- 
ska armeen sattes i stånd att med första öppet vatten vara 
färdig till upbrått. Franska ministern Le Hocque hade 
äfven under alt detta sin afskedsaudience, dock med cere- 
monier, som icke marquerade annat än godt och väl. Hvad 
denna politiska cabriole hade att innebära är man ännu ej 

*) Underhållet var enligt andra 200,000 dukater för den afsatte 
konungen. Han tillbragte återstoden af sin lefnad i S:t Petersburg och 
dog där 1798. 

Utg. anm. 
11 



162 Flere i armfeltska processen invecklade personers återupprättelse. 

slug nppå. Man gissade^ att då åtskilliga ryska påståen- 
den^ såsom gåendet från fransyska alliancen, mecklenbur- 
giska förlåfningens häfvande med flere dylika varit beled- 
sagade med hot; så borde man från denna sidan visa, att 
man var färdig slå till. Emedlertid var på ryska sidan ej 
någon käft i rörelse och efter tätt växlade courirer afstad- 
nade fram emot junii månad hela denna krigslågan.*) Lik- 
väl och i stället för förmälning anstältes nu ett stort cam- 
pement på Ladugårdsgärdet; hvarefter k[onangen] jemte sin 
herr förmyndare beslöto en resa till Pettersburg, förmodeli- 
gen att jemnka det ännu ojemnkade och därjemte personli- 
gen få göra sig känd af den nya tillämnade bruden. 

Dessförinnan kan anmärkas^ att den från landshöf- 
dingeämbetet 1794 skilde Lagerbring, beskrifven uti en 1795 
utkommen brochure med icke särdeles goda medborgerliga 
egenskaper^ blef nu statssecreterare och öfver-påstdirecteur. 
Generallieutenant Toll fick ett års afskrifning på den ho- 
nom i Wismar ådömde tvååriga arrest och återkom däri- 
från denna sommar samt återfick sedermera lön och ämbete. 
Fröken Rudensköld återstäldes till sin heder^ erhöll till full 
ägo en egendom på Gottland jemte 300 B:drs pension och 
survivance uppå sin fru moders af 600 R:dr, enär hon af- 
lider. Hon afseglade till Gottland; där hon bör förblif^a; 
midsommarsaftonen med hertigens jagt; från håfvet försedd 
med hederlig reskåst.**) Major Brenström återkom till 
riket och restitnerades i tjensten. Men grefve Buth blef 
genom kammarrevisions dom pålagd att betala circa 18^/^ 
tunna gull; som af högsta domstolen äfven gillades. Han 
dimitterades ifrån generalgouverneursämbetet; som rempla-> 
cerades af general Plåten. 

Efter flere motsägande rykten anträddes medio augusti 
den ryska resan. Vistandet i Pettersburg varade på fembte 



*) En del påstå, att det var en chimére, tjenande Ryssland till 
pretext för att kunna undvika sända kejsaren den ntfästa Igelpsänd- 
ningen. Kan så vara. Månne åskelden, som förtärde Gronstadtska 
flåttan, äfven var politisk[V]. 

Förf. not. 

**) Skall dock numera vistas hos sin fru moder. 

Förf. not. 



Konungens och hertigens resa till S:t Peter^mrg, 163 

veckan och återkomsten till residencet inföll medio octobris. 
Hvad änder den tiden därstädes förehades^ lärer icke många 
veta. I anseende till festiviteterne och grannlåterne för- 
vises läsaren till de allmänna tidningarne. Tttre bemötan- 
det har varit ganska ömt och kärt samt beledsagadt med 
dyrbara presenter. Hvad man för det öfriga tror sig känna 
är^ att den politiska himmelen icke altid varit så klar ly- 
sande. Däribland och då förlåfningen skalle försiggå har 
en note blifvit k[onungen] till underskrift förelagd^ som 
jemte annat förbehöll den kongl. bräden fri religionsöfning 
och ett egit håfcapell i Stockholm^ hvilket med mera k[o- 
nungen] vägrat underskrifva, hvarigenom för denna gången 
ej något i det ämnet skall blifvit tillgjort och mången torde 
kanske önska, att det ock för altid blefve ogjordt. Annars 
tyckes en liten religionsskilgaktighet nti vår uplysta tid 
icke böra hindra printsessan ifrån en krona, hälst då far- 
mor sjelf gått ifrån den lutherska kyrkjan till den grsekiska, 
sonndotter nu med lika godt samvete kunde återgå ifrån 
den grsekiska till den lutherska. Tiden lärer förmodeligen 
innan kort utveckla denna omständighet. Man må emed- 
lertid vara nögd, att inga krigiska värkningar genom denna 
conversation hvarken på en eller annan sida förspörjes. 

Eåstnaden vid denna resa har varit betydande och 
hvartill alla cassor blifvit så rensopade, att blått tomheter 
skola visa sig för den tillträdande regeringen. Det kan ock 
ej annorlunda vara, då en så stor extra utgiftssumma kom 
att utgå. Man börjar nu skylla den afgående administra- 
tionen för icke nog god hushållning. Jag lämnar det där- 
hän, och då man för hvart hundrade år knapt kan fram- 
visa mer än en hushållsaktig konung, önskar jag att detta 
århundrade må blifva för Gustaf den 4:des räkning. 

Befordringarne gingo de sidsta dagarne så tätt, att för 
den nya regeringen något i den vägen en tid bortåt icke 
särdeles lärer förefalla, när man undantager de vanliga om- 
byten, som åtfölja nya administrationer. Presidenten i stats- 
contoiret baron Axel Reuterholm blef för att vid sysslan 
vinna mera säkerhet flyttad till Åbo håfrätt och därifrån, 
genom byte med presidenten Lode, till Wasa. 

Ej långt efter hemkomsten nedlade hans exellence baron 



164 Gustaf IV Adolfs tronbestigning. 

Gastaf Renterholm alla sina ämbeten med anhållan om en 
pension af S^OOO B:dr; men som den icke till sådan storlek 
kunde beviljas och han ej fant sig befogad mottaga något 
mindre^ så undanbad han sig altsammans. Han skall hafva 
köpt sig en betydande ägendom i Sweitz^ hvaräst han i 
stillhet sades vilja tillbringa sin öfriga lifstid.*) 

Ändteligen inföll den l:sta november^ då kfonungen] 
uti tillkallade corpsers och ämbetsmänns närvaro på riks- 
salen förklarade sig sjelf för myndig^ besvor och under- 
tecknade 1779 års Svea konungaförsäkran och upsteg så- 
ledes på sina förfäders thron^ på sätt som af tryckta ce- 
remoniellet är att inhämta. Vid hvilket tillfälle regenten 
uti ett ganska vackert tal aäämnade regeringen och ned- 
lade jemte förmynderskapet befälet öfver rikets sjömagt 
jemte alla öfriga befäl^ han under minderårigheten sig åta- 
git. Säkerhets actens undertecknande tyckes som den första 
dagen hafvä likasom kommit i förgätenhet. Sådant blef 
därföre följande dagen i samma vederbörandes öfvervaro på 
Stockholms slått värkstält. Altsammans aflopp uti hufvud- 
staden, förutan med canoners låssande och spectacle på 
stora operau; uti mycken tysthet och stillhet^ om man ej 
vill tillägga decouvreringen af k[onung] Gustaf Adolfs uppå 
Norrmalmstorg upsatte buste^ som inföll efter gamla beräk- 
ningssättet den 17:de denna månad; då han stupade vid 
LtitzeU; och hvilket värkstältes med vanliga ceremonier. 
Åtskilliga städer hafva genom firandet af den l:sta novem- 
ber tillkännagifvit sin upmärksamhet. 

Här vore nu för den återstående delen af året att om- 
nämna förändringarne uti administrationen^ åtskilliga för 
detta revolutionsbråtsliges hopp om nåd och lindring, bort- 
donerade kronogods och boställens återkallande, nödvändig- 
heten för krona, banqve och undersåtare af r[iksen]s st[än- 
de]rs sammankallande, med mera dylikt. Men som slutet 



*) Han hemkom dock efter ett kort utrikes vistande, tillbragte 
en tid i Skåne, sökte komma i brädet hos den nya regeringen, meu 
pålades 1797 att icke på 20 [andra säga 10 a 12] mil närma sig Stock- 
holm. Fröken Frisendorif, hvars bemedlande han hos den unga drott- 
ningen nyttjad t, blef för besväret skild från håfvet. 

Förf. not. 



Utrikesförhållmiden. 165 



af förmyndare-administrationen förmodeligen utgjör en märk- 
värdig tidepunct uti fäderneslandets både politiske och oeco- 
nomiske relationer^ så må mina anteckningar äfven därvid 
stadna. Och som mina tilltagande år torde förbjuda mig 
att vidare fortfara, så blifver min sidsta och hjerteliga ön- 
skan^ att fäderneslandet för en framtid måtte få hugna sig 
af en konungs utrustad af försynen med ägenskaper icke 
blått att frugtas och lydas^ utan ock att vördas^ älskas och 
välsignas. 

Tillståndet uti Europa vid årets slut kan af följande 
i korthet intagas. 

Franska republiqven har större delen af året till 
lands haft en utomordentelig krigslycka och sökt genom 
förening af sine trenne på tysk botten och uti Italien under 
generalerne Jourdan, Moreau och Buonaparte stående ar- 
méer tränga in uti Tyrolen och Österrikiska arfländerna, 
men måste mot årets slut afstå från sin föresatts och med 
mycken förlust för de bägge tyska arméerne söka återtåg 
till Rhenströmmen. Den italienska håller sig tills vidare 
fast vid Mantua, som frugtansvärdt, i fall ej fred mellan- 
kommer, för densamma torde blifva ett Pultava. Åtskillige 
af de italienske staterne hafva emedlertid ådagalagt sin 
undergifvenhet förmedelst erläggande af ansenliga pennin- 
gesummor och betydeliga lefverantser samt aflämnade kost- 
bara pretiosa, jemte det de för engelsmännen tillslutit åt- 
skilliga hamnar, hvaraf fölgden blifvit, att de sednare icke 
kunnat bibehålla sig vid Corsica, som underkastat sig fransk 
lydno. Genom ingången alliance med Spanien har Portugal 
blifvit nödsakadt till ett lika förhållande^ så att Engeland 
är stängt ifrån hela medelhafshandelen. Till sjös har re- 
publiqven icke kunnat något märkeligit sig företaga för- 
utan det; att sedan stormvindar och flere olyckor ruinerade 
den till Westindien sig ämnade engelska flåttan, de genom 
sin ammiral Richeri förstört åtskillige engelske etablisse- 
menter på Terre Neuve. 

Spanien bevakar franska in teresset förmedelst en ar- 
mée på portugisiska gräntsen och har äfven mot årets slut 
brutit freden med Engeland, för att med gemensamma sjö- 



166 UtrikesförhåUanden. 



rustningar torna det sistnämndes öfVeryigt till sjöS; så i 
detta som de öfrige världshafven. 

Sardinien; som äfyen detta år rest sig mot sine kong- 
lige ämbetsmänn och velat formera egen republiqye^ har 
genom döden förlorat sin 70-åra gamla konung. Den i 
stället på thronen upstigande sonen har försäkrat franska 
republiqven om all god vänskap. 

Konungen i Neapel har vid en förnyad conspiration 
varit i lifsfara och blifvit sårad. Slöt i början fred med 
fransosernC; men vid eftersinnande^ att vilkoren torde varit 
nog dryga, och då österrikiska vapnen togo en lyckeligare 
vändning; var på vägen att rygga densamma; som dock 
genom spansk bemedling förekoms. 

Med Helige fadren i Rom var förhållandet enahanda. 
Han gjorde fred och de betingade penningarne voro redan 
afräknadC; beklädningarne förfärdigade och pretiosa aäagda; 
men då vid österrikarnes framgång bågen tycktes vara för 
hårdt spänd; fattade hans helighet mod; beväpnade sig och 
under föregifvande af ett religionskrig upmanade alla ca- 
tholske furstar sig till biträde. Sedan korstågen längesedan 
äro aflagdC; har sådant likväl icke hindrat fransoserne att 
rycka in på påviska gebietet och därstädes bemästra sig en 
och annan fläck. Konungen i Neapel har dock låfvat be- 
medla affaireme och äfven lämna hjelp mot invärtes oro- 
ligheter; i fall hans helighet det skulle behöfva. 

Genua har detta år fått låf att helt och hållit dansa 
efter fransk pipa. 

Att engelska pöbelen tvänne gånger vid resan till 
och från theatern förfölgt sina öfverhetspersoner med sten- 
kastande lärer vara en fölgd af förledit års invärtes oro- 
ligheter. Sedan chouanerne i la Vandée blifvit kufvade, 
har på franska kusten ingenting kunnat uträttas. Uti sjön 
har dock engelsmannen detta år gemenligen bibehållit öf- 
vervigteu; men sedan konungen i Spanien förklarat krig 
och de äfven från Medelhafvet blifvit delegerade samt fran- 
soserne hota med landstigning; så har ändteligen ministéren 
vid slutet af året och sammanträdet af det nya parlamentet 
fogat sig efter folkets önskan och aflfärdat en fredsunder- 
handlare till PariS; som förmedelst inneslutande af alla 



Utrikesförhållanden, 167 



Engelands bundstörvandter hade att befordra en allmän 
fred. Emedlertid gjöras alla möjeliga anstalter att förekomma 
landstigningen; undsätta Gibraltar oeh att leda sjökriget 
till de spanska besittningarne nti Indieme. 

Hålländarne hafva gjordt försök att återtaga Goda 
hopps udden, men därvid under ammiral Lucas förlorat 
hela sin esqvader, som blifvit tagen af engländarne, att 
förtiga flere förluster af npbragte handelsskepp. Blefvo mot 
årets slut färdige med sin nya constitution, som nu beror 
på antagande. 

Kejsaren var en tid icke säker uti sine egne arflän- 
der, men ändteligen vände krigslyckan sig, så att mot slutet 
af året fransoserne blefvo tillbaka körde öfver Ehen. Men 
uti Italien har ej något stått att uträtta, hvarföre ock den 
af Neapel med franska republiqven slutne freden vid Wien- 
ska håfvet åstadskommit mycken sensation. En af repu- 
bliqven till Wien aflfärdad depeche skall hafva till föremål 
att för kejsaren proponera enskyld fred för att få så myc- 
ket friare händer med Engeland, men det är ej att för- 
moda, det kejsaren så plötsligen skulle öfvergifva sin bunds- 
förvant. 

Konungen i Preussen har tillbragt året uti fred och 
lugn och fått invitationer till deltagande så väl i engelska 
som fransyska alliancerne, men är ännu ej deciderad. Man 
förmodar dock, att han lärer ingå med Frankrike, som åta- 
git sig att hålla dess frände, ståthållaren, skadeslös med 
någon besittning af Nederländerne mot hvad han genom 
revolutionen i Hålland förlorat. 

Uti Ryssland har den för hela Europa märkeliga 
händelsen sig tilldragit, att Catharina II uti november detta 
år genom döden nedlade sin timmeliga spira. Ett betydande 
nederlag mot perserne och en henne jämnårigs, enkiedrott- 
ningens i Danmark, vid samma tid timade afgång skall 
gjordt mycket intryck och förordsakat, hvad efter naturens 
ordning förr eller sednare hända skulle. Genom åskeld blef 
detta år flere skepp och fartyg jemte materialier och för- 
råder uti Cronstadt afbrände. Det har dock icke hindrat 
det vanliga antalet till kryssning i Nordsjön. Men hjelpen 
för kejsaren till lands har så i detta som förra åren ute- 



168 VtnkesforhåUandm. 



blifvit. Na vill man visa mera alfvar och till den ändan 
ntskrifvit utaf den nsnrperade pålska adelen det antal af 
30,000 mann, som nästa år skola bispringa kejsaren. Om 
något hafvndsakeligit utaf dylika utprässade tronpper är 
att förvänta, samt harayida efter kejsarinnans död samma 
ministerielle planer följas som nti hennes lifstid lärer tiden 
ntvisa. Tarkiske rnstningarne, som i början af året gjordes, 
hafva efter en därstädes sedermera förändrad ministére icke 
haft något att betyda. 

Dannemark och Sverige hafva detta år i likhet 
med de förra bibehållit neutraliteten; ehuru ömse sidors al- 
lierade gjordt alt sitt till att förmå dem hvar till sin sida. 
Huruvida de, i fall icke en allmän fred emellankommer, 
kan undvika alt deltagande, blifver ett ämne för nästkom- 
mande år. 



Personalförteckning. 



Adelsvärd, Erik Göran, 1751—1810, friherre, öfverste. Sid, 148. 

Adolf Fredrik, 1710—1771, Sverges konung. Sid, 2. 3. 15. 71. 

Agander, Nils, 1722—1803, kyrkoherde. Sid, 44. 

Ahlberg, Daniel, häradshöfding, öfveranditör, vice sekreterare i bonde- 
ståndet 1792. Sid. 101. 

Ahtman, Per Zakarias, 1734—1802, lagman, ledamot i allmänna berednin- 
gen, underståthållare i Stockholm, sekreterare i bondeståndet 
1792, vicepresident i Vasa hofrätt. Sid. 60. 101. 127. 

Anger, Karl Johan, 1740—1791, lagman, ledamot i högsta domstolen. 
Sid. 60. 

Alcudia, Manuel Godoy, hertig af Akvdia, minister hos konung Earl IV 
i Spanien. Sid. 159. 

Alegren, Johan, rådman. Sid, 118. 

Almfelt, (Almqvist), Lorens Petter, 1739—1807, öfverste. Sid, 51. 52. 138. 

Aminoff, Fredrik, 1727—1797, ryttmästare. Sid. 154. 

Aminoff, Johan, Fredrik, 1756—1842, föregåendes son, friherre, grefve, öf- 
verste, dömd i armfeltska högmålet, slutligen ledamot i komitén 
för finska ärendena i S:t Petersburg, geheimeräd, vicekansler för 
Åbo akademi. Sid, 141. 144. 145. 154. 

Anckarstrtfm, Jakob Johan, 1762—1792, kapten, Gustaf III:s mördare. Sid, 
108. 110. 114. 117—122. 

Anckarsvärd (Cosswa), Mikael, 1742—1833, friherre, grefve, öfverste och 
chef för skärgårdsflottan 1788, landshöfding, landtmarskalk 1809, 
generallöjtnant. Sid. 40, 

Andersson, Anders, från Västerbotten, bondeståndets talman 1789. Sid. 49. 

Ängel, Ernst, hofiöpare, värdshusvärd, afrättad 1756. Sid. 4. 6. 

Anhalt-Bernburg, Friedrich, tysk prins, generalmajor i rysk tjänst. Sid. 80. 

Arckenhoitz, Johan, 1695—1777, hofråd, häfdaforskare. Sid, 11. 

Arfvidsson, Anna, mamsell, spåkvinna i Stockholm på Gustaf III:s tid. 
Sid, 98. 

Armfelt, Karl Gustaf, 1724—1792, friherre, landshöfding, generalmajor, del- 
aktig i Anjala förbundet. Sid. 41. 42. 45. 75. 89. 90. 

Armfelt, Magnus Vilhelm, 1725—1795, föregåendes broder, friherre, lands- 
höfding i Åbo, generalmajor. Sid, 137. 

Armfelt, Gustaf Mauritz, 1757—1814, föregåendes son, friherre, grefve, öf- 
verstekammarjnnkare, slutligen generallöjtnant, kansler för Åbo 
akademi, t. f. generalguvernör öfver Finland 1813. Sid. 41. 48. 



170 Amell— Carlsson. 



49. 69. 80. 81. 86. 98. 109. 111. 122. 124. 125. 137. 139. 140-146. 
149. 154. 

Arnell, Axel, 1721—1777, riksråd. Sid. 19. 

Aron Isaac, jude, medl^älpare vid grefve Mnncks myntförfalskning. Sid. 99. 

Barck, Ulrik, 171&-1772, grefve, riksråd. Sid. 3. 14. 16, 19. 

Baykov, rysk generalmajor. Sid. 80. 

Beck-Friis, Joakim, 1722—1797, grefve, riksråd, ledamot i allmänna bered- 
ningen. Sid. 14. 16. 19. 60. 62. 

Bielke, Ture Gabriel, 1684—1763, grefve, generalmajor, riksråd. Sid. 9. 

Bielke, Nils Adam, 1724—1792, föregåendes son, grefve, riksråd. Sid. 6. 
14. 16. 19. 60. 

Bielke, Ture Johan, 1742 — 1792, friherre, kongl. sekreterare, medveten 
om mordet på Gustaf III, intog gift. Sid. 116. 117. 118. 120. 

Björkman, Bengt Magnus, 1745 — 1824, grosshandlare, bruksägare. Sid. 
119. 121. 

Blackwell, Alexander, läkare hemma från Skottland, afrättad 1747. Sid. 3. 

Blix, Magnus, 1743—1805, häradshöfding, politisk författare. Sid. 112. 

Bonde, Gustaf, 1682—1764, grefve, riksråd, universitetskansler. Sid. 9. 

Bonde, Karl, 1741—1791, grefve, president i Vasa hofrätt, en af rikets 
herrar, riksråd, riksmarskalk. Sid. 24. 60. 62. 

Bouillé, Francis Cl. Am. de, 1739—1800, fransk markis i svensk tjänst, 
memoirförfattare. Sid. 94. 

Bouillé, broder till föregående, markis, äfven i svensk tjänst. Sid. 94. 

Brahe, Erik, 1722—1756, grefve, öfverste, halshuggen för delaktighet i 
hofvets revolutionsförsök. Sid. 4. 5. 

Brahe, Magnus Fredrik, 1756—1826, grefve, kapten, en af rikets herrar, 
landtmarskalk 1800, mecenat. Sid. 26. 51. 

Bredha, Severin, pagehofmästare. Sid. 4. 

Brinkenberg, det af grefve Munck i landsflykten antagna namnet. Sid. 124. 

Broman, Kart Karlsson, 1703—1784, hofmarskalk, landshöfding. Sid. 10. 

Broman, Erland Karlsson, 1704 — 1757, föregåendes broder, friherre, presi- 
dent, ovärdig gunstling hos Fredrik I. Sid. 10. 

Brunow, Johan Gustaf, f 1821. löjtnant, anjalit, slutligen öfverstelöjtnant. 
Sid. 89. 

Bruse, Henrik AdoK, 1756—1813, stallmästare hos drottningen. Sid. 118. 

BrändstrOm, Per, 1771 — 1833, friherre, major, invecklad i armfeltska hög- 
målet, slutligen generallöjtnant. Sid, 142. 162. 

Buddenbrock, Henrik Magnus von, 1685—1743, friherre, generallöjtnant, 
halshuggen. Sid. 2. 

Bunge, Sven, 1731—1801, grefve, kansliråd, hofkansler, riksråd. Sid. 19. 60. 

Bonaparto (Buonaparte), Napoleon, 1769—1821, fransk härförare, sedan 
fransmännens kejsare Napoleon T. Sid. 165. 



Carlsson, (orätt Carleson), Johan Gustaf von, 1743—1801, statssekreterare, 
ledamot i allmänna beredningen, president i Vasa hofrätt. Sid. 60. 
Carlsson, Didrik Adolf, se von Essen. Sid. 76. 



Cederatröm—IHiben. 171 



Cedersirtfm, Sven, 1710—1781, friherre, generalmajor, landshöfding, Sid. 22. 

Cederström, Olof Rudolf, 1764—1833, friherre, grefve, kapten vid flottan, 
kontreamiral, en af rikets herrar, generalamiral. Sid, 78. 

Cbapman, Fredrik Henrik af, 1721—1808, kontreamiral, varfschef i Karls- 
krona. Sid, 11. 

Cliarette, Frangois Atlianase, fransk marinofficer, en af hufvudanförame i 
Vendéekriget, afrättad 1796. Sid, 159. 

Cliristiernin, P., underofficer, afrättad 1756. Sid. 4. 

Christiernin, Harald, 1751—1829, öfverstelöjtnant, kontreamiral, kommen- 
dant i Karlskrona. Sid. 39. 

Ciason, Isak, grosshandlare. Sid, 10. 

Creute, Lorens Vilhelm, 1728—1787, grefve, löjtnant, befordrad till öfver- 
ste för upptäckandet af 1756 års revolution. Sid. 6, 

Cronstedt, Adolf Fredrik Ulrik, 1744^1829, grefve, hofintendent, landshöf- 
ding. Sid, 100. 

Cronstedt, Karl Olof, 1765—1820, öfverste, statssekreterare för sjöexpedi- 
tionen, chef för Sveaborgs eskader, kontreamiral, kommendant 
på Sveaborg, som han uppgaf 1808. Sid. 82. 84. 95. 126. 



Dalin, Olof von, 1708—1763, skald och häfdatecknare, kansliråd, slutligen 

hofkansler. Sid. 6. 
De Besche, Georg Johan, 1754—1814, ståthållare på Stockholms slott, hof- 
marskalk, öfverste. Sid. 149. 

De Geer, Otto Vilhelm, 1710—1769, friherre, landshöfding i Kymmene- 
gårds och Savolaks län, riksråd. Sid. 11. 14. 

De Geer, Karl, 1747—1805, friherre, kammarherre, oppositionell riksdags- 
talare. Sid. 51. 56. 

De Geer, Robert Vilhelm, 1750—1820, friherre, grefve, landshöfding i Hei- 
nola, landtmarskalk vid Borgå landtdag 1809, ledamot i rege- 
ringskonseljen, geheimeråd. Sid. 61. 75. 

De la Gardie, Jakob, 1583—1652, friherre, grefve, general, riksmarskalk, 
president i krigskollegiet. Sid. 25. 28. 

De la Gardie, liagnus Gabriel, 1622—1686, föregåendes son, grefve, riks- 
råd, general, generalguvernör öfver Livland, riksmarskalk, riks- 
kansler, riksdrots, kansler för Upsala akademi, stor mecenat. 
Sid. 25. 

De la Gardie, Pontus Fredrik, 1726—1791, grefve, generallöjtnant, en af 
rikets herrar. Sid. 26. 

De la Gardie, Hedvig Ulrika, 1761—1832, grefvinna, hoffröken, gift med 
öfverstekammarjunkaren m. m. friherre G. M. Armfelt. Sid. 139. 

De la Mötte, Karl Gustaf, 1741—1815, kapten, delaktig i Anjala förbun- 
det, slutligen öfverstelöjtnant. Sid. 89. 

Dessen von, rysk kontreamiral. Sid. 37. 

Drake, Anders, trävaruhandlande i Göteborg. Sid. 3. 

DHtMn, Joakim von, 1708—1786, friherre, riksråd, kanslipresident. Sid. 
14. 19. 



172 DUben—Efigeatröm. 



Dtiben, Kari VillMim von, 1724—1790, grefve, hofkansler, president, riks- 
råd, ledamot i högsta domstolen. Sid, 60. 

Dumouriez, Charles FranQOis, 1739—1823, fransk general. Sid. 18. 

Duvall, Johan Didrik, 1723—1801, friherre, generallöjtnant, landtmarskalk 
1786. Sid. 29. 

Eckorbom, sadelmakare i Yäxiö. Sid. 148. 

Egalité, namn antaget af hertigame FUip och Ludvig Filip af Orleans. 
Sid. 120. 

Ehrenbill, Ulrik Gottiil». 1733—1795, landshöfding, generalmajor, president 
i statskontoret. Sid. 127. 

Ehrencrona, Karl Gustaf, 1710—1777, friherre, hofmarskalk, riksråd. Sid. 19. 

Ehrenhoff, Kari Kristian^ 1757—1824, kapten, afskedad af Gustaf III. Sid. 
29. 96. 128. 

Ehrenroth, Karl Gustaf, 1744—1817, öfverstelöjtnant, slutligen generalma- 
jor. Sid. 44. 

Ehrenprous, Karl Didrik, 1692 — 1760, grefve, riksråd, universitetskansler. 
Sid. 8. 

Ehrenstrtfm, Nils Albrecht, 1723—1799, öfverstelöjtnant, kommendant på 
Vaxholm. Sid. 154. 

Ehrenstrtfm, Nils Fredrik, 1756 — 1815, den föregåendes son, öfverstelöjt- 
naut, generalfalttygmästare, öfverste, kommendant i Göteborg. 
Sid. 139. 

Ehrenstrtfm, Johan Albrecht, 1762—1847, den föregåendes broder, fortifika- 
tionskonduktör, kabinettssekreterare, dömd i armfel tska högmå- 
let; sedermera regeringsråd samt slutligen värkligt statsråd och 
ledamot af senaten i Finland. Sid. 72. 86. 128. 139. 140. 143. 
145. 146. 154. 

Ehrensvärd, Augustin, 1710—1772, friherre, grefve, fältmarskalk, Svea- 
- borgs berömde grundläggare. Sid. 8. 11. 89. 

Ehrensvärd, Karl August, 1745—1800, den föregåendes son, grefve, öfver- 
amiral, generalamiral, berömd konstfilosof och tecknare. Sid, 67. 
68. 126. 149. 

Ehrensvärd, Kari Fredrik, 1767—?, friherre, löjtnant, dömd till evig lands- 
flykt för delaktighet i mordet på Gustaf III. Sid. 115. 116. 117. 
118. 119. 120. 

Ekeblad, Klas, 1708—1771, grefve, riksråd, kanslipresident, universitets- 
kansler. Sid. 11. 14. 

Elers, Johan, 1730—1813, kansliråd, ledamot i allmänna beredningen. 
Sid. 60. 

Elisabet, 1764—1794, fransk prinsessa, syster till Louis XVI, guillo- 
tinerad. Sid. 150. 

Enehjelm, Per af, 1743—1807, öfverstelöjtnant, chef för Kymmenegårds 
bataljon, delaktig i Anjala förbundet. Sid. 43. 89. 90. 

EngestrOm, Jakob von, 1735—1802, kansliråd, dömd som medveten om 
Gustaf Ill:s mord. Sid. 115. 116. 117. 118. 119. 120. 

EngestrOm, Johan von, 1743—1807, den föregåendes broder, protokollsse- 
kreterare, oppositionsman. Sid. 52. 116. 119. 



Einhärnvng—Fritsendorff* 173 



EnMkninf, Gwtai^ Freérik, kanslist Sid. 118. 

Eschoiin, IstmI, nnderof&cer, afrättad 1756. Sid. 4. 

Eskolbi, Ludvig Johan, 1738—1819, lajtnant vid marinen, slntligen m^ox. 
Sid. 78. 81. 

Essen, Hans Henrik ven, 1755—1824, friherre, grefve, hofstallmftstare, ge- 
neralmajor, öfverståthållare i Stockholm, en af liketa herrar, 
generalgnyemör i Pommern, fältmarskalk, riksstäthållare i Norge, 
riksmarskalk. Sid. 157. 

Essen, AdoN Didrik ven, 1766—1832, kornett, anjalaman, dömd till döden 
nnder namn af Adolf Didrik Carlsson, benådad, slutligen öfverste- 
löjtnant. Sid. 74. 76. 

Estenberg, Kari, 1728—1815, hofrattsnotarie, hofrättsräd. Sid. 9. 

Evelius, Jonas, 1733—1803, hofrättsråd, ledamot i högsta domstolen. 
Sid. 60. 



Falkenberg, Melker, 1722—1795, friherre, grefre, riksråd, rikskansliråd, 
president i lagkommissionen, universitetskansler. Sid. 19. 60. 

Faikengren, Kristoffer, 1722—1789, friherre, amiral, riksråd. Sid. 19. 60. 

Fant, Johan Mikael, 1735—1813, domprost i Västerås. Sid. 109. 

Feif, se l>feifff. 

Femebom, Henrik Denison, hofrättsauskultant. Sid. 5. 

Forsen, Kari Relnbold ven, 1716—1786, grefve, öfverho^ägmästare, en af 
rikets herrar. Sid. 24. 

Forsen, Charlotta Fredrika von, född friherrinna Sparre, 1719—1795, den 
föregåendes gemål, grefVinna, en af rikets fruar, hofriästarinna. 
Sid. 26. 

Forsen, Fredrik Axel von, 1719—1794, gref^e, riksråd, fältmarskalk. Sid. 
4. 5. 6. 8. 14. 19. 51. 153. 

Forsen, Hans Axel von, 1755—1810, föregåendes son, grefve, öfverste i 
fransk tjänst, en af rikets herrar, universitetskansler, riksmar- 
skalk, generallöjtnant, massakrerad af pöbeln i Stockholm. Sid. 94. 

Fieandt, Otto Kari von, 1758—1825, kapten, dömd för delaktighet i Anjala 
förbundet, senare öfverstelöjtnant. Sid. 89. 

Finlay, Robert, grosshandlare, kommerseråd. Sid. 17. 

Fioming, Otto, 1697—1778, friherre, riksråd. Sid. 11. 

Forstor, källarmästare, indragen i armfeltska högmålet. Sid. 144. 

Franc, Ulrik Gustaf, 1736—1811, statssekreterare, ledamot i allmänna 
beredningen, öfverpostdirektör. Sid. 60. 144. 

Fredrik I, 1676—1751, Sverges konung. Sid. 2. 3. 4. 

Fredrik Adolf, 1750—1803, Sverges arfprins, hertig af Östergötland. Sid. 
40. 50. 72. 124. 

Fredriksson, Johan Anders, se Jägerhom. Sid. 76. 

Fredriksson, Gustaf Vilhelm, se Ladau. Sid. 76. 

Froese (Frese), Joakim Henrik de, 1764—1806, gardeskapten, sedan kapten 
vid karelska jägarene. Sid. 69. 

friesendorif, Fredrik von, 1707—1770, friherre, riksråd. Sid. 9. 14. 



174 FHesendorff^GryUensvan, 

Friesendorff, Adolf Ludvig von, 1746—1810, föregåendes son, friherre, öfver- 
ste, slutligen generallöjtnant. Sid. 74. 

FrfMondorff, Anna Chariotta, 1776—1818, föregåendes brordotter, kammar- 
fröken hos drottningen. Sid. 164. 

Frieicky, Klas de, 1727—1803, direktör, riksdagstalare. Sid. 52. 

Funck, Karl, 1708—1783, friherre, riksråd. Sid. 11. 14. 19. 

Funck, Fredrik AdoH Ulrik, 1746—1814, föregåendes son, friherre, öfver- 
stelöjtnant. Sid, 74. 

Funcky Johan Ture, 1767—1824, föregåendes broder, friherre, löjtnant. 
Sid, 118. 

Fust, öfverste vid amiralitetet. Sid, 69. 



Gadding, (NIU? 1742—1802), kapten, spion. Sid. 80. 

Gadolin, Jakob, 1719—1802, professor i fysik i Åbo, biskop därstädes. 

Sid, 87. 91. 
Gadolin, Anders Kristoffer, löjtnant vid Åbo läns regemente, dömd för 

delaktighet i Anjala förbandet. Sid. 89. 91. 
Gertten, Karl Mauritz von, 1731 — 1798, öfverste, oppositionsman. Sid. 52. 
GjVrweil, Kari Kristoffersson, 1731—1811, bibliotekarie, assessor, historie- 
forskare och publicist. Sid, 62. 
Glansenstjerna, Lars Reinhold, 1744—?, kapten, en af anjalamännen, dömd 

till döden under namn af Lars Beirihold Larsson, Sid, 74. 75. 
Gottsman, B. H., bankkassör. Sid. 11. 
Greigh, rysk amiral. Sid, 38. 39. 

Grill, Klas, 1705 — 1767, grosshandlare och stor industriidkare, kommerse- 
råd, utmärkt mecenat och patriot. Sid, 10. 
Grill, Johan Abraham, 1719—1799, föregåendes halfbroder, grosshandlare 

och industriidkare, patriot. Sid, 10. 
Grunér (Griiner), Johan Gustaf, 1756—1834, kapten, dömd för delaktighet 

i Anjala förbundet. Sid. 89. 
Gustaf Eriksson Wasa, 1496—1560, Sverges konung Gmtaf L Sid. 48. 
Gustaf II Adolf, 1594—1632, Sverges konung 1611—1632. Sid. 25. 28. 

97. 164. 
Gustaf III, 1746—1792, Sverges konung 1771—1792. Sid, 3. 12. 15. 92. 

142. 148. 155. 
Gustaf IV Adolf, 1778—1837, Sverges kronprins, dess konung 1792—1809. 

Sid, 26. 163. 
Gustafsson, Karl Henrik, se Klick. Sid, 76. 
Gyldenstolpe (Gyllenstolpe), Nils Filip, 1734—1810, grefve, en af rikets 

herrar, guvernör för kronprinsen, invecklad i Armfelts högmål. 

Sid. 141. 
Gyllenborg, Hemming Adolf, 1713—1775, grefve, hofkansler, riksråd. Sid. 48. 
Gyilenspetz, Ture, kapten, landsförvist 1756. Sid. 4. 
Gyilenstjerna, GVran Nilsson, 1724—1799, grefve, riksråd, riksmarskalk 

Sid. 11. 14. 
Gyllensvan, Fredrik, 1723—1787, öfverste, partiman. Sid. 20. 



Hamilton— Håkansson. 175 



Hamilton, Gustaf David, 1699—1788, Mherre, grefve, föltmarskalk, en af 
rikets herrar. Sid. 8. 26. 

Hamilton, Kari Otto, 1704—1770, föregåendes broder, Mherre, hofkansler, 
riksråd. Sid. 11. 14. 

liamilion, Joiian Abraiiain, 1734—1795, friherre, ho^arskaJk, landshöfding. 
Sid. 22. 

Hamilton, Hugo Villielm, 1741—1800, grefve, öfverste, generallöjtnant. 
Swi. 66. 

Hammarlijeim (i st. f. Hammarberg), Joiian ioiurentz, 1.718—1785, kapten vid 
flottan. Sid. 9. 

Hartmansdorff, Kristoffer Xgidius von, 1741—1818, major, dömd som med- 
veten om mordet på Gnstaf III, riddarhusdirektör i Finland. 
Sid. 116. 117. 120. 

Hastfehr, Berndt Johan, 1739—1809, friherre, öfverste, en af anjalamännen. 
Sid. 36. 42. 44. 46. 61. 75. 90. 91. 

Haucic, kammarfru hos drottning Lovisa Ulrika. Sid. 5. 

Hedvig Elisabet Charlotta, 1759—1818, prinsessa af Holstein-Oldenburg, 
senare Sverges drottning, gemål till hertig Karl af Söderman- 
land, slutligen konung Karl XIII. Sid. 21. 

Hellberg, Jonas, borgare, afrättad 1756. Sid. 4. 

Heliichius (adlad GustafsschVId), Abraham, 1723—1792, kapten, öfrerste, 
slutligen generallöjtnant. Sid. 18. 

Hermansson, Mattias von, 1716 — 1789, grefve, president, riksråd. Sid. 14. 
16. 19. 60. 

Hermelin, Karl, 1707—1789, friherre, riksråd, akademiekansler i Åbo. 
Sid. 11. 14. 

Hessenstein, Fredrik Vilhelm von, 1735 — 1808, naturlig son till konung 
Fredrik I, furste, general, generalguvernör öfver Pommern, riks- 
råd. Sid. 18. 24. 60. 

Hierta, Karl, 1719—1793, friherre, generallöjtnant. Sid. 47. 

Hiärne, Gustaf Adolf, 1715—1805, friherre och grefve (ej introducerad), 
riksråd, universitetskansler. Sid. 9. 14. 16. 60. 

Hoffgardt, Kristian, lagman ledamot i högsta domstoden. Sid. 60. 

Hofman, Sven, rusthållare, upprorsmakare, afrättad 1766. Sid. 12. 

Hoithusen, Karl Gustaf von, 1749—1818, major, vitter författare. Sid. 139. 

Horn, Gustaf Jakob, 1706—1756, grefve, hofmarskalk, afrättad 1756. 
Sid. 4. 

Horn, Adam, 1717—1778, grefve, generallöjtnant, öfverstemarskalk, riks- 
råd. Sid. 9. 14. 16. 19. 

Horn, Gustaf Adolf, 1721—1793, friherre, grefve, generalmajor, president 
i krigskollegium. Sid. 126. 

Horn, Klas Fredrik, 1763 — 1823, föregåendes brorson, grefve, major, del- 
aktig i mordet på Gustaf III. Sid. 114. 115. 119. 120. 

Horn, Katarina Ebba, 1720—1781, konung Fredrik I:s älskarinna, gift 
med riksrådet grefve Ulrik Barck. Sid. 3. 

Håkansson, Olof, 1695—1769, bondeståndets talman vid flere riksdagar. 
Sid. 5. 



176 Håkansson— Kierman. 



Anden af, 1749—1813, föregåendes son, friherre, lagman, le- 
damot i allmänna beredningen, president i kommersekolleginm. 
Sid, 60. 127. 
Hård, Johan LnÖTig, 1719—1798, gref^re, öf^rerste, slutligen generallöjt- 
nant i preussisk tjänst. Sid, 4. 
HIstesko, Lars Henrik, 1699—1780, kapten, dömd för politiska stämplin- 
gar 1756. Sid. 5. 

tan Henrik, 1741—1790, öf^rerste vid Åbo läns regemente, en 
af anjalamännen, halshuggen 1790. Sid. 43. 47. 89. 90. 

W9 Mmn von, 1712—1789, grefve, riksråd, universitetskan- 
sler, kanslipresident. Sid. 8. 

dnina von, född friherrinna RiUnng^ 1728—1765, den fore- 
gåendes gemål. Sid. 4. 



Ichsell. Jakob, 1722—1788, pagehofinästare, politisk agent i Hamburg. 
Sid. 4. 11. 

Igeistrta, Otto Henrik, friherre, rysk generallöjtnant^ af svensk härkomst. 
Sid. 80. 81. 86. 87. 

ihre, Johan, 1707—1780, professor i Upsala, kansliråd. Sid. 3. 

ivendorff, Karl Vilhelm, 1749—?, fänrik vid Åbo läns regemente, del- 
aktig i Anjala förbundet. Sid. 90. 



Jennlngs, Jon, 1729—1773, ryttmästare, hofmarskalk, stor affärsman och 

exportör. Sid. 17. 
Jennings, kammaijunkare. Sid. 156. 
Joordan, fransk härförare. Sid. 165. 
Jutleen (Juslén), Petter, 1739 — 1794, assessor i Åbo hofrätt, ledamot i 

högsta domstolen. Sid. 60. 
Jägerhom, Gdran Henrik, 1747—1826, öfverste, slutligen generallöjtnant. 

Sid, 99. 
Jägerhom, Johan Anders, 1757—1825, major, en af anjalamännen, dömd 

till döden under namn af Johan Anders Fredriksson, sedan öfver- 

stelöjtnant i ryskt tjänst, slutligen bosatt i Borgå. ^S^. 45. 74. 75. 



Kaliing, Per, 1700— 1795, friherre, grefve, generallöjtnant, riksråd. Sid. 19. 

Karl XI, 1655—1697, Sverges konung. Sid. 29. 

Karl, hertig af Södermanland, sedermera Sverges konung under namn 

af Karl XIII, 1748—1818. Sid. 18. 21. 27. 37. 45. 50. 58. 62. 

77. 109. 110. 112. 
Karl Gustaf, 1782—1783, Sverges arfprins, Gustaf IILs son. Sid. 27. 
Katarina II, 1729—1796, Rysslands kejsarinna. Sid. 167. 
Kaulbars, loirt Fredrik von, 1734 — 1815, Mherre, generalmajor. Sid. 65. 

66. 67. 
Kierman, Gustaf, 1702—1766, borgmästare, grosshandlare. Sid. 5. 10. 



Klick— Le Hoc. 177 



Klick, Karl Henrik, f. 1753, f i Ryssland, major, en af aigalamftnnen, 
dömd till döden under namn af Karl Henrik Gustafsson, Sid, 74. 

Klingspor, YlHielm Mauritz, 1744—1814, friherre, gref^e, general en chef 
i Finland, en af rikets herrar, fältmarskalk. Sid. 96. 111. 126. 

Klingspor, Otto Reinliold, 1750—1802, föregåendes hror, friherre, öfverste- 
löjtnant vid Björneborgs regemente, en af ai^aiamännen. Sid. 
43. 89. 90. 91. 

Korff, Joharni Albreclit von, 1697—1760, friherre, rysk minister i Stock- 
holm. Sid, 3. 

Koiciusko, Tadeus, 1756—1817, ledare af polska upproret, fången 1794, 
senare frigifven. Sid, 152. 

Kotiien, Gustaf von, 1748 — 1808, friherre, major vid Nylands och Tava- 
stehus läns dragoner, delaktig i Anjala förbundet. Sid, 42. 89. 90. 

Kristina, 1626—1689, Sverges drottning 1632-1654. Sid. 25. 112. 

Kmse, rysk amiral. Sid, 79. 83. 

Kurck, Arvid Fredrik, 1735—1810, friherre, grefve (ej introducerad), pre- 
sident först i Vasa sedan i Göta hofrätt, en af rikets herrar. 
Sid, 137. 

Kdhier, Axel Jolian, 1746—1831, friherre, revisionssekreterare, ledamot i 
högsta domstolen. Sid, 60. 

König, Henrik, 1717—1785, superkargör vid Ostindiska kompaniet, hand- 
lande. Sid. 10. 



Ladau, Gustaf Yilheim, 1765—1833, kapten, anjalit, dömd till döden un- 
der namn af Gvstaf Vilhelm Fredriksson, senare yärkligt stats- 
råd, postdirektör och ledamot af kejserliga senaten i Finland. 
Sid, 74. 75. 

Lageriierg, Karl, 1708—1767, friherre (ej introducerad), riksråd. Sid. 14. 

Lagerbielke, Axel, 1703—1782, friherre, amiral, riksråd. Sid. 14. 16. 

Lagerbring (Bring), Sven, 1707—1787, professor, häfdaforskare, kansliråd. 
Äid. 18. 

Lagerbring, Karl, 1751—1822, föregåendes son, friherre, grefve, statssekre- 
terare, landshöfding, öfverpostdirektör, hof kansler. iSi(2. 142. 162. 

Lagerheim (Bergqvist), Kari Erik, 1742—1813, friherre, assessor i kammar- 
kollegium, kommerseråd, ledamot i allmänna beredningen, pre- 
sident i statskontoret. Sid. 127. 

Lagersparre, kunglig räntmåstare. Sid. 4. 

Landberg, JVns, f 1759, bärgsman, upprorsmakare. Sid. 7. 

Lantingthausen, Jakob Aibrecht von, 1699—1769, friherre, general, öfver- 
ståthållare i Stockholm. Sid. 8. 

ioirsson, l4irt, bonde, riksdagsman. ^S^. 4. 

Larsson, Lars Reinlioid, se Glansenstjema. Sid, 76. 

Lefebure, Jolian Henrik, 1708—1767, industriidkare och handlande. Sid. 10. 

Le Hoc, Louis Gregoire, 1743—1810, sändebud från franska republiken 
vid svenska hofvet. Sid, 161. 

12 



178 Leijonhufvud — I/hvenström, 



Leiionluifviid, Axel Gottfrid, 1717—1789, friherre, hofmarskalk, president i 

Åbo hofrätt. Sid. 16. 
Leijonstedt, Olof Vilhelm, 1752—?, grefve, öfverstelöjtnant vid Tavaste- 

hus regemente, delaktig i Anjala förbundet Sid. 43. 89. 90. 128. 
Leopold II, 1747—1792, kejsare i Österrike. Sid. 121. 
Lewenhaupt, Charles Emil, 1691—1743, grefve, general, halshuggen. Sul. 

2. 49. 
Lewenhaupt, Charles Emil, 1721—1796, föregåendes son, grefve, general- 
major, en af rikets herrar, landtmarskalk 1771 och 1789. Sid. 

26. 49. 55. 
Liewen, Hans Henrik von, 1704 — 1781, grefve, riksråd, universitetskansler, 

generalguvernör, riksmarskalk. Sid, 9. 19. 
Lilje, Johan Otto, 1745-1813, friherre, öfverstelöjtnant, misstänkt för 

delaktighet i armfeltska komplotten. Sid. 144. 
Liljencrantz (Vesterman), Johan, 1730—1815, friherre, grefve, riksråd, pre- 
sident i kommersekollegium. Sid. 60. 
Liljensparre (von Sivers), Nils Henrik Aschan, 1738—1814, polismästare i 

Stockholm, lagman, underståthållare, anstäld i tulldirektionen. 

Sid. 49. 58. 119. 124. 127. 133. 
Liljesträie, Ingemund, 1761—1828, kanslist, misstänkt för medvetenhet 

om mordet på Gustaf III. Sid. 117. 
Lilljehorn, Per, 1729—1798, kontreamiral, vicelandtmarskalk 1789. Sid. 

49. 54. 63. 64. 65. 67. 
Lilljehorn, Karl Pontus, f. 1758 f i landsflykt 1810, föregåendes brorson, 

öfverstelöjtnant, medveten om mordplanen mot Gustaf III. Sid. 

110. 115. 116. 117. 118. 119. 120. 
Lindblom, Jakob Axelsson, 1746—1819, biskop i Linköping, ärkebiskop. 

Sid. 49. 94. 122. 148. 
Ljung, Jakob, kammarlakej hos konung Adolf Fredrik. Sid, 7. 
Lode, GVran Vilhelm, 1741—1799, assessor i Vasa hofrätt, revisionssekre- 
terare, justitiekansler, president först i Vasa, sedan i Åbo hofrätt. 

Sid. 127. 158. 163. 
Lode, Johan Vilhelm, 1753—1840, kapten, dömd för delaktighet i Anjala 

förbundet, benådad, m^jor. Sid, 89. 
Lovisa Ulrika, 1720—1782, Sverges drottning, konung Adolf Fredriks 

gemål. Sid. 3. 28. 
Lucas, nederländsk amiral. Sid. 167. 
Lijdberg, Anders, rådman i Stockholm, borgareståndets talman 1789. 

Sid. 49. 
Lustig, gardessoldat. Sid. 6. 
Låstbom, Herman af, 1742—1811, lagman, ledamot i högsta domstolen, 

landshöfding i Kymmenegårds län. Sid. 127. 137. 
Löwenhielm, Kari Gustaf, 1701—1768, grefve, riksråd, kanslipresident^ 

universitetskansler. Sid. 14. 
Lfiwenstrdm, familjenamn antaget af Anckarströms släkt. Sid. 115. 



Malmerfdt— Nordenskiöld. 179 

Malmerfelt, Olof, 1733—1806, generalanditör, ledamot i högsta domstolen. 
Sid. 60. 

Mannerheim, Karl Erik, 1759—1837, friherre, grefve, major, delaktig i An- 
jala förbundet, senare ledamot i regeringskonseljen och senaten 
i Finland, landshöfding. Sid. 89. 

Martins, lagman. Sid. 80. 

Meijerfelt, Johan August, 1725—1800, grefve, generallöjtnant, öfverbefäl- 
hafvare i kriget 1788—90, fältmarskalk, en af rikets herrar. Sid. 
42. 44. 66. 67. 69. 82. 84. 94. 

Michelessi, Domenico, 1735—1773, abbé, italiensk skriftställare, bosatt i 
Sverge. Sid. 18. 

Mineur, kamrerare, kammartjänare hos G. M. Armfelt. Sid. 144. 

Modéo, Karl Vllholm, 1735—1798, öfverste vid flottan, öfverståthållare, 
amiral, öfverkommendant i Karlskrona. Sid. 63. 124. 142. 157. 

Montgomory, Robort, 1737—1798, öfverste för Nylands och Tavastehns 
läns dragoner, delaktig i Anjala förbundet. Sid. 42. 89. 90. 96. 128. 

Moreau, Joan Victor, 1761—1813, fransk härförare, slutligen i rysk tjänst. 
Sid. 165. 

Mozelius, Gabriel, sergeant, afrättad 1756. Sid. 4. 

Munck, Johan Henrik, 1748—1817, friherre, öfverste, landshöfding i Ny- 
lands och Tavastehns län. Sid. 99. 

Munck, Adolf Fredrik, 1749—1831, föregåendes broder, friherre, grefve, 
hofstallmästare, landshöfding, president, landsförvist såsom mynt- 
förfalskare. Sid. 62. 77. 99. 124. 125. 

Murray, Gustaf, 1747—1825, teologie doktor, kyrkoherde i Stockholm, 
biskop i Västerås. Sid. 132. 

MVrner, Karl Karlsson, 175&— 1821, friherre, grefve, öfverste, generaladju- 
tant, viceguvernör hos konung Gustaf IV Adolf, öfverståthållare 
i Stockholm, en af rikets herrar, slutligen fältmarskalk och riks- 
ståthållare i Norge. Sid. 141. 



Nassau-Siegen, Carl, prins af, bekant härförare, befälhafvare för ryska 
flottan. Sid. 67. 68. 79. 83. 84. 86. 

Nesselrode (Ereshofen), Max Julius Wilhelm Franz von, grefve, rysk minister 
i Berlin. Sid. 76. 

Netherwood, Adam Fredrik, 1770—1803, korporal vid lifgardet, ryttmä- 
stare, landsförvist och i fransk tjänst. Sid. 156. 157. 

Nibellus (adlad Palmsvärd), Johan Erik, 1745—1821, revisionssekreterare, 
underståthållare i Stockholm, justieråd. Sid. 133. 

Nolcken, Johan Fredrik von, 1737—1809, friherre, kapten vid flottan, sän- 
debud i S:t Petersburg. Sid. 72. 

Nordeii, Anders, 1764—1842, häradshöfding, indragen i armfeltska hög- 
målet. Sid. 118. 

Nordencrantz (Backmansson) Anders, 1697—1772, kommerseråd, skriftstäl- 
lare. Sid. 9. 15. 17. 

Nordenskiöld, Otto Henrik, 1747—1832, friherre, kontreamiral. Sid. 77. 



180 Nordenskim— Fbsse, 



NordenskHHd, Kari Fredrik, 175&— 1828, protokollssekreterare, kommissions- 
sekreterare i Hamburg, slutligen bosatt i Rostock. Sid. 143. 

Nordin, Kari Gustaf, 1745—1812, lektor, prost, biskop i Hemösand, histo- 
risk samlare och författare. Sid. 126. 

Nordin, Jolian Magnus af, 1746—1823, föregåendes broder, friherre, lag- 
man, landshöfding. Sid. 100. 101. 

Noriin, Jolian Gustaf, 1762—1831, viceadvokatfiskal i hofrätten, polismä- 
stare i Stockholm, lagman. Sid. 133. 

Novair, kammarfiTi hos drottning Lovisa Ulrika. Sid. 5. 



Oisson, Olof, från Östergötland, bondeståndets talman Tid riksdagen 1789. 

Sid. 49. 
Österman, grefve, rysk minister i Sverge. Sid. 76. 
Otter, Sebastian von, 1737—1805, friherre, öfverste, dömd för delaktighet 

i Anjala förbundet. Sid. 43. 89. 90. 
Oxenstierna, Jolian Gabriel, 1750— 1818, grefve, riksråd, riksmarskalk, en 

af rikets herrar, berömd skald. Sid. 24. 60. 109. 112. 



Pahlen, Peter Ludvig, von der, friherre, grefre, rysk general och diplomat, 
slutligen generalguvernör i S:t Petersburg. Sid. 93. 

Paimqvitt, Magnus Daniel, 1760—1834, friherre, öfverste, amiral. Sid. 140. 

Palmstierna, Nils, 1696—1766, riksråd, universitetskansler. Sid. 8. 9. 

Pauli, Vilhelm Mauriti, 1730—1800, generalmajor, förste stallmästare, ge- 
neraladjutant. Sid. 80. 81. 86. 

Payne, Tomas, 1737—1804, engelsk skriftställare. Sid. 123. 

PecMin, Karl Fredrik, 1720^1796, friherre, generalmajor, politisk stamp- 
lare. Sid. 9. 18. 20. 115—121. 124. 

Petrejus, Joel Jakob, 1732—1804, hofpredikant, kyrkoherde i finska för- 
samlingen i Stockholm, i Maria församling, ledamot i berednin- 
gen af ecklesiastikärenden, teologie doktor. Sid. 126. 

Peyron (Peijron), Ljidvig Barthoiomé, 1766—1840, major, afskedad för bref- 
växling med G. M. Armfélt, senare öfverste och kommendant i 
Kristianstad. Sid. 142. 

Pfeilf, (orätt Felf), Kari, 1735—1792, friherre, öfverste för enkedrottnin- 
gens liffegemente, afskedad. Sid. 95. 

Piper, Petter Bernhard, 1723—1799, generalmajor, guvernör för krigsaJ^a- 
demin på Karlberg, president i krigskollegium. Sid. 129. 

Plåten, Filip Julius Bernhard von, 1732—1805, friherre, generallöjtnant, en 
af rikets herrar, generalguvernör öfrer Pommern, fältmarskalk. 
Sid. 43. 65—68. 80. 81. 162. 

Piomgren, Tomas, 1702—1754, grosshandlare, kommerseråd, borgmästare 
i Stockholm, politisk partiman. Sid. 10. 

Poliet, Johan Frans, 1729—1802, generalm^or. Sid. 80. 

Posse, Mauritz, 1712—1787, friherre, grefve (ej introducerad) general- 
major, riksråd. Sid. 14. 16. 29. 



B>8t— Budensköld. 181 



Pott, Fredrik von, 172&-1805, president i Åbo hofrätt. Sid, 158. 
Psilanderiiielm, iohan, 1728—1799, öfverste för ett värfvadt regemente, 

slutligen generallöjtnant. Sid, 91. 
Puke, Johan, kapten i holländsk tjänst, underofficer vid artilleriet, af- 

rättad 1756. Sid. 4. 



Ramel, Malte, 1747—1824, friherre, hofmarskalk, riksråd. Sid. 60. 

Ramsay, Anders Henrik, 1707—1782, landshöfding, generallöjtnant. Sid. 7. 

Ramsay, Otto Vilhelm, 1743—1806, föregåendes brorson, öfrerste, lands- 
höfding i Eymmenegårds län. Sid. 127. 138. 

Rautenfelt, rysk general. Sid. 81. 

Rehausen, Gotthard Maurltz von, 1761—1822, friherre, kapten yid gardet, 
minister först i Portugal, sedan i England, öfverste. Sid. 142. 

Rehbinder, Johan Adam, 1733—1809, lagman, genealog, skriftställare. 
Sid. 18. 

Reuteriiolm, Esbiöm Kristian, 1710—1773, friherre, riksråd. Sid. 11. 14. 19. 

Reuterholm, Axel Kristian, 1753-1811, föregåendes son, friherre, lands- 
höfding, ledamot i högsta domstolen, president Sid. 150, 158. 163. 

Reuterholm, Gustaf AdoH, 1756—1818, föregåendes broder, friherre, öfver- 
kammarherre, president i kammarrevisionen, en af rikets herrar. 
Sid. 125. 137. 149. 150. 153. 155. 164. 

Ribbing, Fredrik, 1721—1783, grefve, riksråd, öfrerstemarskalk hos enke- 
drottning Lovisa Ulrika. Sid. 11. 14. 19. 

Ribbing, Adolf Ludvig, 1765-1843, föregåendes son, grefve, kapten, del- 
aktig i mordet på Gustaf III, landsflyktig. Sid. 98. 114—120. 

Richeri, fransk amiral. Sid. 165. 

RIdderstolpe, Kari Johan, 1719—1785, friherre, hofrättsråd, riksråd, fram- 
stående riksdagstalare. Sid. 19. 

RIdderstolpe, Fredrik Vilhelm, 1730—1816, föregåendes bror, Mherre, grefve, 
riksråd, president i bärgskollegium, ledamot i högsta domstolen. 
Sid. 60. 

Rivals, franska republikens sändebud i Stockholm. Sid. 155. 

Robespierre, Maximilian, 1759—1794, fransk advokat, en af hufvudmännen 
i revolutionens skräckvälde. Sid. 150. 

Rogberg, Johan, 1744—1806, lagman, ledamot i högsta domstolen. Sid. 60. 

Rosbeck, Magnus Petter, hofrättsråd. Sid. 127. 

Rosen, Gustaf, Fredrik von, 1688—1769, grefve, riksråd, general. Sid. 8. 11. 

Rosen, Fredrik Ulrik von, 1731—1793, föregåendes son, grefve, hofmar- 
skalk, landshöfding i Åbo, riksråd. Sid. 60. 

Rosén, Gabriel, 1720—1784, öfverhofpredikant. Sid. 25. 

Rosenblad, Mattias, 1758—1847, friherre, grefve, revisionssekreterare, 
statssekreterare, justitiekansler. Sid, 127. 

Rudbeck, Ture Gustaf, 1714—1786, friherre, generalmajor, landshöfding. 
Sid. 9. 

Rudensköld (Rudén), Karl, 1698—1783, fiiherre, grefve, riksråd, universi- 
tetskansler. Sid. 9. 11. 14. 16. 



182 Eiidémi^öfd—SUfirrsMpe. 



1766—1826, föregiendes dotter, gref- 
▼inna, boflfröken. Sid, 137. 139. 145. 145. 154. 162. 
fiwlaf, 1694—1757, riksråd. Sid. S. 

Erik, 1746 — 1820, föregåendes son, friherre, grefire, statssekrete- 
rare, ledamot i allmänna beredningen, president i kammarkolle- 
ginm, landtmarskalk 1792, en af rikets berrar, generalgaTemör 
i Pommern. Sid. 60. 62. 101. 108. 126. 137. 154. 162. 
Riilfc, KvI Mttn, t 1791, fiarik vid Åbo läns regemente, deltagare i 
Anjala förbnndet. Sid. 90. 



SaMefeif, Erik, löjtnant, afrättad 1756. Sid. 4. 

SaHza, Itago Hotmm vm, 1726—1785, friherre, gref?e, generalmajor, landt- 
marskalk 1778. Sid. 25. 

ikan Aiifatt, 17&4— 1831, friherre, grefve, öfrerBtelöjtnant, slut- 
ligen fältmarskalk, en af rikets herrar Sid. 139. 
fänrik vid flottan. Sid. 98. 

Sdiedin, Gotlaf, bokhållare, anförare for dalkarlames resning, halshug- 
gen 1743. Sid. 2. 

Sdiedvin, Daniel, 1724—1797, korporal, befordrad till löjtnant och adlad 
för upptakten af 1756 års revolntionsplan. Sid. 6. 

Scheffer, Karl Fredrik, 1715—1786. friherre, grefve (ej introducerad), 
svensk minister i Paris, riksråd, guvernör for Adolf Fredriks 
söner. Sid. 6. 9. 11. 

Sdieffer, Ulrik, 1716—1799, föregåendes bror, friherre, grefve (ointrod.), 
riksråd, kanslipresident. Sid, 14. 16. 19. 

Sdrneidau, kapten, dödad vid en kanonexplosion 1795. Sid. 158. 

Schoulz, rysk general. Sid. 1\. 73. 

ScbrOderheim, Elit, 1747—1795, statssekreterare, ledamot i allmänna be- 
redningen, landsböfding. Sid. 60. 111. 127. 142. 158. 

Scliwerin, Jakob Filip von, 1719—1779, grefve, president i Wismarska tri- 
bunalet, riksråd. Sid. 14. 16. 19. 

Schwerin, Kurt Filip Karl von, 1751—1828, föregåendes son, grefve, öfver- 
Bte, generalmajor. Sid. 69. 

Schwerin, Verner GotUob von, 1772—1840, friherre, hofstallmästare, slutli- 
gen ledamot i tulldirektionen. Sid. 156. 

Segerstorm, Jolian, sergeant, dömd för delaktighet i Änjala förbundet. Sid. 
89. 91. 

Seth, Gabriel von, 1690-1774, grefve, riksråd. Sid. 111. 

Siegroth, Gustaf Adolf von, 1725—1802, general, divisionschef under kriget 
1788— 17fK). Sid. 41. 65. 

Signeul, h andelsbokhållare, misstänkt för delaktighet i armfeltska kom- 
plotten. Sid. 144. 

3ilfver8iolpe, Axel Gabriel, 1762—1816, hoijunkare och handsekreterare 
hos enkedrottningen, ledamot i Svenska akademin, riddarhus- 
sekreterare, kammarherre. Sid. 153. 154, 



Sinklaire—Storvnberg. 183 

Sinkiaire, Fredrik Karl, 1723—1776, grefve, riksråd, generalguvernör i Pom- 
mei-n. Sid. 14. 16. 19. 

Sloitsberg. Gustava Charlotta, dansös vid operan, hertig Karls mätress. 
Sé, 157. 

Snoilsky, Johan von, 1708—1787, grefve, sjöofficer, riksråd. Sid. 14. 16. 

Sofia Albertina, 1753—1826, svensk prinsessa, abbedissa öfver abbotstiftet 
Quedlinburg. Sid, 25. 

Sofia Magdalena, 1746—1813, prinsessa af Danmark, Sverges drottning, 
Gustaf Ill:s gemål. Sid, 12. 

Source, fransk köpman, inblandad i Armfelts högmål. Sid, 144. 

Sparre, Henrik Georg, 1756—1816, friherre, kapten. Sid. 29. 96. 128. 

Sparre, Klas Henrik, 1753—1820, grefve, öfverstelöjtnant. Sid. 148. 

Sparre, Fredrik Ulrik, 1719—1777, friherre, grefve, riksråd, ledamot i hög- 
sta domstolen. Sid. 19. 60. 

Sparre, Karl, 1723—1791, friherre, generalmajor, landshöfding, öfverståt- 
hållare, riksråd, ledamot i allmänna beredningen, kansler för 
Åbo akademi. Sid. 60. 97. 

Spens, Gabriel, 1712—1781, grefve, fältmarskalk, en af rikets herrar. 
Sid. 26. 

Sprengtporten, Jakob Magnus, 1727—1786, friherre, generalmajor. Sid. 18. 
71. 72. 

Sprengtporten, GVran Magnus, 1740— 1819, föregåendes bror, friherre, grefve, 
öfverste, general i rysk tjänst, generalguveniör i Finland. Sid. 
44. 71. 72. 75. 93. 

Sprengtporten, Magnus Vilhelm, 1772—1801, föregåendes son, major vid 
ryska gardet, kapten vid svenska armén, konungens stabsadju- 
tant. Sid. 128. 

Springer, Kristoffer, 1704—?, grosshandlare i Stockholm. Sid. 3. 

Stackelberg, grefve, rysk minister i Sverge. Sid. 87. 135. 

Stael von Holstein, Erik Magnus, 1749 — 1802, friherre, kammarherre, svensk 
minister i Paris och Köbenhavn. Sid. 94. 

Stanislaus Ii August (Poniatovsky), Polens sista konung, afsatt 1795, död 

i S:t Petersburg 1798. Sid, 160. 161. 
Stedingk, Kurt Bogislaus Ludvig Kristoffer von, 1746—1837, friherre, grefve, 
öfverste, befälhafvare i Savolaks under kriget 1788 — ^90, general, 
svensk ambasadör i S:t Petersburg, en af rikets herrar, fält- 
marskalk. Sid. 44. 70. 81. 87. 155. 
Stenbock, Hedvig Sofia, 1734—1813, grefvinna, en af rikets fruar. Sid.2Q. 
Stenbock, grefve, tillhörande den livländska grenen af ätten. Sid. 146. 
Stenman, grosshandlare i Stockholm. Sid. 10. 
Stiemeld, Adolf Ludvig, 1755—1835, friherre, kammarherre, ståthållare på 

Gripsholm, betydande historisk samlare. Sid, 51. 52. 125. 
Stockenberg, Jonas, 1741 — 1807, lagman, ledamot i högsta domstolen. 

Sid. 101. 
Stockenstr0m, Erik von, 1702—1790, friherre, grefve, riksråd, kansler för 

Åbo akademi. ' Sid, 14. 16. 19. 60. 
Stormberg, Klas, 1698-1782, grefve, riksråd. Sid. 8. 



184 Stwmfdt— Viner. 



SMmfeit, Ulrika, 1724r-1780, kammarfröken hos drottning Lovisa Ulrika, 

öfverhofmästarinna. Sid, 5. 
Ståhitverd, Magnus, kapten, afrättad 1756. Sid. 4. 
Sundevall, Mattias, 1763 — 1847, lektor i Linköping, professor, teologie 

doktor. Sid. 148. 
Svedenhlelm, Hans Leonard, 1784—1820, öfverste. Sid. 81. 95. 
Söderberg, Olof, magister, docent. Sid. 5. 



Tandefelt, Adolf, 1747—1822, friherre, landshöfding i Vasa län, ledamot 
i högsta domstolen, president i Åbo hofrätt, ledamot i regerings- 
konseljen och senaten i Finland. Sid. 142. 

Taube, Hedvig Ulrika, 1714—1744, riksgrefvinna af Hessemteifiy konung 
Fredrik I:s älskarinna. Sid. 2. 

Taube, Evert, 1737—1799, friherre, öfverstekammarjunkare, generallöjt- 
nant. Sid. 87. 109. 

Taube, Kari Edvard, 1746—1785, friherre, öfverhofpredikant, ordensbiskop. 
Sid. 27. 

Taube, Johan Reinhold, 1747—1794, m^or, dömd för delaktighet i Anjala 
förbundet. Sid. 89. 

Tessin, Kari Gustaf, 1695—1770, grefve, riksråd, kanslipresident Sid. 
3. 6. 8. 

Thorlld, Tomas, 1759—1808, juris kandidat, professor i Ghreifswald, aste- 
tiker, filosof. Sid. 132. 133. 

Thorsson, Olof, bondeståndets talman 1792. Sid. 191. 

Thyselius, Kari, 1767—1833, hofpredikant, kyrkoherde. Sid. 148. 149. 

Tigerstedt, Georg Fredrik, 1729—1790, öfverstelöjtnant, halshuggen som 
rysk spion. Sid. 73. 

Toll, Johan Kristoffer, 1743—1817, friherre, grefve, generalmajor, svensk 
minister i Polen och Eyssland, en af rikets herrar, generalgu- 
vernör i Skåne, fältmarskalk. Sid. 77. 126. 141. 154. 162. 

Tranefelt, Johan Verner, 1730—1806, öfverste. Sid. 47. 74. 

Troll, Uno von, 1746—1803, ärkebiskop, prästeståndets talman vid 1786, 
1789, 1792 och 1800 årens riksdagar. Sid. 49. 101. 

Troll, Knut von, 1760—1825, föregåendes half bror, friherre, kapten, dömd 
att arkebuseras för delaktighet i Anjala förbundet, benådad, öf- 
verstelöjtnant, landshöfding i Åbo, ordförande i komitén f('»r 
finska ärendena i S:t Petersburg, geheimeråd. Sid. 89. 

Troillus, Samuel, 1706—1764, föregåendes fader, ärkebiskop. Sid. 5. 

Tschitschagov, rysk amiral. Sid. 63. 79. 83. 

Törne, Magnus Vilhelm von, 1756—1805, stabsadjutant, kapten, dömd för 
delaktighet i Anjala förbundet. Sid. 89. 91. 

Törnfiycht, Kari Fredrik. 1711— 1767, grefve, hofmarskalk, riksråd. Sid. 9. 



Ulner, Kari, 1738—1801, borgmästare i Åbo, lagman, ledamot i hö^^sta 
domstolen, borgmästare i Stockholm. Sid. 60. 97. 



Ulrika Eleonora — Ömer, 185 



Ulrika Eleonora d. y., 1688—1741, Sverges drottning, konung Fredrik Ls 

gemål. Sid. 2. 
Ungern-Siernberg, Mattias Alexander von, 1689—1763, friherre, fältmarskalk, 

landtmarskalk 1742 och 1746. Sid, 2. 3. 8. 



Wachtmeister, Karl Axel (Trolle-Wachtmeister efter 1808), 1754—1810, grefve, 
justitiekansler, en af rikets herrar, riksråd, riksdrots, justitie- 
statsminister. Sid. 24. 36. 60 62. 109. 

Wachmeister, Klas Adam, 1755—1828, grefve, öfverste vid flottan, amiral, 
en af rikets herrar. Sid. 38. 135. 147. 

Wahrendorff, Maria Juliana, föåå Bothstein, gift med kommerserådet Joakim 
Daniel Wahrendorf och sväiinoder till grefve Erik Ruuth. Sid. 137. 

Wallin, Anders, rådman i Stockholm, borgmästare, borgareståndets tal- 
man 1792. Sid. 101. 

Wallquist, Olof, 1755—1800, biskop, öfverhofpredikant, ledamot i all- 
männa beredningen. Sid. 60. 62. 87. 90. 111. 126. 132. 

Wallvijk, Jean von, 1710—1776, friherre, grefve (ointroducerad), riksråd. 
Sid. 11. 14. 16. 19. 

Weijerin, Daniel, riksdagsfullmäktig för Norrköping 1789. Sid. 62. 

WIdén, Johan, 1739—1813, kyrkoherde. Sid. 131. 

Wilhelms, Berndt Gustaf, 1766—1831, fänrik, delaktig i Anjala förbundet. 
Sid. 90. 

Willebrand, Ernst Gustaf von, 1751—1809, friherre, landshöfding i Åbo, 
statssekreterare för landtarméns ärenden, generalmajor. Sid. 126. 

Willebrand, Erik Johan von, 1761—1838, kapten vid Åbo läns regemente, 
anjalit. Sid. 89. 91. 

Willebrand, Johan Fredrik .von, 1761—1809, löjtnant vid Åbo läns rege- 
mente, en af anjalamännen. Sid. 89. 

Wittfoth, Hans, grosshandlare. Sid. 10. 

Wrangel, Erik, 1721—1760, friherre, lagman. Sid, 4. 

Wrangel, Anders Reinhold, 1722—1780, friherre, generalfälttygmästare, 
riksråd. Sid. 19. 

Wrangel, Georg Gustaf, 1728—1795, friherre, landshöfding, generallöjtnant, 
svensk minister uti Italien. Sid. 124. 



Z9ge von Manteuffel, Otto Jakob, 1718—1796, friherre, general. Sid. 62. 



Akerhielm, Samuel d. y., 1684—1768, friherre, riksråd. Sid. 3. 11. 
Allongren (orätt Ollongren), Otto Fredrik, 1739—1806, kapten vid Tavaste- 
hus regemente. Sid. 76. 91. 



örner, auditör, anklagad för delaktighet i Gustaf Ill:s mord, hängde 
sig själf. Sid. 119. 120. 



Rättelser. 



Sid. 4 rad. 9 nedifrån står: baron, läs: grefve. 

„ 9 „ 9 uppifrån „ Hammarberg, „ Hammarhjeim. 
„ 52 „ 14 „ , Armfeldt, „ Almfeldt. 

„ 88 „ 4 „ „ 6,000 „ 60,000. 



JUN 4 - 195i